Långpass *2

Nej, jag har inte blivit skogstokig. Jag har inte sprungit två långpass idag. Jag refererar till mitt långpass (underbart pass med E i Skatås, 80 min 16 km) och makens kvällspass. Makens pass var snarare en flykt;) Det blir lätt så när man haft ansvar för fyra barn (1-1-3-3 år gamla). Själv. Förstår att han går ut och springer... fast han egentligen tänkt att inte springa idag.

För att summera veckan; skadeläget är som det är. Fokus nu är att samla km. Förra veckan (första mängdveckan) resulterade i 36 km. Denna vecka summeras till 4 pass, 2 pass styrka (sjukgym) och totalt 42 löpta kilometrar. En mara på en vecka... Marathon är långt, men så ska jag inte springa några sådana heller;)

"Pinsamt att ta av sig kläderna..."

Ett av världens bästa motivationstips lärde jag mig av en av mina skidtränare. Han själv hade motivationsproblem, men han brukade lösa dem med att alltid byta om till träningskläder;

"Det är så pinsamt att ta av sig kläderna på kvällen om man inte har tränat"

Idag levde jag efter denna devis. Vi skulle ut med grabbarna för att leka på lekplats, köpa chokladtomtar och se till att de inte rivde huset under ett par timmar. Eftersom motivationen kunde återfinnas i den nedre skalan, så åkte träningskläderna på. Jag kan meddela att Garminbandet skaver lite när man går omkring i det i ett par timmar utan att träna.

Men tränat blev det. Skulle ju bara ut och samla kilometrar. 6,8 stycken blev det. Första halvan var direkt smärtsam, andra halvan bättre. Det var en fuktig, rå kyla som övergick till hällregn. Mysigt. Inte direkt. Att bara ena hörluren fungerade gjorde inte saken bättre. Men ändå - det är ändå skönare att faktiskt träna, än att inte göra det. Eller vad säger ni?

Ortoped, sjukgymnast, kiropraktor - I have them all...

Idag var det återbesök hos ortopeden. Förra besöket i juni var mycket bra. Dagens besök, var däremot inte lika klockrent. Varför? Jag var inte läkarstrategisk. För er som inte träffat så många privatpraktiserande ortopeder så kan jag meddela att det gillar inte när:

• Patienten har en egen diagnos. Han frågar "hur är det med knät" och jag svarar "ok, men jag har ont i låret och det beror på något från ländryggen". Detta är snabbaste sättet för att bli idiotförklarad av en läkare.


• De gillar inte heller när de inte kan ställa någon diagnos. Draglåda hit och test dit. Inget exakt. Inget enkelt. Ingen trasig menisk eller bristning i baklåret. Något annat? Men vad?


• De gillar inte heller att göra som sjukgymnasten remitterat, MR på baklåret och vanlig röntgen på ländryggen. Men så blev det.

Kiropraktorn säger att det sitter i bäckenet. Ordinerar vila. Sjukgymnasten noterar de lokala svagheterna och när de uppkommer. Ordinerar styrketräning. Ortopeden vet inte. Beställer röntgen.

Så här är vi nu. Det enda som jag vet är att det gör ont, inte bara när jag springer utan även när jag går. Men jag vet också att de mirakulöst kan försvinna (om dock för en dag) och att då försvinner även den lätt molnande värken i ländryggen. Vad händer nu? Jo, jag och kroppen har bestämt oss för att det just nu är grundträningsperiod, så kilometer samlas och styrka byggs. Jag gör helt enkelt en "Runheim", jag hör vad de säger, men bestämmer själv. Punkt.

10 km tisdagkväll

Det finns tisdagskvällar och det finns tisdagskvällar. De bästa är de som förenas med träning. Det blev 10,07 km, snittfart 5,10, således 52 min. Variation blev det, allt från platt asfaltslöpning till backigt, backigt terrängspår.

Hade en temporär mp3 idag. En sådan där ful give away pryl. Den shufflade fram My way med Il Divo som startlåt. Kändes faktiskt lite mäktigt att springa i den kalla stjärnklara natten till opera light. Nästa låt fick tankarna att gå till Berglund, Le Marc med Så gott att må gott igen.

Funderade på vad jag vill med löpningen. Blev inte klokare. Behöver snart en plan. Och 2 ben. Punkt.

Bäst att passa på

... att träna alltså. För yngste sonen är inne på vabvecka 3. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan man själv åker dit. Har lärt mig detta den hårda vägen...

Så även om motivationen inte är på topp, baklår och rygg värker, så är det lika bra att ge sig ut. Springa. Det blir nog skönt. Bara maken kommer hem snart...

