Flytt av blogg

Häng med - http://campwestman.blogspot.com

Vi ses där!

Ovanlig sommarträning

Semestern börjar lida mot sitt slut, eller det 5 veckor långa träningslägret som maken har kallat det. Själv har jag inte legat på latsidan heller (mer om det senare). Men vi konstaterar att det går mycket bra att träna med kusinernas hoppbollar eller på lekplats;)

Jag rehabtränar och Noel hjälper till...

Jag leder över Oscar... man får ta de segrar man kan;)

Ett inte så helt löpband

Precis som ni ser på bilden så är inte ovanstående löpband direkt helt och det har inte varit det på ett tag... Nu har de lovat att leverera senast sista juli. Det ska bli intressant. Ser annars fram emot den konsumentsrättliga fighten. Ni kommer att hållas uppdaterade i denna löparrelaterade dokusåpa!

Att inte följa planen

Jag fick ganska klara regler av min sjukgymnast. Dag 1 rehab, dag 2 löpning, dag 3 vila och sedan starta om på dag 1 igen. Vi börjar med 4 km löpning, sa hon. Jag argumenterade ihärdigt om att det är ingen ide att byta om för 4 km och fick 5 km. Skulle genomföra det 3 gånger, innan jag kunde stegra distansen med 2 km. So far, so good. Kändes det som ett bra upplägg, javisst. "Det betyder att du är uppe i 7 km när vi ses nästa gång, den 24" sa hon och fortsatte, "om du nu står där med skorna i handen och vill ut och springa, ring mig då, du har mitt privata mobilnummer"

Men hur gick det då? Inte direkt som min sjukgymnast order. Men jag kan ju inte störa henne mitt under semestern... Inte i alla fall nu när det känns så bra. (Road to hell, skit samma, jag tar det, bara jag får springa)

Det började med vattkoppor, 15 kvm stor sommarstuga och den ena barnfilmen efter den andra. Så för att behålla den mentala hälsan så tarvades det löpning. Dagligdags. Det intressanta var att det fungerarde. Klart att semimembranosus är stel och att det troligtvis är ärrbildning som ligger och skaver mellan muskelbukarna. Men det smärtar inte längre. På en 10-gradig skala, så har det gått från en 7 till en 2... Jag har en kraftig "känning", jag är inte skadad (vet inte vem jag försöker övertyga just nu)

Jag begär inte mycket, men ge mig möjlighet att springa 7 km om dagen, så är jag nöjd. Ge mig tusingar och fartlek, så kommer jag att vara lycklig. Får jag möjligheten att tävla igen (jag hann ju knappt ens komma igång) så kommer jag inte sluta le, så enkelt är det.

1 km helt utan smärta

visst är det fantastiskt! Dock i 6.00 fart på ett löpband, men ändå. Framsteg. Framsteg.
Har inte sprungit så långt utan smärta på över ett år. Värt att firas, jepp!

Kanske ingen bra start på semestern...

15.05 Klockar ut på jobbet, för att gå på 5 veckors semester (längsta någonsin)
15.40 Hämtar vi barnen på förskolan.
16.29 Handlat mat
17.02 Middagen står på bordet, vinet är i glasen. Semestern har börjat - i morgon blir det Strömstadsmilen (för Tröskelkungen).
17.05 Konstaterar vattkoppor på äldste sonen.
17.10 Ringer och ställer in weekenden i Strömstad (de goda vännerna har en ettårig son...)

Jaha, så var det med det... Eller... Man kan ju åka Strömstad över dagen, det är ju bara 16 mil och något ska man ju göra.

Det verkar som grabbarna tycker att livet är ok. Sjukt mycket godis (ja, det är det som det är i Memoryboxen) och chips. Äldste sonen tycker för övrigt att vi ska ta fram granen också...

Illmarigt leende

Sitter på affärslunchen och vi håller på att avsluta mötet. Helt plötsligt glider samtalet in på löpning och det är helt utan min inblandning. Sverigechefen på det inviterande företaget berättar om sin löpning. Vi pratar inte löpning, han berättar för mig. Intressant situation.

