Flytt av blogg

Häng med - http://campwestman.blogspot.com

Vi ses där!

Ovanlig sommarträning

Semestern börjar lida mot sitt slut, eller det 5 veckor långa träningslägret som maken har kallat det. Själv har jag inte legat på latsidan heller (mer om det senare). Men vi konstaterar att det går mycket bra att träna med kusinernas hoppbollar eller på lekplats;)

Jag rehabtränar och Noel hjälper till...

Jag leder över Oscar... man får ta de segrar man kan;)

Ett inte så helt löpband

Precis som ni ser på bilden så är inte ovanstående löpband direkt helt och det har inte varit det på ett tag... Nu har de lovat att leverera senast sista juli. Det ska bli intressant. Ser annars fram emot den konsumentsrättliga fighten. Ni kommer att hållas uppdaterade i denna löparrelaterade dokusåpa!

Att inte följa planen

Jag fick ganska klara regler av min sjukgymnast. Dag 1 rehab, dag 2 löpning, dag 3 vila och sedan starta om på dag 1 igen. Vi börjar med 4 km löpning, sa hon. Jag argumenterade ihärdigt om att det är ingen ide att byta om för 4 km och fick 5 km. Skulle genomföra det 3 gånger, innan jag kunde stegra distansen med 2 km. So far, so good. Kändes det som ett bra upplägg, javisst. "Det betyder att du är uppe i 7 km när vi ses nästa gång, den 24" sa hon och fortsatte, "om du nu står där med skorna i handen och vill ut och springa, ring mig då, du har mitt privata mobilnummer"

Men hur gick det då? Inte direkt som min sjukgymnast order. Men jag kan ju inte störa henne mitt under semestern... Inte i alla fall nu när det känns så bra. (Road to hell, skit samma, jag tar det, bara jag får springa)

Det började med vattkoppor, 15 kvm stor sommarstuga och den ena barnfilmen efter den andra. Så för att behålla den mentala hälsan så tarvades det löpning. Dagligdags. Det intressanta var att det fungerarde. Klart att semimembranosus är stel och att det troligtvis är ärrbildning som ligger och skaver mellan muskelbukarna. Men det smärtar inte längre. På en 10-gradig skala, så har det gått från en 7 till en 2... Jag har en kraftig "känning", jag är inte skadad (vet inte vem jag försöker övertyga just nu)

Jag begär inte mycket, men ge mig möjlighet att springa 7 km om dagen, så är jag nöjd. Ge mig tusingar och fartlek, så kommer jag att vara lycklig. Får jag möjligheten att tävla igen (jag hann ju knappt ens komma igång) så kommer jag inte sluta le, så enkelt är det.

1 km helt utan smärta

visst är det fantastiskt! Dock i 6.00 fart på ett löpband, men ändå. Framsteg. Framsteg.
Har inte sprungit så långt utan smärta på över ett år. Värt att firas, jepp!

Kanske ingen bra start på semestern...

15.05 Klockar ut på jobbet, för att gå på 5 veckors semester (längsta någonsin)
15.40 Hämtar vi barnen på förskolan.
16.29 Handlat mat
17.02 Middagen står på bordet, vinet är i glasen. Semestern har börjat - i morgon blir det Strömstadsmilen (för Tröskelkungen).
17.05 Konstaterar vattkoppor på äldste sonen.
17.10 Ringer och ställer in weekenden i Strömstad (de goda vännerna har en ettårig son...)

Jaha, så var det med det... Eller... Man kan ju åka Strömstad över dagen, det är ju bara 16 mil och något ska man ju göra.

Det verkar som grabbarna tycker att livet är ok. Sjukt mycket godis (ja, det är det som det är i Memoryboxen) och chips. Äldste sonen tycker för övrigt att vi ska ta fram granen också...

Illmarigt leende

Sitter på affärslunchen och vi håller på att avsluta mötet. Helt plötsligt glider samtalet in på löpning och det är helt utan min inblandning. Sverigechefen på det inviterande företaget berättar om sin löpning. Vi pratar inte löpning, han berättar för mig. Intressant situation.

