Att starta eller inte starta - det är inte frågan

I morgon är det dags för Finalloppet. Och jag kommer att få äta upp mina fina ord. Vadå kan man undra?

Jo, jag har en devis som säger att om man tvekar inför att tävla eller inte - då ska man tävla, för det är alltid roligast. Kanske inte skönast, eller bäst ur skadesituation, men på något sätt ändå bäst. Min andra devis är att alltid komma förberedd. Numera är jag bra på att uppfylla den första, men usel på den andra. Fram tills nu så har det inte gjort någonting. I morgon ändras det. I morgon är det Finalloppet. 8,8 km backig terränglöpning. Jag springer huvudklass som i detta fall kallas för elitklass, vilket gör att inga andra "vanliga" löpare väljer detta alterntiv.

I ett svagt ögonblick så övervägde jag att byta klass till Motion. Men då hade jag ju gått emot min tredje devis, som lyder att motionera gör man inte på tävling. Tycker att det är trist med benämningen motionsklass. Det är väl ingen som har nummerlapp på sig och som motionerar och skulle man göra det så är man på fel ställe. Man försöker väl att göra sitt bästa, eller? Nåväl, hellre sist i huvudklass än först i motionsklass, försöker jag boosta mig med. Det går sådär... Men jag kommer att starta och jag kommer att fullfölja.

Varför gör jag det då? Faktiskt, för att jag egentligen vill. Och om jag drar mig ur för att jag inte kan prestera, då är jag ju patetisk. Vanligt i löparkretsar, är det dock att man ger upp på förhand. Ta Göteborgsvarvet, 45 000 anmälda och drygt 30 000 kommer till start. Så mycket halsont finns inte... Och har man en gång gjort det, dragit sig ur alltså, så är det lätt hänt igen. Och det alternativet ska inte vara spelbart. Någonsin.

Tillbaka - men inte på banan

Jaha, då var man tillbaka från Kina. Stackars de som springer marathon där. Blä... Ok, jag medger jag är partisk i målet. Peking, eller rättare sagt, Beijing är ingen ren stad. På ytan är det rent, för det sopas och fejas, men luften... Jag har aldrig varit med om något liknande. London framstår som en alptopp i jämförelse.

Baklåret fortsätter att bråka med mig. Nästa steg är ultraljud... När slutar det, kan man fråga sig. I alla fall inte nu. Men skam den som ger sig.

Beijing International Marathon 2008 - FULLT?

Jag är sur. Efter att ha bestämt mig för att springa så säger hemsidan att det är fullt. Vadå fullt?

Nu återstår att försöka charma de kinesiska arrangörerna (läs muta) för att få starta. För starta kommer jag att göra. På ett eller annat sätt. Utmaningen blev nu med ens ännu mer intressant... Eftersom planet går om ett par timmar så återkommer jag med rapport från mittens rike.

Från löpförbud till marathon på en vecka?

Ska ju till den kinesiska huvudstaden nästa vecka. Har inte varit speciellt sugen på det, varvid jag idag begav mig till biblioteket för att låna en resguide (vilket fick mig att känna mig ungefär 65 år gammal...) Hur som helst, efter middag med goda vänner och alla barnen åkte boken fram och vad hittar jag då under kategorin "Motion" jo, följande;

"kommer du under den tredje helgen i Oktober så kan du tillsammans med 20000 andra deltaga i Beijing International Marathon. Du startar på himmelska fridens torg..."

Helt plötsligt kändes tjänseresan lite mer intressant. På med datorn, in på hemsidan och javisst, söndagen den 19 oktober. Maken frågar lite försynt om jag inte har löpförbud just nu. Svarar något i stil med att detta är ju en chans man inte kan missa. Kollar vidare på hemsidan och de har även ett 10 km lopp och ett halvmara lopp, men dessa har inte officiell tidtagning. Damn, som amerikanen på jobbet skulle säga.

När jag inte kan bestämma mig så brukar jag ta till plus och minuslistor.

Plus

• Jag är där. I Beijing. Just då.
• Hade varit lite coolt att springa ett marathon i Kina.
• Kul sätt att se staden på?
• Jag har sprungit marathon förrut med minimal träning (7 veckors träning, Stockholm Marathon 2004)
• Alla bloggare får ju marathon att låta så kul.
• Maken tillägger att "om man ändå ska göra något och riskera att bli skadad, så då är den bästa tiden nu, innan vilofasen" Det sätter vi på pluskontot;)

Minus

• Löpförbudet som kiropraktorn förlagt mig med.
• Senaste långpasset var i 8 maj 2008.
• Förra gången hade jag åtminstånde sprungit långpass innan.
• Jag gillar ju inte när människor gör saker utan att vara förberedda. Förberedelsen är ju hela grejen. Inte direkt förbered just nu.
• Ett marathon är långt...

