Morgonjogg i Santa Barbara

Dagens morgonjogg resulterade i följande:

22 kvinnliga löpare, 6 manliga, en mängd hundpromenerare och jag.
1 garminlöpare (jag) och de förbluffande många springer i bomullsT...

Passerade ett hundratal palmer, hus som kostar mer än vad många har råd med och en och annan cyklist. SB är lite av ett cykelställe, eftersom Lance Armstrong tränar här. Kan förstå varför, backarna i bergen ger nog även honom träning.


Jag vet att jag ser döende ut, men jag avslutade med 1500 meter på bana inne på Santa Barbara CC anläggning. Sedan att farten ändå är lägre på de 1500 meterna i snitt mot vad jag brukar ha på tävling över 10 km låter vi vara osagt.

Men det blev 9 km löpning (4 fler än tillåtet, ops), Men det kändes ganska bra idag. Faktiskt den bästa löpdagen (smärtmässigt) på ett halvår. Så känner ni det nog inte, ni marathonlöpare (och marathonbrytare)

Reflektioner från ett amerikanskt gym

...Sheration LA downtown har avtal med Bally fitness center som ligger mitt emot hotellet. Gymmet är större än något annat SATS gym jag någonsin sett. Löpbanden står i raka rader. 4 rader, 12 band i bredd. Imponerande.

Har lite svårt att översätta mile, till kilometer. Så istället för att focusera på farten så tittar jag på de som tränar i lokalen. Det är en vanlig fredagsmorgon i LA och klockan har precis slagit 6 (tidig morgon alltså) och två tredjedelar av löpbanden är upptagna. Det som slår mig är att de som är här verkligen tränar. Farten är hög, intensiteten är hög, inget svenskt slackande inte.

Nästa sak som slår mig är att "cotton is the way to go". Alla tränar i bomulls T, eller linnen. Funktionsmaterial är mer av ett undantag. Så jag smälter inte riktigt in i mina Adidaskläder... Jag följer mitt vanliga träningsprogram, jag tränar med de starka latinokillarna, funderar vad de jobbar med, varför de tränar kl 6 på morgonen.

En morgonklass börjar kl 7, hör på gymmet. De är en step-up klass som leds av en man som passerat "bäst före dagen". Var allt det vackar folket är, det vet jag forfarande inte.

Till alla er som springer SM i morgon lycka till! Till Tröskelkungen, love of my life, ENJOY och persa!´

Hälsningar från ett kallt (18 grader) Santa Barbara.

LA Marathon passed me by

I am in LA. The keyboard is American, so I am not just not being snobbish, just convenient.

Seen Santa Monica today and the musclular people in Venice. California is nice, but live her no way.

The LA Marathon passed by my hotel today. I just wish that I could have been one of the contestors, that would have been sweet. Instead I am still injured and here in LA for work...

Jag och David Beckham

... har samma ortoped. För på väggen hos min nuvarande ortoped hänger bland annat hans bild, signerad med "Thanks Doc". I postkorgen ligger en signerad bild av Björn Ferry som tackar för hjälpen. Känns bra. In kommer gurun. Jag förklarar historik (börjar bli bra på det nu) och tillkännagiver att han är min fjärde ortoped. Spännande, säger han och ler... Sedan börjar det. Undersökningar, frågor, mer undersökningar, mer frågor. Efter 20 minuter så säger han sonika. "Har du bråttom" och jag replikerar "inget är viktigare än det här". OK, då hoppar jag över min lunch och så går vi ner (röntgen ligger i källaren) och kollar på plåtarna istället" säger han och så blir det.

I väntrummet sitter tre grabbar, jo man får kalla dem grabbar för de är i 20-års åldern. Jag sitter där och låtsasläser min tidning, fast egentligen tjuvlyssnar jag. Två svarta killar, en vit. Jeans, T-shirt och dyra sneakers. De talar engelska med varandra. Påtaglig brittisk accent på den ena grabben, inte London cockney, inte RP English (tv-engelska, tänk överklass) utan snarare från norra delarna av England... Den andre har mer obestämd dialekt (det visar sig att han är brasse efter lite googlande...) och den tredje är nog svensk egentligen. Är de sprinters? Är de rockstjärnor? De börjar prata menisk... de måste bara vara fotbollspelare... De pratar vidare och diskuterar Emerdale farm (Hem till gården som visas på TVn i väntrummet). De pratar vidare om en striker i Liverpool, yes, fotboll. Klart. Det visar sig att den ena killen troligtvis har en meniskskada. Följande konversation utspelar sig:

Men vad ska du göra om han säger att det blir operation?
Det blir inte operation.
Men nu har du ju tydligen en meniskskada och om det blir operation så blir du borta ett halvår.
Jag tänker inte vara borta i ett halvår... och sedan har han en lång utläggning om att han inte tänker vara borta i ett halvår. Begrepp som voodoo dansar in och specialpreparat från pappa. Konstaterar att han är i förnekelsestadiet. Det värsta stadiet eller är det det bästa...

