28 januari 2009

Wedding pics 2004


Marathon-Anna skickade enkätutmaningen till mig och jag började fundera. Hur länge har jag sprungit? Känns som jag alltid sprungit, men så är inte fallet. Under 2000-talet, undantaget det sista året, har jag nog snittar 4 veckor träning/år om jag räknar schysst.
Våren 2004 tränades det dock. Vi gifte oss den sommaren;)

Jag ska bara springa och hämta bilen...

Gårdagens pass blev ett sådant där bra pass. Ett sådant pass som är bra för att det blir av. Ett sådant pass som det egentligen inte fanns tid till.

Maken skulle till Danmark på tjänsteresa. Jag skulle jobba halvdag och hämta kidsen. Däremellan behövde bilen hämtas i Mölndal. 22 min med kommunala färdmedel, eller 8 km trist asfaltslöpning eller omvägslöpning inkluderat en nice runda i Änggårdsbergen. Det blev det sista och 14 km löpning.

För övrigt kan jag meddela att Södermalm må vara en holme i huvudstaden. Mölndals Södermalm är en enda lång, lång backe.

25 januari 2009

Skamgräns passerad - eller Sagan om 40 km på 34 timmar

Alla har vi våra "skamtal", alltså vilken mängd man vill uppnå per vecka för att vara nöjd. Jag fick frågan under det allra första distanspasset i november. Ur munnen hoppar 40 km. Talet slår in en kil i mitt medvetande och innan jag vet ordet av, så har jag gjort det till mitt. Således har jag sedan den veckan i november sprungit minst 40 km.

Det har inte alltid varit så lätt att få ihop distansen. Vecka 1 inleddes med sjukdag, sjukdag, Sylvesterloppet, distans och sedan skidåkning i Matilla. Så på söndagen var det bara att ta på sig skorna, försöka hitta löpbara partier och avverka de sista 13 km för att få ihop dosen. Det gick.

Men det är denna veckan som har varit utmaningen. Efter att spenderat måndag-torsdag skidåkandes i Säfsen (11 mil på 7 pass, nice...) och vabbat make och barn i fredags, så återstod det 40 km när lördagen kom. Nu 34 timmar senare skamgränsen nådd.

Lördagens smått kuperade distanspass gav 22 km, vilket är 5 km längre än vad jag normalt distanslöper och det visst känns de där sista 5. Skönt att det är en stund kvar till maj...

Söndagfmpasset var segt som sirap, första halvan gick i en bedrövlig fart och enda sättet att bryta mönstret var helt enkelt att springa fortare, klart fortare. Så en oplanerade men nödvändig tempoökning i 3,5 km under det milslånga passet gjorde det hela till ett bra pass. Till slut.

Efter kvällsmat och när maken börjat nattningen av barnen återstod, förutom disken, 8 km. In i löprummet, upp på bandet, på med 2 graders lutning. Aj, aj, aj, baklåret strejkar, får dra ner farten rejält och funderar på om detta överhuvudtaget kommer att gå. Under hela den första km håller jag mest på och micklar med farten. Inser att om jag inte ska dö av tristess så måste farten upp. Det blir åter igen, oplanerade tempoökningar, denna gång 1+2,5 km i 15.0 km fart. Men hela passet handlade om att lura sig själv. Speciellt när det gällde den långa tempoökningen, "jag springer fort under den här låten, sen kan jag dra ner farten" och så shufflade Ipoden fram ytterligare en låt som passar för tempolöpning "kanon, då tar vi den med". Eftersom Springsteens låtar ibland är av det längre slaget, så avverkades 2,5 km i 4.00 fart. Tack för det! Passet blev väl helt enkelt ett fartlekspass, men 8 km var det och klockan stannade på 34.40 min.

Veckosummeringen blir således prydliga 4o km (och 112 km skidåkning, men det räknas ju liksom inte)

Smart att springa veckodosen på 34 timmar? Troligtvis inte. Bra för skadeläget? Vem vet? Värt det? Jepp. Men mest av allt är jag glad att jag inte sa 60 km istället, den där dagen i november...

23 januari 2009

Återfunnen glädje


Jag slutade åka skidor för länge sedan. Jag tröttnade helt enkelt. Träna, tävla, ångest... Skidåking var bara förknippat med negativa tankar och då kan man lika gärna skita i det och det var det jag gjorde, någon gång på 90-talet...

2000-talet har till stor del varit inaktivitetens årtionde. Karriär, barn, hus och alla andra bekvämma ursäkter kom i vägen. (Om man räknar bort de 7 veckornas träning som föranledde Stockholm Marathon 2004) så hände det inte så mycket på träningsfronten, i alla fall inte fram till för ungefär ett år sedan. Men jag återkommer till detta vid ett annat tillfälle, för nu ska de handla om skidåkning.

Under det senaste deceniumet har jag ändå stått på skidor. Men det är en stygg sport. Det kräver teknik och den har jag. Men tekniken bygger på kraft, fart och uthållighet. Den har jag inte haft. Då blir således längdskidåkning skittrist och jobbigt.

Men nu... Ett par dagars skidåking vid nyår och nu ytterligare ett par dagar i Säfsen så kan jag nu konstatera att jag älskar längdskidåkning. Så detta är en kärleksförklaring till den sport som jag avskytt och skytt i många år. Kärleken är åter - välkommen tillbaka!