Shit, nu blev det svårt. Det hade varit lättare att bestämma sig för typ 21 km eller 10, men de har inte officiell tidtagning och man vill ju ändå ha sitt namn i resultatlistan... Hjälp!

Vad vad det som bet mig i duschen?

Gårdagens sjukgymnastik innehöll ett 4 x 4 min intervallpass på roddmaskinen. Tempot var bra och jag slet duktigt på roddmaskinen. Efter ytterligare några övningar var det dax att hoppa in i duschen. Sätter på duschen och börjar duscha och då är det något som biter mig i rumpan. Tittar mig förvånat omkring (glad att jag var ensam i duschen då...) och inser att jag har fått två brännsår runt svanskotan.

Kan meddela att det inte är superskönt att sitt ner och nu fasar jag lite för min 13 timmars flight till Peking på måndag.

Att träna med PT - för 80 kr gången!

I fredags började mitt nya liv. Vadå nytt liv? Det är ju varken nyår eller direkt-efter-semestern tider. Nej, i fredags började jag styrketräna. Eller gå på sjukgymnastik. Jag väljer att se det som funktionell styrketräning med PT. Heja Sverige, tänk vad man får för 80 kr/gång!

Hur som helst, passet var grymt, men det beror nog på att jag har Sveriges bästa sjukgymnast (ok, jag utnämnde henne själv till det, men ändå).

Två olika program har jag fått, hon är vid min sida HELA tiden när jag tränar. Ser till att jag gör rätt, korrigerar och pushar. Att hon själv har varit god för runt 35 på milen under sin aktiva karriär gör ju att förståelsen för löpning är minst sagt god. Att hon sedan tar fram övningar som inte bara som gör mig skadefri nu, utan som ska göra mig snabbare i framtiden är ju en sådan bonus;)

Herr och fru polkagris

Tackar fadern för bilderna;)
Tack Masse för utvärderingen av strumporna i våras. Ovärdelig info;)
Det är bara husvagnen som saknas...

Ingen löpning på 3 veckor...

...sa kiropraktorn igår. Jag tittade på honom som han vore från en annan planet. Du kan gå långa promenader (fnys) och träna styrka (ok, det kan jag göra). Det betyder ingen tävling i morgon...
Men jag måste ju ge kiropraktor Leif rätt, för smärtan har redan börjat lägga sig, så jag blir väl tvungen att lyssna... Sedan åker jag ju ändå till Peking om en vecka och där hade jag ju inte direkt tänkt att gå ut och springa själv på kvällen (i avgasernas mecka). Så jag kanske faktiskt lyder hans råd... Däremot kan man ju redan nu gratulera sig själv till ett kommande sunkigt resultat på Finalloppet den 1 november.

Att bli kär - råd från "gurun" Puma

Jag älskar faktiskt löpning. Så är det. Det är den klart bästa träningsformen. Punkt. Men som sagt, jag har passerat 30-strecket för ett tag sedan, blir ju hela tiden skadad och har insett att jag behöver träna styrka. Jag har i många år halvhjärtat försökt, eller rättare sagt, jag sponsrade SATS i ganska många år...

Nu är det ju så att det finns ett bra gym 100 meter från kontoret. De har till och med en sjukgymnastikklinik;) Faciliteterna finns således och jag inser att jag behöver. Förra veckan hade de "gratisvecka", så jag gick dit glad i hågen. Men vad hände... Inget, hade tänkt att köra 4 x 2000 intervallet på löpbandet. Men löpbandet var knepigt, musiken låg, inspirationen 0, så jag klev av efter 700 meter...
Nåväl, styrka ska jag ju köra. Sagt och gjort, jag drog lite i någon maskin här och någon maskin där. Kände på någon hantel, putte lite på någon boll. Tänkte när jag var där. Jag skulle vilja känna som Puma. Hon älskar ju löpning och gymmet. Hur bär hon sig åt.? Varvid jag helt enkelt ställde frågan till gurun. Hur blir jag kär i styrketräning?

Här kommer svaret;)

Apropå hur man blir kär i styrketräning så beror det ju lite på vem man är som person. Jag är en sådan som tröttnar snabbt och avskyr rutiner. Det måste gå snabbt helt enkelt.

Jag står aldrig och gör 3 set på 15 reps. 12 reps max. Då går det snabbt!

Allt i mitt liv handlar om variation. Jag har lite förskräckt insett att jag till och med byter stad med 3 års mellanrum!! Därför tränar jag väldigt sällan exakt samma sak i samma sammanhang. Jag försöker variera övningarna, variera dagarna, variera gym, variera om jag kör på bänk eller pilatesboll - variera allt vad jag kan.

