Det var en ovanlig torsdag. Jag anländer till kliniken sent på eftermiddagen. I lobbyn ser man att det inte är någon landstingsinrättning. Jag möts av tidskrifter i solfjädermönster på bordet, kaffemaskin modell bättre, sobra färger på väggarna och växter i olika former och färger. Jag skulle väl inte sträcka mig så långt som att det var som en hotellobby, men ni fattar grejen.
Sedan var det dags för själva sjukhusdelen. På med den vita framknäppta rocken. Senast jag hade en sådan på mig var för 16 månader sedan, vid yngsta sonens födelse. Konstig berg-och dalbana känsla. Lite äckelgott på något sätt.
In i magnetröret. 39 min senare är låret klart. Men jag vet ju redan att problemet inte finns i låret, utan i ländryggen. Men saker och ting ska tydligen tas i denna ordning Sedan slätröntgen på ländryggen. Vis av mitt förra läkarbesök, så var jag nu lite mer taktisk. Efter åtta bilder, så frågar jag lite käckt om hon ser något. Förutom att din ryggrad är sned, säger sköterskan och sedan kommer hon på att det är hennes jobb att diagnostisera, så hon skrattar lite förläget och fortsätter bara "men att den är sned visste du säkert redan". Jo...
Jag får alltid en kliande känsla av sjukhus, även privata. Sjukdom. Klinik. Lysrör. Inga vackra ord. Inga vackra känslor. Det finns bara en bot. Löpning. Sagt och gjort, bilen styrdes mot Göteborgs löparmecka, Skatås. Två varv på grusåttan avhandlades. På 76 min. I lätt fallande snö, mötandes löpare och rullskidåkare. Långa backar och långa raksträckor, inandning och utandning. Ordningen är återställd.
2 kommentarer:
hejhej. jag har inte fått ngt mail som du svarade i ditt inlägg nedan?
Jag blir som förvandlad till en ynklig varelse när jag kommer in på ett sjukhus. Som gnyr ta hand om mig, och helt förlorar styrkan. Hu!
Hoppas undersökningarna ger dig svar på vad som felar - och att "felet" är ngt som har en självklar lösning. Löpning löser mycket, men det löser ju tyvärr inte allt...
Snyggt kutat förexten, ditt tempo gör mig alldeles svimfärdig.
Skicka en kommentar