Att springa tillsammans

Skatås är vacker om hösten, men framför allt är det underbart att springa med en vän

Hade nästan glömt hur underbart det är att springa tillsammans. Jag har den stora förmånen att en av mina allra bästa väninnor, E, springer. Vi är dessutom jämna löpmässigt, vilket är en stor fördel när man just ska springa tillsammans. E är däremot en ettrig terränglöpare så hon trippar ifrån mig uppför och jag dundrar på nerför;) Vi har lite och lära av varandra. Eller rättare sagt, jag har massor att lära av henne. Sjukgymnast, Mamabootcamp-instruktör och grym på styrkeövningar är vad hon är. Man kan ju tänka sig att vi springer ihop jämt, men nej. Båda är småbarnsföräldrar och vi bor 3 mil från varandra så hittills har det inte blivit av speciellt ofta. Skäms på oss. Vi har lovat bot och bättring.

Men idag hade E en lucka mellan 14-16 och då tog vi chansen. Distanslöpning i Skatås. 14,5 km, tämligen kuperat på slutet och en tid på 1.16,53 för att vara exakt. Ger en snittfart på 5,18. Har inte sprungit så långt sedan i början på maj. Skönt att springa längre igen, även om baklåret åter igen krånglar. Men det är bättre och inte sämre, så vi väljer att se det som om det hela har vänt.

Vi sprang för övrigt om två tjejer som var ute och sprang tillsammans. Det förvånansvärda var

att de hade båda mp3 spelare på sig. Hade synkat musiken? Först tar vi Justin Timberlake och sedan... Eller drog hon som hade det mest tempofyllda låtvalet? Jag fattar inget. Grejen med att springa tillsammans är ju för att kunna prata, eller mot slutet i alla fall, kommentera saker, skeenden och händelser. Eller?

Nytt "problem" - mp3 är död, måste ha en ny...

Den dog i lördags och den går inte att återuppliva. Den har varit bra (dock lite klumpig). Men nu går Sonyn i graven. Behöver således en ny. En lätt, smidig och manöverbar i löpläge. Ge mig lite tips! Vad har ni? Tacksam för all input;)

Från turistjogg till tröskel - 6 km utan smärta

Tjiihoo! I dag har jag sprungit. Utan smärta. Utan smärta - smaka på det. Utan förvarning kom det också. Sjuk igår och hade tänkt att turistjogga 6 km idag. Börjar springa och noterar direkt att det inte gör ont. Stelt, men igen direkt smärta. Passerar 150 meter, passerar 400 meter och konstaterar redan där att det är nytt rekord i hur långt man kan springa innan det gör ont. Tittar på Garmin, snittfarten är bra. Passet har ändrat karaktär, från turistjogg till ett potentiellt tröskelpass. Intressant.

Banan som löptes är exakt 3 km, två varv och således 6 km. Första varvet 13,54, andra 13,14. vilket ger en snittfart på 4,31 totalt, andra varvets snittfart blev 4,25. Var tvungen att konsultera jogg.se för jag vet att jag har sprungit rundan förut och ja, totaltiden var då 29.16 (mot 27.08). Visst, jag tappade styrka i högerbenet mot slutet, men vilken skillnad. Jag har ju sprungit 6 km med 1,9 ben, istället för med ett och ett halvt. Tjihoo! Varför nu? Analysen kommer senare, nu ska jag assistera maken i IKEAskruvandet. Han har precis kommit tillbaka från sitt pass, 10,3 km terränglöpning. Fullt normalt att gå ut och springa kl 22.30 på kvällen;)

(Maken - bloggar ) Sunda, orunda köttbullar

Idag var det VAB-dag numera 4 för mig den här veckan.

Både igår och idag försökte jag fjäska med Oscar 3, som inte är lika matglad som Noel genom att bjuda på hemlagad mos, äkta hemagjord gräddsås och Köttbullar. Igår fuskade jag genom att köpa och laga sådana där Mamma-scans varianter, visserligen ekologiska men likförbannat illaluktande. Till min stora glädje fick jag båda barnen att sluka i sig rejält med mat igår av denna halvt hemlagade maträtt men idag då jag ansträngde mig genom att på nytt upprepa maträtten fast denna gång med hemlagade köttbullar innehållande förutom högkvalitativ svensk köttfärs även riven palsternacka, morötter, lök samt kryddor. Jag var nöjd med rätten och åt med god aptit. Äldste sonen dock petade bara i maten och bad om en morot.......
Jag har vidare fått reda på att felet med dagens lunch var att mina köttbullar inte var tillräckligt runda...... d v s DE PÅMINNDE INTE OM DE DÄR VIDRIGA TALGFETTSFRITERADE, MASSPRODUCERADE FUSKVARIANTERNA som jag bjöd på igår...Så kan det gå.
Han var iallafall ärlig.

