16 juli 2009

Att inte följa planen

Jag fick ganska klara regler av min sjukgymnast. Dag 1 rehab, dag 2 löpning, dag 3 vila och sedan starta om på dag 1 igen. Vi börjar med 4 km löpning, sa hon. Jag argumenterade ihärdigt om att det är ingen ide att byta om för 4 km och fick 5 km. Skulle genomföra det 3 gånger, innan jag kunde stegra distansen med 2 km. So far, so good. Kändes det som ett bra upplägg, javisst. "Det betyder att du är uppe i 7 km när vi ses nästa gång, den 24" sa hon och fortsatte, "om du nu står där med skorna i handen och vill ut och springa, ring mig då, du har mitt privata mobilnummer"

Men hur gick det då? Inte direkt som min sjukgymnast order. Men jag kan ju inte störa henne mitt under semestern... Inte i alla fall nu när det känns så bra. (Road to hell, skit samma, jag tar det, bara jag får springa)

Det började med vattkoppor, 15 kvm stor sommarstuga och den ena barnfilmen efter den andra. Så för att behålla den mentala hälsan så tarvades det löpning. Dagligdags. Det intressanta var att det fungerarde. Klart att semimembranosus är stel och att det troligtvis är ärrbildning som ligger och skaver mellan muskelbukarna. Men det smärtar inte längre. På en 10-gradig skala, så har det gått från en 7 till en 2... Jag har en kraftig "känning", jag är inte skadad (vet inte vem jag försöker övertyga just nu)

Jag begär inte mycket, men ge mig möjlighet att springa 7 km om dagen, så är jag nöjd. Ge mig tusingar och fartlek, så kommer jag att vara lycklig. Får jag möjligheten att tävla igen (jag hann ju knappt ens komma igång) så kommer jag inte sluta le, så enkelt är det.

5 kommentarer:

Dunceor sa...

Nu tänker jag vara tråkig och säga till dig att du ska följa sjukgymnastens råd så du lyckas komma tillbaka helt skadefri!
Låter som det rullar på lite i alla fall vilket är skönt.

Anonym sa...

Ta det nu lugnt så att allt går som det ska. Läste nånstans några visdomsord i stil med följande:
"Du kan springa idag trots skadan och sedan aldrig springa mer eller vila idag och springa resten av livet!"
Själv hade jag inte läst/hört det när jag fick löparknä för några år sedan och sedan blev bra och fick återfall ca 3 ggr för att jag stegrade för fort!

Snorkfröken S sa...

Du kommer säkert att få allt det där tids nog. Och då kommer du att vara o-stoppbar! Skynda långsamt nu.

Anna sa...

Det är ju skit tråkigt att följa en sådan plan när kroppen bara vill mer. MEN jag tror att det är bra att göra det i långa loppet. Skynda långsamt är verkligen något man ska ta till sig när det gäller löpningen. Det verkar som om det kryper i kroppen på dig och ´även om den känslan kan vara jobbigt så är den ju också fullkomligt underbar. Ta det försiktigt.

Anna (Orka mera) sa...

Härligt att det känns bra! Hoppas du snart är helt hel igen! Själv ska jag börja från noll om en vecka....