Att starta eller inte starta - det är inte frågan

I morgon är det dags för Finalloppet. Och jag kommer att få äta upp mina fina ord. Vadå kan man undra?

Jo, jag har en devis som säger att om man tvekar inför att tävla eller inte - då ska man tävla, för det är alltid roligast. Kanske inte skönast, eller bäst ur skadesituation, men på något sätt ändå bäst. Min andra devis är att alltid komma förberedd. Numera är jag bra på att uppfylla den första, men usel på den andra. Fram tills nu så har det inte gjort någonting. I morgon ändras det. I morgon är det Finalloppet. 8,8 km backig terränglöpning. Jag springer huvudklass som i detta fall kallas för elitklass, vilket gör att inga andra "vanliga" löpare väljer detta alterntiv.

I ett svagt ögonblick så övervägde jag att byta klass till Motion. Men då hade jag ju gått emot min tredje devis, som lyder att motionera gör man inte på tävling. Tycker att det är trist med benämningen motionsklass. Det är väl ingen som har nummerlapp på sig och som motionerar och skulle man göra det så är man på fel ställe. Man försöker väl att göra sitt bästa, eller? Nåväl, hellre sist i huvudklass än först i motionsklass, försöker jag boosta mig med. Det går sådär... Men jag kommer att starta och jag kommer att fullfölja.

Varför gör jag det då? Faktiskt, för att jag egentligen vill. Och om jag drar mig ur för att jag inte kan prestera, då är jag ju patetisk. Vanligt i löparkretsar, är det dock att man ger upp på förhand. Ta Göteborgsvarvet, 45 000 anmälda och drygt 30 000 kommer till start. Så mycket halsont finns inte... Och har man en gång gjort det, dragit sig ur alltså, så är det lätt hänt igen. Och det alternativet ska inte vara spelbart. Någonsin.