Han pratar om pass i 5.38 fart och förklarar för mig att löpning är en jobbig sport. Han berättare vidare om sina planer att springa Lidingöloppet och jag flikar in 26 september, för att han ska fatta att vi kan prata tillsammans om löpning. Han tar inte den bollen. Priset tar han ändå när han förkunnar att han sprungit Stockholm marathon och avslutar med "det är långt det". Jo, det har jag egen erfarenhet av. Men nu väljer jag att vara tyst. Efter mötet blir jag bara tvungen att kolla upp hans resultat (halleluja för Internet). Kan bara konstatera att jag i rimlighetens namn bör slå honom med 45 min på maran och då ler jag för mig själv...

Hjältarna i Trollhättan

Jag agerade hejarklack och löpande turist under helgens galenskap i Trollhättan. Jo, för det är faktiskt galet att springa 24,12 eller 6 timmar i stekande osvensk sommarhetta. Eller som MarathonMia uttryckte sig - hur vet man när man ska boka in semestern för att få värme och sol, kolla in långloppen. Stockholm marathon brukar det som bekant inte vara någon direkt sval tillställning och svalt var det inte i Trollhättan heller.

Att springa i 24 timmar, går det? För en del verkar det så. Förstår det? Nej, faktiskt inte. Imponerad? Oerhört, på ett äckelförtjust sätt.
Att springa i 12 timmar? Det är också galet och att springa det när kroppen är programmerad för att sova, gör det hela ännu lite mer speciellt. Fördelen dock att temperaturen blev hanterlig, nackdelen är ju att det är natt och mörkt...
Att springa 6 timmar? Ja, det är väl inkörsporten till det hela och den tanken kan man ju alltid leka med...

Träffade några sköna bloggare och konstaterade tillsammans med River att vi nog var bäst på halvmarathon (som jag för övrigt aldrig ens sprungit, men det är en annan story). Hejade på Johan som kämpade starkt under den mest extrema hettan. (kl 10-16 på lördagen, när det flesta svenskar låg vid vattnet eller höll sig inomhus...
Fick träffa den mest träningsinspirerande tjej som finns och som faktiskt fick mig att knäcka koden till hur man älskar styrketräning. Åter igen, tack för det och tack för en härligt tur i skogen! Sprang ett par varv med den träningsinspirerandes andra hälft, Grabben. Jag vet inte om han kanske var en av de mest galna. Längsta pass innan 12 timmars var "mitt sämsta marathon på 3.38" och nu löpte han varv efter varv med ett läskigt opåverkat steg. Vadå fasa in i ultravärlden med 6 timmars lopp, nej här smälls det på med 12 timmars tävlande i debuten. Coolt! Tjejen som gjort run-comute till en egen paradgren, besitter inte bara finsk sisu utan även en vilja av stål. Sällan har jag sett någon som så metodiskt bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Strongt blir betyget! Men drottningen av ultralopp är ju ändå MarathonMia. Kvittrande glad trots alla mil och det blev många sådana. Evigt peppande sina medlöpare och det osar positiv energi om varje steg hon tar. Mia, du får det helt enkelt att att se kul ut att springa i ett halvt dygn! Fast 12 timmars löpning är länge, mycket länge. Eller som drottningen av ultra själv uttryckte det "nu jag har sprungit så länge så att håren växt ut på benen igen". En odödlig one-liner...

Tack för att jag fick dela en liten del av er galenskap och jag måste medge att det var mycket inspirerande att ser er live and in action! Vem vet, 6 timmar kanske man kan springa någon gång...

Förklara för mig varför man ska springa så långt... eller ses i Trollhättan?

Jag fattar det inte;) Eller jag fattar, men ändå inte. Dags för en empirisk undersökning. Nej, tänker inte springa långt själv, men tänkte jogga med som lite snacksällskap under valda delar av ultraloppet i Trollhättan i helgen. Någon som vill ha sällskap en bit?