Viktigast av allt är nog att jag splittar kroppen. Jag skulle dö av tristess av tanken att träna hela kroppen vid ett och samma tillfälle. Numer kör jag max 2-3 muskelgrupper och typ 2-3 övningar per muskelgrupp. Det känns lättare mentalt.

Ett till tips är att ha en plan inför varje styrketräningspass. Att skriva ner exakt vad jag ska göra och hur många reps/set gör mig fokuserad, och när jag är fokuserad tränar jag bättre och när jag känner att jag tränar bra tycker jag dessutom att det är roligt. Man måste lura sig själv lite! :-) Snygga kläder och bra musik hjälper också! :-)

Det slog mig, när jag läste svaret. Det är ju precis som med löpningen. Inte fan går jag ut och springer samma runda, på samma hastighet, vid samma tidpunkt, i samma kläder;) Inte heller går jag ut och joggar, utan en plan. Är det så lätt att bli kär? Räker det med en plan, kunskap om olika övningar och rätt inställning? Det återstår att se, men i morgon har jag i alla fall bokat in mig på en genomgång på det nya gymmet kl 10.00. TACK PUMA!

Snabba grabbar på Lidingö

Maken ser ut som en jätte brevid Musse. Men snabba var de, nytt svenskt rekord för Musse och lagseger till Hälle IF;)

Vi kan inte ens se på tv som folk...

Sprang igår kväll, benen var som stockar. Det känns som om jag inte har stabilitet i fotled och knäled och höften känns ihopsjunken. Sanningen är nog att jag är inte tävlingsvan och säga vad man vill om tävlingar, men sliter - det gör de.

Hur som helst, kom tillbaka igår 21.02, vilket var perfekt timing för att stretcha framför TVn. Så det blev stretch under hela Oskyldigt dömd. Serien hade inte varit något speciellt utan Persbrant, men nu så... Jag ligger på golvet, på sonens filt och stretchar och maken gör sina övningar sjukgymnasten gett honom för hälsenan. Då slås jag av hur komiskt hela situationen är. Vi kan inte ens se på TV som folk...

Futtigt pass

Man kan bara konstatera att det sliter på benen att springa runt en sväng på Lidingö. Gårdagens pass var tungt för benen, men lätt för sinnet. Träningsdagboken blev knappast imponerad heller, 6,92 km på 37 minuter. På något sätt känns det alltid lite futtigt när man har tränat mindre än 45 min. Eller vad säger ni?

Lidingöloppshelgen - lagguld för maken:)

På fredageftermiddag packade vi in barnen i bilen och drog de 50 milen till Stockholm. Första anhalt blev Lidingövallen och nummerlappsutdelningen. Många klagar på att mässan är dålig och det är lite försäljning och visst, jag kan hålla med, men eftersom endast Adidas (och till viss del Craft) gör kläder som passar mig så är jag ändå ganska nöjd. Eller rättare sagt, jag lyckades spendera mig till en start på Göteborgsvarvet enbart genom att använda det guldiga kortet. Kidsen lekte en sväng ute på löparbanan och sedan blev det avfärd till det boende som klubben hade fixat.

Lördagen startades med frukost och en treåring som numera inte är lika road av att vara på ön, som föräldrarna. Men efter att ha lekt en stund vid vattnet börjar dock äldsta sonen att vekna och det är dags för fadern att bege sig till Grönsta. Väl på plats möts han av en alltid lika leende Musse, som undrar om de är sugna på lagseger. Själv ska han gå för det svenska rekordet. Båda målen uppnås. Maken tar den sista platsen i laget och går i mål på 2.02. Maken ser ut som en bjässe bland alla dessa finlemmade löpare. Finns lite att slipa på där...

För egen del blev det 10 km på söndagen. Skulle kunna skylla på att någon måste ju ta hand om barnen när maken springer, men faktum är att jag är inte tränad för att springa 30. Jag är inte ens tränad för att springa 10.
Hur som helst, får stå i det seedade fältet, starten går och folk tokrusar. Jag funderar på om folk fattat att detta är ett 10 km lopp och att det är tämligen kuperat ute i skogen på Lidingö. Man kan notera att första km sitter fel, för där passera jag efter 3.47... Garmin säger att första km går på 4.37 vilket är rimligt, med tanke på den saftiga backen. Här ligger jag tydligen runt placering 150. Efersom styrkan inte finns så får man göra det bästa av det man har. Så jag ligger på på flacken, står stilla i uppförsbackarna och tokrusar nedför. Låret gör ont, det är stelt och det göra det svårt att springa. Men målgång blir det, 45.28 och en 57 plats. Helt ok, faktistk. Men nästa år, då får vi nog ha barnvakt med oss, för då ska nog 30 km attackeras...