Docent Swärdh kommer åter och vi tar hissen ner. Tillsammans med röntgenläkarna vänds det och vrids det på plåtarna på dator. MR bilder dansar förbi och förklaras. Det är svart och vita områden. På rätt ställen. Men på slätröntgenbliderna formeras diagnosen. En sammanväxning av en kota och sacrum visar sig. En asymetri i bäckent är uppenbar . SI ledsdysfunktion som följd. En ishiasnerv som i utskottet och i disken är finfina men som ändå inte fungerar och till sist en en hamstringsmuskelbuk som inte gör sitt jobb, utan som håller på att förtvina. Detta är den korta varianten av diagnosen...

Nästa steg, kortision rätt in i nerven... Ska bli spännande.

Garmin är laddad...

...ipoden likaså.

I am going running...

Snabba fötter på Göteborgs gator

Roligt var det att följa den varvet vid sidan om igår.

Maken sprang fort, njöt av det och gjorde sin bäst tid genom tiderna. Grattis, grattis.

Andra som passerade snabba som vinden var ju givetvis Therese. Graciöst steg och GVs snyggaste håruppsättning. En annan snabbfotad bloggare försvarade sina blåvita färger väl. Svartklädde Emil hade ett lätt steg vid 4 km.

Och alla er andra som jag hade som förhoppning att se. 40 000 löpare är mycket... Men Anna såg jag aldrig men det var nog för att hon sprang 3 min bättre än målet. Anna, det rockar! Katarina som jag hoppas kände sig stark nog för tävlingslinnet men som jag tyvärr aldrig såg och Berglund tyvärr såg jag aldrig dig heller och jag hoppas att de gula skorna bar dig hela vägen till mål.

När vi åter beger oss mot målet, startar de sista grupperna och jag konstaterar att jag gärna skulle springa GV, men då gäller det att få starta i de främre grupperna, annars... nja...

Hejarklacken kräver information;)

I morgon är det dags för det stora loppen i staden och jag får givetvis inte stå på startlinjen i år. Men nästa år, då... Fan, så sa jag ju förra året också. Men nästa år, då...

Staden förebereder sig;)

Eftersom jag inte ska dra på mig det polkagrisrandiga linnet, så behöver jag nu fokusera på mitt andra jobb, att utgöra världens bästa lilla hejarklack. Vad behöver jag av dig för att kunna göra mitt jobb (heja tills rösten brister) är följande:

Namn, startnummer och OUTFIT (inga vita eller svart T-shirts, please)...

Vi ses i staden med streck på gatorna;)

Min favoritskog har brunnit upp

Bara för att jag kan springa, så behöver ju min favoritskog inte brinna upp... eller heter det ner...

Men det har den tyvärr gjort. Jag som har längtat efter att kunna springa skogsintervaller kring Mollsjön. Kommer inte vara samma känsla att springa i det svedda.

(Tack Robert Svensson, Ale kommun för bilden)

Jag hatar den här tiden på året

För helt plötsligt så ser jag människor som joggar (hasar) i VCT overaller utanför mitt fönster. Fram tills nu så har det passerat en och annan golfare och någon stavgåendes dam, men nu... Helt plötsligt så har hela grannskapet blivit joggare (inte löpare, det krävs mer än 2 km för det). Fan, helt plötsligt har det blivit socialt korrekt att jogga, (dock inte springa, för det är ju tokigt.)

Människor som inte springer på vintern har inte rätt att springa på våren. Någon rättvisa får det ändå vara. Har man inte sprungit i januari, får man inte springa nu. Man kan ju inte bara plocka russinen i kakan. Eller är det kanske det som de gjort, för VCT profilerna utanför mitt fönster har en ganska "fluffig" form.

Anledningen till att man inte ska äta i lunchmatsalen

För två år sedan så intog Tröskelkungen sin lunch i personalmatsalen, på det medicintekniska företaget.