Sejour med nålar - del 2

För att få riktigt snurr på det hela, så blev det idag också lite härlig triggerpunksakupunktur. Det är tur att man inte har väninnan Ls fobi för nålar...

Det positiva var att det verkar ha haft effekt och troligtvis kan jag åter jogga i helgen, eller som min eminenta sjukgymnast säger. Tänk inte löpning, tänk att du ska öva in rörelsen igen. Det är fortfarande långt kvar till intervaller och långpass. Men det är ett steg framåt. Ett löpskolat steg framåt...

Tandvärk i rumpan

Dagens händels tilldrog sig på OrthoCenter i Göteborg. Leif Swärd stod för det medicinska kunnandet och är det något som han kan så är det ju just ortopedi.

Mitt "ingrepp" skulle göras mellan operationer, så när den VM-klare spjutkastaren rullades ut, så rullades jag in.

Först lokalbedövning (rumpan) och sedan fram med den långa nålen. På skärmen kan jag se hur han söker nerven. Den glider undan och vill inte vara med i matchen. På andra försöket går det direkt. Nålen går in och kortisonet sprutas in. Nu har jag således en blockerad ishiasnerv. Varför? Pga asymetrin i bäckenet och sacroiliacaledsdysfunktionen så har nerven slutat att fungera korrekt. Enkelt uttryckt så ger den inte adekvata nervimpulser till muskulaturen vilket gör att de till viss del tappar/förlorar styrka. Blockaden är till för ge nerven andrum och möjlighet att "starta om". Låter det konstigt? Det är det. Hade varit lättare med ett hederligt löparknä...

Men de första funktionstesterna var positiva (varav V tecknet) och nu är det bara att vänta och se. Imorgon är det dags för nya funktionstester igen, hos min supersjukgymnast Agneta. Kan inte det vara måndag morgon snart.

Om någon har fått bedövning hos tandläkaren och vet hur det känns när det släpper. Det är ju ingen direkt angenäm känsla. Så känns det i min rumpa nu. (Det är samma bedövning som läggs), så man kan säga att jag har tandverk i rumpan...

Det som händer när man inte tränar

...är att man blir långsam och karamellkungenfluffig. Att man sedan lägger till en två veckor lång tjänsteresa i Californien med mycket representation, gör inte direkt några underverk heller. Och nej, CA ser inte ut som på film, människorna gör det inte heller och nej, det är inget hälsomecka.

Men nu är jag åter på svensk mark. Nu blir det andra bullar, eller rättare sagt, några bullar blir det inte.

Tempot i löpningen finns ju definitivt inte. Man blir som sagt långsam av att inte träna. Det som däremot finns är ohyggligt mycket motivation, löpglädje och en kropp (baklår) som börjar fungera. Jippi, jippi, jippi.

Men det är på söndag som det gäller. Det är då, som allt ska hända. Har jag tur, så har jag inte ont mer alls efter det. Låter det mystiskt... det är det... återkommer...

San Diego - nu börjar det likna något

Har nu avverkat Santa Monica, LA och Santa Barbara och befinner mig nu i San Diego och det är nu som det börjar hända saker. Allt blir liksom trevligare på något sätt. Åter igen dags för morgonjogg, möter ännu fler löpare här. Några löper med stapplande steg, för det var ett marathon som gick av stapeln här i San Diego igår. Marathonen förföljer mig, först i LA och nu här. Är det något som jag borde fatta...

Här börjar dagens morgonjobb, 7 underbara km

Jepp, tävlingsskorna är med här i CA även om det "bara" används till träning

Skulle faktiskt kunna tänka mig att bo i San Diego. Det är ju inte Sydney som hade varit förstavalet om man hade "varit tvungen" att flytta utomlands, men San Diego skulle funka.