Han pratar om pass i 5.38 fart och förklarar för mig att löpning är en jobbig sport. Han berättare vidare om sina planer att springa Lidingöloppet och jag flikar in 26 september, för att han ska fatta att vi kan prata tillsammans om löpning. Han tar inte den bollen. Priset tar han ändå när han förkunnar att han sprungit Stockholm marathon och avslutar med "det är långt det". Jo, det har jag egen erfarenhet av. Men nu väljer jag att vara tyst. Efter mötet blir jag bara tvungen att kolla upp hans resultat (halleluja för Internet). Kan bara konstatera att jag i rimlighetens namn bör slå honom med 45 min på maran och då ler jag för mig själv...

Hjältarna i Trollhättan

Jag agerade hejarklack och löpande turist under helgens galenskap i Trollhättan. Jo, för det är faktiskt galet att springa 24,12 eller 6 timmar i stekande osvensk sommarhetta. Eller som MarathonMia uttryckte sig - hur vet man när man ska boka in semestern för att få värme och sol, kolla in långloppen. Stockholm marathon brukar det som bekant inte vara någon direkt sval tillställning och svalt var det inte i Trollhättan heller.

Att springa i 24 timmar, går det? För en del verkar det så. Förstår det? Nej, faktiskt inte. Imponerad? Oerhört, på ett äckelförtjust sätt.
Att springa i 12 timmar? Det är också galet och att springa det när kroppen är programmerad för att sova, gör det hela ännu lite mer speciellt. Fördelen dock att temperaturen blev hanterlig, nackdelen är ju att det är natt och mörkt...
Att springa 6 timmar? Ja, det är väl inkörsporten till det hela och den tanken kan man ju alltid leka med...

Träffade några sköna bloggare och konstaterade tillsammans med River att vi nog var bäst på halvmarathon (som jag för övrigt aldrig ens sprungit, men det är en annan story). Hejade på Johan som kämpade starkt under den mest extrema hettan. (kl 10-16 på lördagen, när det flesta svenskar låg vid vattnet eller höll sig inomhus...
Fick träffa den mest träningsinspirerande tjej som finns och som faktiskt fick mig att knäcka koden till hur man älskar styrketräning. Åter igen, tack för det och tack för en härligt tur i skogen! Sprang ett par varv med den träningsinspirerandes andra hälft, Grabben. Jag vet inte om han kanske var en av de mest galna. Längsta pass innan 12 timmars var "mitt sämsta marathon på 3.38" och nu löpte han varv efter varv med ett läskigt opåverkat steg. Vadå fasa in i ultravärlden med 6 timmars lopp, nej här smälls det på med 12 timmars tävlande i debuten. Coolt! Tjejen som gjort run-comute till en egen paradgren, besitter inte bara finsk sisu utan även en vilja av stål. Sällan har jag sett någon som så metodiskt bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Strongt blir betyget! Men drottningen av ultralopp är ju ändå MarathonMia. Kvittrande glad trots alla mil och det blev många sådana. Evigt peppande sina medlöpare och det osar positiv energi om varje steg hon tar. Mia, du får det helt enkelt att att se kul ut att springa i ett halvt dygn! Fast 12 timmars löpning är länge, mycket länge. Eller som drottningen av ultra själv uttryckte det "nu jag har sprungit så länge så att håren växt ut på benen igen". En odödlig one-liner...

Tack för att jag fick dela en liten del av er galenskap och jag måste medge att det var mycket inspirerande att ser er live and in action! Vem vet, 6 timmar kanske man kan springa någon gång...

Förklara för mig varför man ska springa så långt... eller ses i Trollhättan?

Jag fattar det inte;) Eller jag fattar, men ändå inte. Dags för en empirisk undersökning. Nej, tänker inte springa långt själv, men tänkte jogga med som lite snacksällskap under valda delar av ultraloppet i Trollhättan i helgen. Någon som vill ha sällskap en bit?

Sejour med nålar - del 2

För att få riktigt snurr på det hela, så blev det idag också lite härlig triggerpunksakupunktur. Det är tur att man inte har väninnan Ls fobi för nålar...

Det positiva var att det verkar ha haft effekt och troligtvis kan jag åter jogga i helgen, eller som min eminenta sjukgymnast säger. Tänk inte löpning, tänk att du ska öva in rörelsen igen. Det är fortfarande långt kvar till intervaller och långpass. Men det är ett steg framåt. Ett löpskolat steg framåt...

Tandvärk i rumpan

Dagens händels tilldrog sig på OrthoCenter i Göteborg. Leif Swärd stod för det medicinska kunnandet och är det något som han kan så är det ju just ortopedi.

