30 juni 2009

Illmarigt leende

Sitter på affärslunchen och vi håller på att avsluta mötet. Helt plötsligt glider samtalet in på löpning och det är helt utan min inblandning. Sverigechefen på det inviterande företaget berättar om sin löpning. Vi pratar inte löpning, han berättar för mig. Intressant situation.

Han pratar om pass i 5.38 fart och förklarar för mig att löpning är en jobbig sport. Han berättare vidare om sina planer att springa Lidingöloppet och jag flikar in 26 september, för att han ska fatta att vi kan prata tillsammans om löpning. Han tar inte den bollen. Priset tar han ändå när han förkunnar att han sprungit Stockholm marathon och avslutar med "det är långt det". Jo, det har jag egen erfarenhet av. Men nu väljer jag att vara tyst. Efter mötet blir jag bara tvungen att kolla upp hans resultat (halleluja för Internet). Kan bara konstatera att jag i rimlighetens namn bör slå honom med 45 min på maran och då ler jag för mig själv...

Hjältarna i Trollhättan

Jag agerade hejarklack och löpande turist under helgens galenskap i Trollhättan. Jo, för det är faktiskt galet att springa 24,12 eller 6 timmar i stekande osvensk sommarhetta. Eller som MarathonMia uttryckte sig - hur vet man när man ska boka in semestern för att få värme och sol, kolla in långloppen. Stockholm marathon brukar det som bekant inte vara någon direkt sval tillställning och svalt var det inte i Trollhättan heller.

Att springa i 24 timmar, går det? För en del verkar det så. Förstår det? Nej, faktiskt inte. Imponerad? Oerhört, på ett äckelförtjust sätt.
Att springa i 12 timmar? Det är också galet och att springa det när kroppen är programmerad för att sova, gör det hela ännu lite mer speciellt. Fördelen dock att temperaturen blev hanterlig, nackdelen är ju att det är natt och mörkt...
Att springa 6 timmar? Ja, det är väl inkörsporten till det hela och den tanken kan man ju alltid leka med...

Träffade några sköna bloggare och konstaterade tillsammans med River att vi nog var bäst på halvmarathon (som jag för övrigt aldrig ens sprungit, men det är en annan story). Hejade på Johan som kämpade starkt under den mest extrema hettan. (kl 10-16 på lördagen, när det flesta svenskar låg vid vattnet eller höll sig inomhus...
Fick träffa den mest träningsinspirerande tjej som finns och som faktiskt fick mig att knäcka koden till hur man älskar styrketräning. Åter igen, tack för det och tack för en härligt tur i skogen! Sprang ett par varv med den träningsinspirerandes andra hälft, Grabben. Jag vet inte om han kanske var en av de mest galna. Längsta pass innan 12 timmars var "mitt sämsta marathon på 3.38" och nu löpte han varv efter varv med ett läskigt opåverkat steg. Vadå fasa in i ultravärlden med 6 timmars lopp, nej här smälls det på med 12 timmars tävlande i debuten. Coolt! Tjejen som gjort run-comute till en egen paradgren, besitter inte bara finsk sisu utan även en vilja av stål. Sällan har jag sett någon som så metodiskt bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Strongt blir betyget! Men drottningen av ultralopp är ju ändå MarathonMia. Kvittrande glad trots alla mil och det blev många sådana. Evigt peppande sina medlöpare och det osar positiv energi om varje steg hon tar. Mia, du får det helt enkelt att att se kul ut att springa i ett halvt dygn! Fast 12 timmars löpning är länge, mycket länge. Eller som drottningen av ultra själv uttryckte det "nu jag har sprungit så länge så att håren växt ut på benen igen". En odödlig one-liner...

Tack för att jag fick dela en liten del av er galenskap och jag måste medge att det var mycket inspirerande att ser er live and in action! Vem vet, 6 timmar kanske man kan springa någon gång...

25 juni 2009

Förklara för mig varför man ska springa så långt... eller ses i Trollhättan?

Jag fattar det inte;) Eller jag fattar, men ändå inte. Dags för en empirisk undersökning. Nej, tänker inte springa långt själv, men tänkte jogga med som lite snacksällskap under valda delar av ultraloppet i Trollhättan i helgen. Någon som vill ha sällskap en bit?

