Skamgräns passerad - eller Sagan om 40 km på 34 timmar

Alla har vi våra "skamtal", alltså vilken mängd man vill uppnå per vecka för att vara nöjd. Jag fick frågan under det allra första distanspasset i november. Ur munnen hoppar 40 km. Talet slår in en kil i mitt medvetande och innan jag vet ordet av, så har jag gjort det till mitt. Således har jag sedan den veckan i november sprungit minst 40 km.

Det har inte alltid varit så lätt att få ihop distansen. Vecka 1 inleddes med sjukdag, sjukdag, Sylvesterloppet, distans och sedan skidåkning i Matilla. Så på söndagen var det bara att ta på sig skorna, försöka hitta löpbara partier och avverka de sista 13 km för att få ihop dosen. Det gick.

Men det är denna veckan som har varit utmaningen. Efter att spenderat måndag-torsdag skidåkandes i Säfsen (11 mil på 7 pass, nice...) och vabbat make och barn i fredags, så återstod det 40 km när lördagen kom. Nu 34 timmar senare skamgränsen nådd.

Lördagens smått kuperade distanspass gav 22 km, vilket är 5 km längre än vad jag normalt distanslöper och det visst känns de där sista 5. Skönt att det är en stund kvar till maj...

Söndagfmpasset var segt som sirap, första halvan gick i en bedrövlig fart och enda sättet att bryta mönstret var helt enkelt att springa fortare, klart fortare. Så en oplanerade men nödvändig tempoökning i 3,5 km under det milslånga passet gjorde det hela till ett bra pass. Till slut.

Efter kvällsmat och när maken börjat nattningen av barnen återstod, förutom disken, 8 km. In i löprummet, upp på bandet, på med 2 graders lutning. Aj, aj, aj, baklåret strejkar, får dra ner farten rejält och funderar på om detta överhuvudtaget kommer att gå. Under hela den första km håller jag mest på och micklar med farten. Inser att om jag inte ska dö av tristess så måste farten upp. Det blir åter igen, oplanerade tempoökningar, denna gång 1+2,5 km i 15.0 km fart. Men hela passet handlade om att lura sig själv. Speciellt när det gällde den långa tempoökningen, "jag springer fort under den här låten, sen kan jag dra ner farten" och så shufflade Ipoden fram ytterligare en låt som passar för tempolöpning "kanon, då tar vi den med". Eftersom Springsteens låtar ibland är av det längre slaget, så avverkades 2,5 km i 4.00 fart. Tack för det! Passet blev väl helt enkelt ett fartlekspass, men 8 km var det och klockan stannade på 34.40 min.

Veckosummeringen blir således prydliga 4o km (och 112 km skidåkning, men det räknas ju liksom inte)

Smart att springa veckodosen på 34 timmar? Troligtvis inte. Bra för skadeläget? Vem vet? Värt det? Jepp. Men mest av allt är jag glad att jag inte sa 60 km istället, den där dagen i november...