Mitt "ingrepp" skulle göras mellan operationer, så när den VM-klare spjutkastaren rullades ut, så rullades jag in.

Först lokalbedövning (rumpan) och sedan fram med den långa nålen. På skärmen kan jag se hur han söker nerven. Den glider undan och vill inte vara med i matchen. På andra försöket går det direkt. Nålen går in och kortisonet sprutas in. Nu har jag således en blockerad ishiasnerv. Varför? Pga asymetrin i bäckenet och sacroiliacaledsdysfunktionen så har nerven slutat att fungera korrekt. Enkelt uttryckt så ger den inte adekvata nervimpulser till muskulaturen vilket gör att de till viss del tappar/förlorar styrka. Blockaden är till för ge nerven andrum och möjlighet att "starta om". Låter det konstigt? Det är det. Hade varit lättare med ett hederligt löparknä...

Men de första funktionstesterna var positiva (varav V tecknet) och nu är det bara att vänta och se. Imorgon är det dags för nya funktionstester igen, hos min supersjukgymnast Agneta. Kan inte det vara måndag morgon snart.

Om någon har fått bedövning hos tandläkaren och vet hur det känns när det släpper. Det är ju ingen direkt angenäm känsla. Så känns det i min rumpa nu. (Det är samma bedövning som läggs), så man kan säga att jag har tandverk i rumpan...

Det som händer när man inte tränar

...är att man blir långsam och karamellkungenfluffig. Att man sedan lägger till en två veckor lång tjänsteresa i Californien med mycket representation, gör inte direkt några underverk heller. Och nej, CA ser inte ut som på film, människorna gör det inte heller och nej, det är inget hälsomecka.

Men nu är jag åter på svensk mark. Nu blir det andra bullar, eller rättare sagt, några bullar blir det inte.

Tempot i löpningen finns ju definitivt inte. Man blir som sagt långsam av att inte träna. Det som däremot finns är ohyggligt mycket motivation, löpglädje och en kropp (baklår) som börjar fungera. Jippi, jippi, jippi.

Men det är på söndag som det gäller. Det är då, som allt ska hända. Har jag tur, så har jag inte ont mer alls efter det. Låter det mystiskt... det är det... återkommer...

San Diego - nu börjar det likna något

Har nu avverkat Santa Monica, LA och Santa Barbara och befinner mig nu i San Diego och det är nu som det börjar hända saker. Allt blir liksom trevligare på något sätt. Åter igen dags för morgonjogg, möter ännu fler löpare här. Några löper med stapplande steg, för det var ett marathon som gick av stapeln här i San Diego igår. Marathonen förföljer mig, först i LA och nu här. Är det något som jag borde fatta...

Här börjar dagens morgonjobb, 7 underbara km

Jepp, tävlingsskorna är med här i CA även om det "bara" används till träning

Skulle faktiskt kunna tänka mig att bo i San Diego. Det är ju inte Sydney som hade varit förstavalet om man hade "varit tvungen" att flytta utomlands, men San Diego skulle funka.

Kan även meddela att funktionskläder inte slagit i San Diego heller. They do not know what they are missing. Generellt så är löparna mindre tekniska här, det är färre Garmin/pulsklockor här osv. Dock är det mycket ipods, fluffiga shorts, bomullsT.

Det mest märkliga under morgonturen var dock kvinnan som åkte rollerblades... med sin gråa pappegoja på sin vänstra axel.

Nu börjar klockan passerat midnatt, så jag avslutar med en blid från mitt fönster...

Morgonjogg i Santa Barbara

Dagens morgonjogg resulterade i följande:

22 kvinnliga löpare, 6 manliga, en mängd hundpromenerare och jag.
1 garminlöpare (jag) och de förbluffande många springer i bomullsT...

Passerade ett hundratal palmer, hus som kostar mer än vad många har råd med och en och annan cyklist. SB är lite av ett cykelställe, eftersom Lance Armstrong tränar här. Kan förstå varför, backarna i bergen ger nog även honom träning.


Jag vet att jag ser döende ut, men jag avslutade med 1500 meter på bana inne på Santa Barbara CC anläggning. Sedan att farten ändå är lägre på de 1500 meterna i snitt mot vad jag brukar ha på tävling över 10 km låter vi vara osagt.