Kan även meddela att funktionskläder inte slagit i San Diego heller. They do not know what they are missing. Generellt så är löparna mindre tekniska här, det är färre Garmin/pulsklockor här osv. Dock är det mycket ipods, fluffiga shorts, bomullsT.

Det mest märkliga under morgonturen var dock kvinnan som åkte rollerblades... med sin gråa pappegoja på sin vänstra axel.

Nu börjar klockan passerat midnatt, så jag avslutar med en blid från mitt fönster...

Morgonjogg i Santa Barbara

Dagens morgonjogg resulterade i följande:

22 kvinnliga löpare, 6 manliga, en mängd hundpromenerare och jag.
1 garminlöpare (jag) och de förbluffande många springer i bomullsT...

Passerade ett hundratal palmer, hus som kostar mer än vad många har råd med och en och annan cyklist. SB är lite av ett cykelställe, eftersom Lance Armstrong tränar här. Kan förstå varför, backarna i bergen ger nog även honom träning.


Jag vet att jag ser döende ut, men jag avslutade med 1500 meter på bana inne på Santa Barbara CC anläggning. Sedan att farten ändå är lägre på de 1500 meterna i snitt mot vad jag brukar ha på tävling över 10 km låter vi vara osagt.

Men det blev 9 km löpning (4 fler än tillåtet, ops), Men det kändes ganska bra idag. Faktiskt den bästa löpdagen (smärtmässigt) på ett halvår. Så känner ni det nog inte, ni marathonlöpare (och marathonbrytare)

Reflektioner från ett amerikanskt gym

...Sheration LA downtown har avtal med Bally fitness center som ligger mitt emot hotellet. Gymmet är större än något annat SATS gym jag någonsin sett. Löpbanden står i raka rader. 4 rader, 12 band i bredd. Imponerande.

Har lite svårt att översätta mile, till kilometer. Så istället för att focusera på farten så tittar jag på de som tränar i lokalen. Det är en vanlig fredagsmorgon i LA och klockan har precis slagit 6 (tidig morgon alltså) och två tredjedelar av löpbanden är upptagna. Det som slår mig är att de som är här verkligen tränar. Farten är hög, intensiteten är hög, inget svenskt slackande inte.

Nästa sak som slår mig är att "cotton is the way to go". Alla tränar i bomulls T, eller linnen. Funktionsmaterial är mer av ett undantag. Så jag smälter inte riktigt in i mina Adidaskläder... Jag följer mitt vanliga träningsprogram, jag tränar med de starka latinokillarna, funderar vad de jobbar med, varför de tränar kl 6 på morgonen.

En morgonklass börjar kl 7, hör på gymmet. De är en step-up klass som leds av en man som passerat "bäst före dagen". Var allt det vackar folket är, det vet jag forfarande inte.

Till alla er som springer SM i morgon lycka till! Till Tröskelkungen, love of my life, ENJOY och persa!´

Hälsningar från ett kallt (18 grader) Santa Barbara.

LA Marathon passed me by

I am in LA. The keyboard is American, so I am not just not being snobbish, just convenient.

Seen Santa Monica today and the musclular people in Venice. California is nice, but live her no way.

The LA Marathon passed by my hotel today. I just wish that I could have been one of the contestors, that would have been sweet. Instead I am still injured and here in LA for work...

Jag och David Beckham

... har samma ortoped. För på väggen hos min nuvarande ortoped hänger bland annat hans bild, signerad med "Thanks Doc". I postkorgen ligger en signerad bild av Björn Ferry som tackar för hjälpen. Känns bra. In kommer gurun. Jag förklarar historik (börjar bli bra på det nu) och tillkännagiver att han är min fjärde ortoped. Spännande, säger han och ler... Sedan börjar det. Undersökningar, frågor, mer undersökningar, mer frågor. Efter 20 minuter så säger han sonika. "Har du bråttom" och jag replikerar "inget är viktigare än det här". OK, då hoppar jag över min lunch och så går vi ner (röntgen ligger i källaren) och kollar på plåtarna istället" säger han och så blir det.