Från grumpy till jumpy på 70 min

De senaste dagarna har man kunnat placera mig i kategorin "grumpy". Båda barnen är sjuka, maken vabbar, mycket på jobbet och inte ens tävlingen i tisdags kunde ändra på känslan.

Men nu har det vänt. 70 min tung träning i gymmet med sjukgymnast J har fått kroppen på andra tankar. Hel plötsligt är jobbgrejorna acceptabla osv... Vad det är underbart att träna! Träna ordentligt alltså. Har bara fått denna känsla av löpning tidigare, så vad skönt att även styrketräning kan ge dessa kickar. Äntligen back on track, lagom till helgen;)

Maken bloggar - Dubbelseger skall alltid firas med tårta!

Äldste sonen älskar kalas och han älskar tårtor, ballonger och allt annat som gör att det känns lite festligt. Igår fanns det något att fira å vi passade på. Mamma och Pappa hade vunnit "kvantumserien" - en lokal terränlöpningstävling som jag varit trogen i många år men bara en gång tidigare lyckats vinna (för 8 år sedan). Konkurrensen i damklassen var i år sämre än vanligt men Lenas bästa tid på 22.25 är det inget att skämmas för, tvärtom. Tårtan bakades av en före start segerviss Pappa och tårtspecialisten Oscar. Idag är man hemma förVAB då båda barnen åkt på ögoninfektion.

Vill inte springa idag

Är inte sugen på att tävla idag längre. Vadå labil, var ju sugen för typ 2 timmar sedan.

Men om jag inte kommer till start, så blir det ju ok för mig själv att inte starta och den pandorianska boxen vill jag inte öppna. Så jag får väl helt enkelt springa. Punkt.

Att göra en "halv Masse"

Grundträningssäsongen har inletts och då tävlar man inte. Men i kväll är det sista deltävling i terrängserien. Ska jag helt enkelt fuska?

Ja, jag tror det. Jag springer.

Tänker nog göra "en halv Masse". Och vad är då det? Jo, persa på tävling med musik i lurarna. Halv Masse? Helt enkelt, så tänker jag ha musik i lurna på andra varvet. Första varvet har jag draghjälp av alla småttingar som springer ett varv. Andra får jag göra själv och då bedarrar farten. Så i kväll blir Mary´s Place med Springsteen x 2 och förhoppningsvis ett prydligt rekord. Maken anser att jag springer för långsamt om jag hinner mickla med mp3n under tävling. Multitasking, darling, säger jag bara;)

Det ofrivilliga leendet

Gårdagens pass var bra på många sätt.

• Första gången över 10 km på träning (10,02 km)


• Vacker mark att springa i, så fint att jag tog ur mp3n de första 4 km. Sedan trött och då åkte lurarna in igen.


• Vid 9,5 km springer jag på en liten stig, med bäcken brevid mig. Och då kom det. Det ofrivilliga leendet. Ren och skär löplycka.

Visst, baklåret är inte med på banan. Men det är ju inget nytt. Så det struntar vi helt enkelt i.

Distans: 10,02, Tid: 49,51, Snittfart: 4,58, Snittpuls: 164

Det enda rätta. Det enda lätta.

Inspirerad av Berglunds start av säsongen 2009, bestämde jag mig för att nu startar jag säsong 2009 också. Nu ska jag börja träna igen. Löpträna, alltså. Den uppmärksamme noterar kanske att jag springer tävlingar och det gör jag, men löptränar nej. Sjukgymnastik och tävling, låter som en oortodox kombination. Kanske inte att alltid rekommendera, men vad göra när kroppen bråkar.

Så nu tänker jag bråka tillbaka med den;) Det är ju inte konstigt att jag blir skadad, det är ju 10 år sedan jag tränade sist (om man exkluderar de 7 veckornas träning inför Stockholm Marathon 2004).

Eftersom det gör ont när jag går, så kan jag ju lika gärna springa. Kanske inte så långt och inte fullt så ofta. Men springa. Träna. Andas in, andas ut. Lycka.

Det är således dag 1 idag och det höll på att inte bli något pass. Kollegan med flickvän hade varit här på lunch och när de åkte var dagens "måsten" avklarade. Maken erbjöd mig att träna först, varvid jag svarade "jag har ont i låret" (what else is new...). Men sanningen var att jag var mer sugen på barnens lördagsgodis och soffan. Däremot är det ingen picknick att vara inne med våra barn. De lever helt enkelt loppan, hela tiden... Helt plötsligt tedde sig löpning som det enda rätta. Det enda lätta.

Skorna på. 6,15 km löpning på grusvägar och på golfbanan. The rising med Springsteen i mp3n och 31 minuters återkomst. Ont, ja. Värt det, ja. Säsong 2009 har inletts. Äntligen.