18 juni 2009

Sejour med nålar - del 2

För att få riktigt snurr på det hela, så blev det idag också lite härlig triggerpunksakupunktur. Det är tur att man inte har väninnan Ls fobi för nålar...

Det positiva var att det verkar ha haft effekt och troligtvis kan jag åter jogga i helgen, eller som min eminenta sjukgymnast säger. Tänk inte löpning, tänk att du ska öva in rörelsen igen. Det är fortfarande långt kvar till intervaller och långpass. Men det är ett steg framåt. Ett löpskolat steg framåt...

14 juni 2009

Tandvärk i rumpan

Dagens händels tilldrog sig på OrthoCenter i Göteborg. Leif Swärd stod för det medicinska kunnandet och är det något som han kan så är det ju just ortopedi.
Mitt "ingrepp" skulle göras mellan operationer, så när den VM-klare spjutkastaren rullades ut, så rullades jag in.
Först lokalbedövning (rumpan) och sedan fram med den långa nålen. På skärmen kan jag se hur han söker nerven. Den glider undan och vill inte vara med i matchen. På andra försöket går det direkt. Nålen går in och kortisonet sprutas in. Nu har jag således en blockerad ishiasnerv. Varför? Pga asymetrin i bäckenet och sacroiliacaledsdysfunktionen så har nerven slutat att fungera korrekt. Enkelt uttryckt så ger den inte adekvata nervimpulser till muskulaturen vilket gör att de till viss del tappar/förlorar styrka. Blockaden är till för ge nerven andrum och möjlighet att "starta om". Låter det konstigt? Det är det. Hade varit lättare med ett hederligt löparknä...

Men de första funktionstesterna var positiva (varav V tecknet) och nu är det bara att vänta och se. Imorgon är det dags för nya funktionstester igen, hos min supersjukgymnast Agneta. Kan inte det vara måndag morgon snart.
Om någon har fått bedövning hos tandläkaren och vet hur det känns när det släpper. Det är ju ingen direkt angenäm känsla. Så känns det i min rumpa nu. (Det är samma bedövning som läggs), så man kan säga att jag har tandverk i rumpan...

11 juni 2009

Det som händer när man inte tränar

...är att man blir långsam och karamellkungenfluffig. Att man sedan lägger till en två veckor lång tjänsteresa i Californien med mycket representation, gör inte direkt några underverk heller. Och nej, CA ser inte ut som på film, människorna gör det inte heller och nej, det är inget hälsomecka.

Men nu är jag åter på svensk mark. Nu blir det andra bullar, eller rättare sagt, några bullar blir det inte.

Tempot i löpningen finns ju definitivt inte. Man blir som sagt långsam av att inte träna. Det som däremot finns är ohyggligt mycket motivation, löpglädje och en kropp (baklår) som börjar fungera. Jippi, jippi, jippi.

Men det är på söndag som det gäller. Det är då, som allt ska hända. Har jag tur, så har jag inte ont mer alls efter det. Låter det mystiskt... det är det... återkommer...

2 juni 2009

San Diego - nu börjar det likna något

Har nu avverkat Santa Monica, LA och Santa Barbara och befinner mig nu i San Diego och det är nu som det börjar hända saker. Allt blir liksom trevligare på något sätt. Åter igen dags för morgonjogg, möter ännu fler löpare här. Några löper med stapplande steg, för det var ett marathon som gick av stapeln här i San Diego igår. Marathonen förföljer mig, först i LA och nu här. Är det något som jag borde fatta...

Här börjar dagens morgonjobb, 7 underbara km

Jepp, tävlingsskorna är med här i CA även om det "bara" används till träning
Skulle faktiskt kunna tänka mig att bo i San Diego. Det är ju inte Sydney som hade varit förstavalet om man hade "varit tvungen" att flytta utomlands, men San Diego skulle funka.

Kan även meddela att funktionskläder inte slagit i San Diego heller. They do not know what they are missing. Generellt så är löparna mindre tekniska här, det är färre Garmin/pulsklockor här osv. Dock är det mycket ipods, fluffiga shorts, bomullsT.

Det mest märkliga under morgonturen var dock kvinnan som åkte rollerblades... med sin gråa pappegoja på sin vänstra axel.
Nu börjar klockan passerat midnatt, så jag avslutar med en blid från mitt fönster...