9 december 2008

Hennes dåliga samvete...

Jag såg det i hennes blick, fastän att vi bara möttes som hastigast. Jag i snabba kläder, med tassande steg. Hon, med två kassar från Hemköp och en aura av trötthet runt sig. Vi var båda lika gamla, vanligtvis likadant klädda och vår dag fram tills då, hade nog sett ungefär likadan ut. Blicken hon gav var av av uppgivenhet och irritation. "Ännu en sak jag borde göra" såg det ut som hon tänkte. Jag ville stanna, säga att det sista jag ville var att lägga mer ok på bördan. Säga att om jag vetat att du skulle gå här så skulle jag valt en annan väg. Men istället andades jag bara ut och fortsatte. Fortsatte springa.



Men å andra sidan var ovanstående pass fött ur ytterligare en "nu eller aldrig" situation. Vilodag i går och i morgon finns det inget utrymme. Så det var idag, då eller aldrig. Mellan jobbet och luciamiddagen hos vännerna så fanns det en liten lucka. Maken som hämtat barnen, hämtade mig på jobbet och släppte sedan av mig av mig ett par km innan slutdestinationen, vilket möjliggjorde ett 7 km långt snabbdistanspass. Att man sedan samlar på sig en hög käppispoäng (när det första man gör är att duscha när man kommer hem till någon) är det faktiskt värt...

6 kommentarer:

Dunceor sa...

Hehe så långt har det inte gått för mig så jag kommer hem och duschar hos andra =)

Anonym sa...

Duscha hos andra?! RESPECT!

Anna sa...

Det går faktiskt att träna, jobba och vara förälder. Det går bättre om man har en förstående pappa. Tyvärr är det alltför många kvinnor som ger upp och bara är mammor. Som tar på sig hela bördan med familj, mat och städning. Jag menar inte att man måste springa en massa mil, det finns massor av andra saker mammor skulle må bra av att göra, det viktigaste är att man gör något. Man blir peppad av att läsa om andra som klarar pusslet med familjeliv, träning, jobb och social samvaro. Jag är lite rädd men övertygad om att jag när jag börjar jobba i januari kommer att fixa det. Jag har en tanke om att allt kommer falla på plats med familj, träning och vänner. Jag hoppas att nästa gång du träffar på kvinnan, att hon inte bär på matkassar utan att du träffar på henne i ett sammanhang där hon bara får vara.

Katarina M-I sa...

Min övertygelse är att man orkar med livspusslet bättre om man ger sig själv möjligheten att träna i någon form. Men steget dit är så oerhört långt för många. Jag ser det överallt, mammor som blir tyngre och tyngre både i kropp och själ allteftersom familjeansvaret växer sig större.

Min träning är min "egentid". Det jag däremot har svårt att hinna med är "fixet", shoppa kläder, gå till frissan osv. Känns alltid extra jobbigt när jag vet att jag måste klämma in det OCKSÅ.

Träning borde vara alla föräldrars rättighet:)

Respekt till er som får ihop det med TVÅ barn!!!

/Katarina

Magdalena sa...

Det stod så himla bra i senaste Runners som svar på läsarfrågan: när ska jag hinna träna, som jobbar heltid och har familjd. Det stor att veckan består av 336 halvtimmar och att man behöver gentligen träna 3 av dessa. Ser man det i det perspektivet så är det löjligt att inte träna.

Lena sa...

Dunceor - jag lånade shampoo av dem också...
Bureborn - TACK. Känns som en hedersutmärkelse när det kommer från dig;)
Anna - det kommer att lösa sig även i januari, för du har bestämt att det ska lösa sig.
Cykelmygga - Faktum är att vi inte tränade när vi enbart hade ett barn. Vi byggde hus, tjockade till oss... Med två barn måste man träna. Det är inte bara ett andningshål, utan mer eller mindre ett krav för att behålla den mentala hälsan;))
Magdalena - hinner gör man alltid. Men när schemat är tight, får man vara mer kreativ. Men om sanningen ska fram, så blir det ju roligare så!