Men det blev 9 km löpning (4 fler än tillåtet, ops), Men det kändes ganska bra idag. Faktiskt den bästa löpdagen (smärtmässigt) på ett halvår. Så känner ni det nog inte, ni marathonlöpare (och marathonbrytare)

Reflektioner från ett amerikanskt gym

...Sheration LA downtown har avtal med Bally fitness center som ligger mitt emot hotellet. Gymmet är större än något annat SATS gym jag någonsin sett. Löpbanden står i raka rader. 4 rader, 12 band i bredd. Imponerande.

Har lite svårt att översätta mile, till kilometer. Så istället för att focusera på farten så tittar jag på de som tränar i lokalen. Det är en vanlig fredagsmorgon i LA och klockan har precis slagit 6 (tidig morgon alltså) och två tredjedelar av löpbanden är upptagna. Det som slår mig är att de som är här verkligen tränar. Farten är hög, intensiteten är hög, inget svenskt slackande inte.

Nästa sak som slår mig är att "cotton is the way to go". Alla tränar i bomulls T, eller linnen. Funktionsmaterial är mer av ett undantag. Så jag smälter inte riktigt in i mina Adidaskläder... Jag följer mitt vanliga träningsprogram, jag tränar med de starka latinokillarna, funderar vad de jobbar med, varför de tränar kl 6 på morgonen.

En morgonklass börjar kl 7, hör på gymmet. De är en step-up klass som leds av en man som passerat "bäst före dagen". Var allt det vackar folket är, det vet jag forfarande inte.

Till alla er som springer SM i morgon lycka till! Till Tröskelkungen, love of my life, ENJOY och persa!´

Hälsningar från ett kallt (18 grader) Santa Barbara.

LA Marathon passed me by

I am in LA. The keyboard is American, so I am not just not being snobbish, just convenient.

Seen Santa Monica today and the musclular people in Venice. California is nice, but live her no way.

The LA Marathon passed by my hotel today. I just wish that I could have been one of the contestors, that would have been sweet. Instead I am still injured and here in LA for work...

Jag och David Beckham

... har samma ortoped. För på väggen hos min nuvarande ortoped hänger bland annat hans bild, signerad med "Thanks Doc". I postkorgen ligger en signerad bild av Björn Ferry som tackar för hjälpen. Känns bra. In kommer gurun. Jag förklarar historik (börjar bli bra på det nu) och tillkännagiver att han är min fjärde ortoped. Spännande, säger han och ler... Sedan börjar det. Undersökningar, frågor, mer undersökningar, mer frågor. Efter 20 minuter så säger han sonika. "Har du bråttom" och jag replikerar "inget är viktigare än det här". OK, då hoppar jag över min lunch och så går vi ner (röntgen ligger i källaren) och kollar på plåtarna istället" säger han och så blir det.

I väntrummet sitter tre grabbar, jo man får kalla dem grabbar för de är i 20-års åldern. Jag sitter där och låtsasläser min tidning, fast egentligen tjuvlyssnar jag. Två svarta killar, en vit. Jeans, T-shirt och dyra sneakers. De talar engelska med varandra. Påtaglig brittisk accent på den ena grabben, inte London cockney, inte RP English (tv-engelska, tänk överklass) utan snarare från norra delarna av England... Den andre har mer obestämd dialekt (det visar sig att han är brasse efter lite googlande...) och den tredje är nog svensk egentligen. Är de sprinters? Är de rockstjärnor? De börjar prata menisk... de måste bara vara fotbollspelare... De pratar vidare och diskuterar Emerdale farm (Hem till gården som visas på TVn i väntrummet). De pratar vidare om en striker i Liverpool, yes, fotboll. Klart. Det visar sig att den ena killen troligtvis har en meniskskada. Följande konversation utspelar sig:

Men vad ska du göra om han säger att det blir operation?
Det blir inte operation.
Men nu har du ju tydligen en meniskskada och om det blir operation så blir du borta ett halvår.
Jag tänker inte vara borta i ett halvår... och sedan har han en lång utläggning om att han inte tänker vara borta i ett halvår. Begrepp som voodoo dansar in och specialpreparat från pappa. Konstaterar att han är i förnekelsestadiet. Det värsta stadiet eller är det det bästa...