(före)

Numera bedriver Tröskelkungen sin satsning på löpning till stor del på luncherna (+onsdagkväll, söndag fm och efter att barnen somnat) och förändringen är total.

(efter, eller kanske under...)

Nu i helgen så stundar Terräng SM och vi icke-springade säger bara Heja, heja, heja, heja!
och ENJOY!

När ortopeden ringer...

betyder det oftast att de vill in och karva.

Som om det inte var nog med Sacroiliacaledsdysfuktionen. Sedan den konstaterades har även ultraljud gjorts och vad hittades, jo, en årsgammal bristning med tillhörande ärrvävnad. Nice... not. Men jag blir i alla fall remitterad till Leif Swärd och har en operation inom 3o dagar om så blir fallet. Bra på rehabträning är jag i alla fall vid det här laget.

40 min promenad = träning

Får börja stegra träningen. Till max 40 min promenad om dagen. Jippi... eller inte...

Och överallt ser människor som springer. De jävlarna. Men vänta bara. En dag springer jag om er igen. Må den dagen komma snart. Snart. Snart.

Fördelarna med att inte träna

Men när man inte längre kan träna som man vill så måste ju energin kanaliseras på annat sätt.

• Jag jobbar mer (vilket får arbetsgivaren att jubla)
• Jag blir städfaschist på hemmaplan (vilket inte direkt får maken att jubla)
• Jag tycker att trädgården behöver anläggas (vilket inte heller får maken att jubla)
• Jag tycker att shopping är en bra hobby (vilket inte heller får maken att direkt jubla)

Jag tittar avundsjukt på alla som springer... och maken önskar att jag snart gör det också...

Sacroiliacaledsdysfunktion - diagnos äntligen fastställd

Efter 3 ortopeder, 2 massörer, en naprapat och 3 sjukgymnaster. Efter 1 slätröntgen, 2 MR och tusentals knäbölj. Efter otaliga ögonbrynsveckningar och frågande ansikten...

... så träffade jag Stina Hedin på IFK Kliniken. Hon bad mig att ta det hela från början och jag gjorde det för 98 gången. Men denna gång så mottogs jag inte med skepsis
Popliteus (knä), baklår, ländrygg... Efter en liten stund säger hon bara "det är inte muskulärt" och där vann hon över mitt totala förtroende.

Hon gör undersökningen och börjar förklara. För första gången, så stämmer diagnosen. Symptomen finns med i rätt sammanhang. Hon tycker på punkter som gör ont så in i helv...
Efter allt detta, säger hon "men jag är inte så bra på det här" (och jag tänker, jo, det är du) och hon kallar in gurun inom detta område, kollegan Agneta.

Äntligen, 9 månader efter första läkarbesöket, 15 månader sedan problemen startade finns diagnosen. Sacroiliacaledsdysfunktion (SI-leds dysfunktion). I mitt fall gör den att bäckenet är instabilt och att bäckenhalvorna roterar åt olika håll. Inte speciellt bra. Muskelfästena kring bäckenet är inflammerade. De försöker jobba på att dra allt rätt... Falsk ischias är med i matchen. Piriformis står och krampar och kniper åt ischiasnerven, för att toppa till smärtan lite extra;)

Till Agneta blir man ofta remitterad ryggskada som inte läker alternativt inte svarar på behandling. I många fall (inklusive mig) så sitter inte problematiken i ryggen utan någon annanstans. Jag undrar givetvis om skadan kommer från graviditeterna (SI leden). Bidragande faktor, kanske, svarar hon. Skadan klassas som en utmattningsskada. De sju patienter som hon har för tillfället med SI-ledsdysfunktion är samtliga män (förutom jag, dock) och antingen löpare eller fotbollspelare. Men skada är svårdiagnostiserad (kan skriva under på det) och därför så finns det inte speciellt mycket forskning att tillgå.

Jag undrar givetvis om jag kommer att bli bra och väntar mig ett positivt svar. Ett svar som inte kommer. "Det vore oprofessionellt av mig att säga det, säger hon och fortsätter "du kanske inte kommer att kunna springa långdistans. Du kommer kanske att vara dålig i två dagar efter tävling, men förhoppningsvis ska du kunna springa igen. Men det går inte att säga i vilken omfattning. Inte nu."

Ingen löpning, ingen träning, ingenting förrän allt är stabilt. Inga lyft av barn (vilket är svårt när man har småbarn). Endast tre övningar ska göras, varannan timma. Inget annat. Nytt besök på tisdag.