Maken bloggar - 2 x 9km perfekt dag

Idag är jag rätt nöjd med mig själv alltså. Skulle in med bilen på service 9 km från arbetet. Perfekt då att kombinera med löpning båda vägarna. Hade jag haft 9km från hemmet till jobbet istället för 35km så hade det blivit 2 x 9km minst 2 gånger i veckan tänkte jag när jag sprang. Lustigt bara att vi faktiskt bodde på just det avståndet från samma arbetsplats i 8(!!) år utan att jag en endaste gång nyttjade den möjligheten. Då kan man snacka om att vara "utanför zonen" vilket vi var både jag och min fru under i stort sett hela den perioden. Nej det skulle till 2 barn och fel avstånd till jobbet för att man skulle ta varje tillfälle att träna.. :-) Nu njuter jag alltid av lyxen att kunna ägna mig 100% åt mig själv under den aktuella löprundan. Såå underbart att känna ansträngningen och att kunna tänka på väldigt väldigt lite.

Maken bloggar - Löppass med spykänsla vid tid för läggdags

Löppass med spykänsla vid tid för läggdags Satt i bilen upp på väg till kvällstävlingen i terränglöpning som startar klockan 19 i tisdags och konstaterade att det hade funkat att somna istället. Undrar egentligen hur mycket man påverkas av en sådan känsla rent prestationsmässigt. Tycker själv att jag presterar bäst mitt på dagen då kroppen är allert. Nu gick tävlingen riktigt bra och 39.20 på banan som mäter 10300 meter är helt OK. Detta var den femte av 6 deltävlingar och jag har kopplat ett litet grepp om totalsegern. Nästa tisdag blir eventuellt den sista tävlingen för i år. Säsongen 2008 hade bl a följande höjdpunkter.
Göteborgsvarvet 21,1km 1.17.59
Stockholm halvmarathon 21,1km 1.17.20
DM 10 000 meter GBG 34.27
Lidingöloppet 30km 2.02.19
Nu ser jag fram emot att grundträna i 3 hela månader, bränna bort några kilon och planera träningar och tävlingar för 2009.

Vem stal mitt skåp?

När man tränar med sin PT på dagtid (läs sjukgymnastik) så är det mycket, mycket lugnt i gymmet. När jag i går klev in i omklädningsrummet noterade jag att det fanns ett par skor där. Således borde ett skåp vara upptaget. Och det var det. Mitt skåp. Nr 37. Intaget. Blev ställd, vad göra nu? Kom dock till sans och balans och insåg att det fanns exakt 103 skåp kvar. Tog ett nytt. Kändes inte likadant...

Själva träning gick däremot mycket bra. Jag gillar verkligen sjukgymnast Js inställning att även om baklåret är problemområdet, så krävs det övningar för rygg och mage. Men även för bröst, axlar och vader. Fokus ligger givetvis att försöka få bukt med skadan, men även stärka andra delar av kroppen som behöver bli starkare för att kunna springa fort på sikt. Great;) jag kommer att bli farlig 2009 (intalar jag mig själv)

Post race depression - kommer snart, eller?

Snart är tävlingarna slut. Vad ska man göra då? Inte för att jag tävlar jämt och ständigt, men maken gör det. Tror att han är uppe i 25 tävlingar i år. Det har liksom blivit vår helgrutin att springa/heja/leka på nya lekplatser runt om i riket. Det finns många coola platser där ute, eller vad sägs om Stenshult, Baldersnäs och Lidingö. Bara för att nämna några favoriter. Man kanske skulle börja träna? Jo, snart så struntar jag i vad baklåret säger och börjar träna ändå. Kanske blir det då äntligen bra.
Lyckades i alla fall sätta personligt rekord på Kvantumserien igår. 22,25 på den kuperade banan, elljusspåret i Dammekärr. Garmin sa 5,12 km, låret envisades med att leka att det var en stock och pulsen var 176 (jämför med lördagens 183) så det finns kanske lite mer att ta;)

Bara 8 minuter från att bli uttagen till nordiska terrängmästerskapen...

Klart att jag sprang K elit på Finalloppet. Det var svinjobbigt. Fort i början (man dras ju lite för lätt med när gasellerna stormar iväg), duktigt trött redan halvvägs och tappade tempo sista 3 km. Men annars - kanon! Hade som målsättning att gå under 40 min, på den kuperade banan, men fick nöja mig med 40.20. Helt ok. Hade jag sprungit motionsklass hade jag vunnit, men jag hade sprungit minst minuten långsammare och det hade ju varit onödigt. Så devisen håller. Man tävlar inte i motionsklass. Punkt.

Har numera finalloppet som referenslopp. Ska bli intressant att se hur jag kommer att utvecklas de närmsta 10 åren. Jo, jag menar 10 år. Har inte tänkt att sluta springa. Ska bara vinna över kroppen först;)