Gårdagens pass var bra på många sätt.
- Första gången över 10 km på träning (10,02 km)
- Vacker mark att springa i, så fint att jag tog ur mp3n de första 4 km. Sedan trött och då åkte lurarna in igen.
- Vid 9,5 km springer jag på en liten stig, med bäcken brevid mig. Och då kom det. Det ofrivilliga leendet. Ren och skär löplycka.
Visst, baklåret är inte med på banan. Men det är ju inget nytt. Så det struntar vi helt enkelt i.
Distans: 10,02, Tid: 49,51, Snittfart: 4,58, Snittpuls: 164
4 kommentarer:
Känner igen leendet. Bra jobbat!
Låter riktigt kul! Ibland kommer man på sig själv att man springer och bara småflinar i spåret, det måste vara bland det bästa som finns - alla kategorier. :)
Sen att man inte är superglad andra pass får man väl helt enkelt ta på köpet, bara man kan vara stolt och glad efteråt!
Kör hårt! :D
Anna - tackar;)
Berglund - Visst är det så;)
Åh, "Leendet"! Det jag och mina syskon kallar "Dumflinet"... Det uppkommer inte bara vid löpning här utan när man bara njuter av det man håller på med; hänger på en bergsvägg nånstans, under en galopp över stock och sten på en bred nordsvenskrygg - eller som du då; när man har flow en helt vanlig löprunda... :-)
Skicka en kommentar