De tråkiga i det hela är att all den tunga styrketräningen som jag gjorde hos min förra sjukgymnast har varit kontraproduktivt och har med stor sannolikhet förlängt skadetiden väsentligt. Men nu är jag i alla fall på rätt väg.

Om man har en blogg

... då är tanken att man kanske ska updatera den. Om man har en träningsblogg och inte tränar, ja, då finns det sonika inte mycket att delge.

Men nu tar jag små snubblande steg framåt. På baklårsfronten inget nytt. Benhinneproblematiken är troligtvis en följd av att jag numera springer mer på framfoten (för att "spara" baklåret). Suck...

Den sex veckor långa ickelöpningsperioden har i alla fall tagit slut och debuten med löparskor utomhus blev i lördags. En överviktig bankdirektör med ickebonus springer fortare än vad jag gör nu. Att man kunde falla så djupt, så fort...

Så för att pigga upp mig själv (och er andra) så delger jag er denna bild från Brisbanes flygplats.

Australiensisk blygsamhet...

50 % ökning av träningen

2 km igår, 3 km idag.
Suck...

Kravlar mig upp ur träsket

Första steget för att ta mig ur träsket togs idag. Vilket träsk? Alla faktiskt. Jag är härmed inte med i någon dold audition till "Du är var du äter". Anna Skipper du kommer aldrig att träffa mig. Skönt är det i alla fall, att äta som vanligt. Vad som är som vanligt, återkommer jag till. för det är så präktigt...

Träskt 2: Infektionsträsket. Börjar släppa greppet. Ljuset i tunneln skådas.

Träsk 3. Skador och andra vedermödor. Passar på frågan och återkommer på tisdag efter läkarbesöket hos den nya ortopeden (spec på rygg, tack för det)

Men för för första gången på 21 dagar kan jag äntligen notera ett löppass i den mentala träningsdagboken. 6 km, blygsam tid och lite hög puls. Men det gick. Första steget har äntligen tagits;)

Citerar även jag, som Berglund, virtuosen från Trollhättan "Det är så gott att må gott igen"

Då kör vi;)

Karamellkungsskidåkning

Eftersom jag inte kan springa just nu, så tänke jag att skidåkning blir bra. Skidåking i Göteborg? Jepp, jag bor 3 km från ett konstsnöspår. Det må bara vara 814 meter (I love Garmin) men det är i alla fall ett spår i snön.

(Tack för att ni jobbar nätterna igenom så att vi kan åka skidor i Göteborg)

Vad jag hade förträngt var att jag inte var riktigt frisk, eller rättare sagt, i bland vet man inte det förrän det är skarpt läge. Därför gjorde jag det rätta, och avbröt efter 30 min och 7,6 km. När ska den här segproppsinfektionen släppa. Aldrig, säger Karamellkungen...

"TV shops träning"

För några veckor sedan sålde ICA Maxi en DVDbox för 99 kronor. Titeln var Wellnessbox och redan där börjar man ju med rätta ana oråd. 4 skivor, med Pilates och Yoga och javisst, den åkte ner i den stora, stora vagnen.

(Dagens "pass", inte många coolhetspoäng där inte)

I och med skadeläget så var det idag dags att testa. Det blev Power Yoga och även Pilates. Att kalla detta träning, är att ta i. Det är snarare någon form av styrkestretch. Det är knappt att instruktören själv kan hålla sig för skratt när hon på slutet säger "If you do this routine 3-5 times a week you will see the differance". Det krävs mycket mer än bara göra det här, 3-5 gånger per vecka. Det är ungefär som att gå stavgång 3*30 min per vecka och tycka att man tränar mycket...

Men nu ska jag inte vara så negativ, jag gillar bara inte när man "lurar" folk att tro att de verkligen tränar. Fördelen var ändå att jag "tvingades" stretcha och till viss del coreträna i drygt 90 min. Och ja, jag fick stretchat och stärkt muskler som är svåra att komma åt. Men träning, nej, det kan det inte klassas som.

Trendigt skadad

Jag ansluter härmed till Nix, medeldist och Benets i deras benhinnesmärta. Jag hade ju glömt att jag hade ont där (en vecka i sjuksoffan gjorde inte heller att det försvann). Så nu läser jag med intresse de olika tipsen om hur man får bukt på eländet. Ironiskt nog så tror jag varje dag att imorgon är jag nog bra, men nej du.

På det positiva kontot sätter vi att jag i alla fall skaffat mig den trendigaste skadan i löpbloggvärlden, eller vad säger du Nix?