Hur man kommer ut och springer när tröttheten slagit till

I tisdags var maken inte hemma förrän efter kl 21, varvid träningen skulle bedrivas på kvällen. Den stora trötthetsklubban hade även slagit till, så hela dagen var en kamp bara för att hålla sig vaken (är dock svårt att somna när man har en 1-åring som mest vill äta och en 3-åring som mest inte vill äta...) Hur som helst, efter att ha lagt N så var det vid 21 tiden dags för O. Shit, jag kommer ju att somna när jag lägger honom insåg jag. Vad göra? Jo, på med tightsen och Crafttröjan, ner i sonens säng, läsa saga, prata, slumra till... Lätt yrvaken vaknar jag av att maken kommer hem. Och har man träningskläder på, så kan man ju inte ta av dem för att gå och lägga sig. Sagt och gjort, 6 km på behagliga 29,14 och så var det passet slut. Enda nackdelen är ju att man inte kan somna. Men å andra sidan så blev ju tvätten gjord...

Lidingöloppsbanan - sista 10

Var på tjänsteresa i huvudstaden förra veckan och förutom jobb i stort sett dygnet runt, så kunde det slutligen klämmas in lite träning. Sagt och gjort, efter utcheckning på hotellet, så styrdes bilen till Lidingö för att testa "sista milen". Nu är det ju så att jag bara ska springa den, maken springer 30 km och jag springer dagen efter (någon måste ju se till grabbarna...) Hur som helst, det är ingen snäll historia, den där milen. Tekniskt krävande och när det väl går utför så går det brant nedför... Hur som helst, sprang igenom banan utan att förta mig (hade 2 st fartlekskm). Klockan stannade på 47.44 men då sa Garmin även att jag endast sprungit 9.85 km. Översatt blir det ca 48.33 på 10 fulla km. Så målsättningen blir att ta sig under 46. 45.59 är helt ok;)
Om bara baklåret ger med sig så ska det inte vara ouppnåeligt...

Tjejmilen, nja...

Jag är en sann förespråkare för träning och brukar säga att "jag älskar alla som springer". Men efter Tjejmilen måste jag kanske revidera detta.

Jag skulle verkligen vilja gilla detta lopp. 25 000 tjejer som springer, det borde vara coolt, men...

Arrangören tar inte tag i problemet med tränseln och att folk är i fel startgrupp. Själv startade jag i första startgrupp och passerade mållinjen dryga 43 min senare och en 110 plats, men även jag fick kryssa mig fram. Så jag klarade mig ok, men jag såg ju hur det såg ut längre ner i fältet. Att tjejerna som springer där accepterar det. Tror ni att killar hade tolererat detta? Och att det är så här år efter år? Knappast...

Loppet i sig hade ju lyckats locka dit hela Sverigeeliten - kul! Så det sätter vi upp på pulskontot.

Folkfest? Knappast. Inga som hejar. Bara ett ganska trist Djurgården...

Sedan borde IPOD vara förbjudet på tävling, för det gör ju folk helt ouppmärksamma på sin omgivning (eller rättare sagt, på sinda medtävlande).

Men däremot så kommer jag tillbaka nästa år. Varför, jo jag måste ge det hela en chans till och så ska jag knäcka den där banan...

På väg till Stockholm...

I morgon blir det Tjejmilen. Har aldrig sprungit det tidigare och har blandade känslor inför det. Gillar egentligen inte rena tjejlopp, utan tycker att det är kul att trängas med grabbarna. Det som jag gillar är att hela svenska eliten kommer att finnas på plats. Och att det är närmre 25000 som kommer att springa. Har nu tävlat 3 gånger på 10 km och haft tiden 42.19-42.24, så nu ska jag försöka kommar ur komfortzonen och springa fortare (under 42,tack). Men eftersom det är 3000 löpare i min grupp så gäller det väl att vara offensiv redan innan start...

Dagens träning - Rullskidspasset som inte blev av

Eftersom vi skolar in yngste sonen på förskolan nu så blir veckan lite konstig, rent tidsmässigt alltså. Idag jobbade jag och R var hemma.

R fick till 9 km på löpbandet när yngste sonen sov och den äldste byggde tågbana vid sidan om löpbandet.

Själv skulle jag köra ett rullskidpass, eftersom benen är lite slitna efter helgen. Men idag kände jag inte för att träna och således blev det inget pass för min del. För mig själv, motiverade jag träningsvilan med att jag hade fått skoskav av att gå i höga klackar hela dagen...

Man vet att man är småbarnsförälder

När man har glömt mp3-spelaren hemma och har "sudda, sudda, sudda bort din sura min" och "mera Mora" (introt till "Mora träsk på cirkus", info för er som inte har barn...) på hjärnan

Åter på banan

Då var man åter på banan igen. 4 veckors löpträning har nu kunnat genomföras.
Skönt. Nu kör vi;