Summa summarum; januari har bjudit mig på 20 mils skidåkning. Och jag vill ha mer;)

14 januari 2009

Back on track - eller rättare sagt terrängspår

Sjukdomen lämnade kroppen, så måndagen inleddes med tuff stryketräning. Mest fokus på ben, mage och rygg. Träningsvärken kom med posten... Äckleskönt.

Tisdaglunch bjöd på styrketräning samt underbar cirkelträning.
7 stationer, 1 min vardera. 3 set. Det är kul att springa i tjockmatta:)

På tisdagkvällen fick jag sällskap på passet, av en Göteborgsvarvstränande orienterare. Tiden gick fort och hon när avvek efter 11 km terrängspårslöpning, så hade jag bara stegringsloppen kvar. Har aldrig sprungit sådana tidigare. Kan inte påstå att jag sprungit dem nu heller. Bäst bekskrivet var det nog korta repetioner och inget annat. Men 6 stycken 130 metare i 3.43-3.58 (hoppsan....) fart blev det i alla fall.

Undrar om jag ska ta en kilometersamlarrunda efter att Tröskelkungen kommit hem från Hälleträningen?

12 januari 2009

Målsättningsparadox

Jag är inte så road av att sätta mål. Däremot är jag definitivt driven och målmedveten. Så en paradox finns tydligen.

Måste man ha ett mål? Sätter ni mål? Och hur viktiga är de?

9 januari 2009

Sjuk - det är faktiskt inte kul

Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk. Skador, det klarar jag, men en vanlig hederlig infektion, nej, nej, nej, det är inte min grej.

Normalt sett "unnar" vi oss barnvakt när vi ska tävla eller i vissa fall träna. Idag hämtade farmodern barnen och jag ska bara vara sjuk. Det krävdes lite övertatalning från Tröskelkungens sida, för att jag skulle gå med på det. Kändes ju så onödigt på något sätt. Nu när jag sitter här i soffan själv, så inser jag korrektheten i beslutet. Barnen klarade den här sejuren med bavur. En kaskadkräkning och sedan var det över. Skönt.

Om det bara kan ge med sig nu, så kanske jag kan jogga i morgon. Eller i alla fall gå en längre sväng. Faktum är att nu håller jag nog på att bli bättre, för att jag är sugen på att läsa bloggar och börja fundera på nästa veckas träning. För 24 timmar sedan så var inte träning något som jag ens funderade över. Än mindre läsa om andras träning, något som jag normalt sett älskar. Konstigt, eller hur!

Och visst äter man lustiga saker när man är sjuk. Idag är ändå den mest normala dagen, bananer och apelsiner i mängder samt toppat med chokladbollar till lunch. I alla fall klart bättre än allt godis som jag ätit de andra dagarna. Jag äter aldrig godis annars, men när jag är sjuk, vojne, vojne. Har i alla fall inte lidit av något energiunderskott under den senaste veckan. Men visst är det intressant att när jag är i zonen, då tränar jag bra och äter bra. När jag är sjuk verkar mina vanor hämtade ur någon deprimernade TV3dokumentär om kraftigt överviktiga.

7 januari 2009

En mindre trevlig debut

Och så skulle man börja jobba igen efter julledigheten (som innefattat 70+40 km löpning, 16 km rullskidor och 77 km skidåking). Tröskelkungen är på väg till Helsingfors på tjänsteresa och är inte hemma förrän sent på fredag, så planeringen skulle åter igen sättas på prov. Hade nog hittat ett fungerande koncept för veckan.

Kliver in på förskolan i morse och mindre än en minut senare har Oscar kräkts. Över hela golvet. Vinterkräksjukan har gjort debut, så snart är träning ett minne blott...

1 januari 2009

Sylvesterloppet - eller varför stämmer inte Garmin?

I bilen till tävlingen ägnade sig våra barn åt att testa sina lungor. Samtidigt. Och inte i sång. Helt plötsligt kändes det som att tävla skulle vara det mest lättsamma under dagen. Efter upphämtning av nummerlapparna, så tog barnens morfar och mormor över ansvaret för barnen. Nice...

Tröskelkungen och jag började värma upp. Tävlingscentrum hade två toaletter så om man ville se kissande män i centrala Göteborg på blanka förmiddagen, då skulle man varit där. Istället styrde vi joggstegen mot Bergakungens sal, den stora biografen. Tack för lånet;) och vi såg inte direkt ut att passa in i miljön, bland popcorn, läsk och nyvakna besökare. Hälleöverdraget är inte direkt diskret med sina loggor och reflexer. Men vad gör man inte, för att få kunna slippa kissa utomhus?

Uppvärmingen gav mig svar som jag inte ville ha. Pulsen gick upp omdelbart. Till 171, stax under tröskelpuls. Av att jogga. Beslutade mig för att starta, men att hålla koll på pulsen. Det visade sig vara ett korrekt beslut. Starten var däremot helt oorganiserad. Trång, ingen uppdelning och varför ställer sig folk längst fram som går efter 1,5 km. Suck.

Första km passerades på 3,58. Shit, 17 sek snabbare än plan. Det är aldrig bra. Normal tävlingspuls är 177 för asfaltslopp och upp till 183 för terränglopp (uppförsbackar passar inte mig). Gårdagens lopp fick en snittpuls på 173 och det kändes inte befogat att försöka pressa på mer. Vet inte om det hade gått heller, för den delen.

Garmin 10 km passerades på 42.04. Målgång blev 42,36 och en preliminär 14 plats. Men varför säger Garmin att loppet är 10,18 km, när det är kontrollmätt till 10 km? Så mycket kryssade jag inte... Har ni några teorier?