I väntrummet sitter tre grabbar, jo man får kalla dem grabbar för de är i 20-års åldern. Jag sitter där och låtsasläser min tidning, fast egentligen tjuvlyssnar jag. Två svarta killar, en vit. Jeans, T-shirt och dyra sneakers. De talar engelska med varandra. Påtaglig brittisk accent på den ena grabben, inte London cockney, inte RP English (tv-engelska, tänk överklass) utan snarare från norra delarna av England... Den andre har mer obestämd dialekt (det visar sig att han är brasse efter lite googlande...) och den tredje är nog svensk egentligen. Är de sprinters? Är de rockstjärnor? De börjar prata menisk... de måste bara vara fotbollspelare... De pratar vidare och diskuterar Emerdale farm (Hem till gården som visas på TVn i väntrummet). De pratar vidare om en striker i Liverpool, yes, fotboll. Klart. Det visar sig att den ena killen troligtvis har en meniskskada. Följande konversation utspelar sig:

Men vad ska du göra om han säger att det blir operation?
Det blir inte operation.
Men nu har du ju tydligen en meniskskada och om det blir operation så blir du borta ett halvår.
Jag tänker inte vara borta i ett halvår... och sedan har han en lång utläggning om att han inte tänker vara borta i ett halvår. Begrepp som voodoo dansar in och specialpreparat från pappa. Konstaterar att han är i förnekelsestadiet. Det värsta stadiet eller är det det bästa...

Docent Swärdh kommer åter och vi tar hissen ner. Tillsammans med röntgenläkarna vänds det och vrids det på plåtarna på dator. MR bilder dansar förbi och förklaras. Det är svart och vita områden. På rätt ställen. Men på slätröntgenbliderna formeras diagnosen. En sammanväxning av en kota och sacrum visar sig. En asymetri i bäckent är uppenbar . SI ledsdysfunktion som följd. En ishiasnerv som i utskottet och i disken är finfina men som ändå inte fungerar och till sist en en hamstringsmuskelbuk som inte gör sitt jobb, utan som håller på att förtvina. Detta är den korta varianten av diagnosen...

Nästa steg, kortision rätt in i nerven... Ska bli spännande.

Garmin är laddad...

...ipoden likaså.

I am going running...

Snabba fötter på Göteborgs gator

Roligt var det att följa den varvet vid sidan om igår.

Maken sprang fort, njöt av det och gjorde sin bäst tid genom tiderna. Grattis, grattis.

Andra som passerade snabba som vinden var ju givetvis Therese. Graciöst steg och GVs snyggaste håruppsättning. En annan snabbfotad bloggare försvarade sina blåvita färger väl. Svartklädde Emil hade ett lätt steg vid 4 km.

Och alla er andra som jag hade som förhoppning att se. 40 000 löpare är mycket... Men Anna såg jag aldrig men det var nog för att hon sprang 3 min bättre än målet. Anna, det rockar! Katarina som jag hoppas kände sig stark nog för tävlingslinnet men som jag tyvärr aldrig såg och Berglund tyvärr såg jag aldrig dig heller och jag hoppas att de gula skorna bar dig hela vägen till mål.

När vi åter beger oss mot målet, startar de sista grupperna och jag konstaterar att jag gärna skulle springa GV, men då gäller det att få starta i de främre grupperna, annars... nja...

Hejarklacken kräver information;)

I morgon är det dags för det stora loppen i staden och jag får givetvis inte stå på startlinjen i år. Men nästa år, då... Fan, så sa jag ju förra året också. Men nästa år, då...

Staden förebereder sig;)

Eftersom jag inte ska dra på mig det polkagrisrandiga linnet, så behöver jag nu fokusera på mitt andra jobb, att utgöra världens bästa lilla hejarklack. Vad behöver jag av dig för att kunna göra mitt jobb (heja tills rösten brister) är följande:

Namn, startnummer och OUTFIT (inga vita eller svart T-shirts, please)...

Vi ses i staden med streck på gatorna;)