Docent Swärdh kommer åter och vi tar hissen ner. Tillsammans med röntgenläkarna vänds det och vrids det på plåtarna på dator. MR bilder dansar förbi och förklaras. Det är svart och vita områden. På rätt ställen. Men på slätröntgenbliderna formeras diagnosen. En sammanväxning av en kota och sacrum visar sig. En asymetri i bäckent är uppenbar . SI ledsdysfunktion som följd. En ishiasnerv som i utskottet och i disken är finfina men som ändå inte fungerar och till sist en en hamstringsmuskelbuk som inte gör sitt jobb, utan som håller på att förtvina. Detta är den korta varianten av diagnosen...

Nästa steg, kortision rätt in i nerven... Ska bli spännande.

Garmin är laddad...

...ipoden likaså.

I am going running...

Snabba fötter på Göteborgs gator

Roligt var det att följa den varvet vid sidan om igår.

Maken sprang fort, njöt av det och gjorde sin bäst tid genom tiderna. Grattis, grattis.

Andra som passerade snabba som vinden var ju givetvis Therese. Graciöst steg och GVs snyggaste håruppsättning. En annan snabbfotad bloggare försvarade sina blåvita färger väl. Svartklädde Emil hade ett lätt steg vid 4 km.

Och alla er andra som jag hade som förhoppning att se. 40 000 löpare är mycket... Men Anna såg jag aldrig men det var nog för att hon sprang 3 min bättre än målet. Anna, det rockar! Katarina som jag hoppas kände sig stark nog för tävlingslinnet men som jag tyvärr aldrig såg och Berglund tyvärr såg jag aldrig dig heller och jag hoppas att de gula skorna bar dig hela vägen till mål.

När vi åter beger oss mot målet, startar de sista grupperna och jag konstaterar att jag gärna skulle springa GV, men då gäller det att få starta i de främre grupperna, annars... nja...

Hejarklacken kräver information;)

I morgon är det dags för det stora loppen i staden och jag får givetvis inte stå på startlinjen i år. Men nästa år, då... Fan, så sa jag ju förra året också. Men nästa år, då...

Staden förebereder sig;)

Eftersom jag inte ska dra på mig det polkagrisrandiga linnet, så behöver jag nu fokusera på mitt andra jobb, att utgöra världens bästa lilla hejarklack. Vad behöver jag av dig för att kunna göra mitt jobb (heja tills rösten brister) är följande:

Namn, startnummer och OUTFIT (inga vita eller svart T-shirts, please)...

Vi ses i staden med streck på gatorna;)

Min favoritskog har brunnit upp

Bara för att jag kan springa, så behöver ju min favoritskog inte brinna upp... eller heter det ner...

Men det har den tyvärr gjort. Jag som har längtat efter att kunna springa skogsintervaller kring Mollsjön. Kommer inte vara samma känsla att springa i det svedda.

(Tack Robert Svensson, Ale kommun för bilden)

Jag hatar den här tiden på året

För helt plötsligt så ser jag människor som joggar (hasar) i VCT overaller utanför mitt fönster. Fram tills nu så har det passerat en och annan golfare och någon stavgåendes dam, men nu... Helt plötsligt så har hela grannskapet blivit joggare (inte löpare, det krävs mer än 2 km för det). Fan, helt plötsligt har det blivit socialt korrekt att jogga, (dock inte springa, för det är ju tokigt.)

Människor som inte springer på vintern har inte rätt att springa på våren. Någon rättvisa får det ändå vara. Har man inte sprungit i januari, får man inte springa nu. Man kan ju inte bara plocka russinen i kakan. Eller är det kanske det som de gjort, för VCT profilerna utanför mitt fönster har en ganska "fluffig" form.

Anledningen till att man inte ska äta i lunchmatsalen

För två år sedan så intog Tröskelkungen sin lunch i personalmatsalen, på det medicintekniska företaget.

(före)

Numera bedriver Tröskelkungen sin satsning på löpning till stor del på luncherna (+onsdagkväll, söndag fm och efter att barnen somnat) och förändringen är total.

(efter, eller kanske under...)

Nu i helgen så stundar Terräng SM och vi icke-springade säger bara Heja, heja, heja, heja!
och ENJOY!

När ortopeden ringer...

betyder det oftast att de vill in och karva.

Som om det inte var nog med Sacroiliacaledsdysfuktionen. Sedan den konstaterades har även ultraljud gjorts och vad hittades, jo, en årsgammal bristning med tillhörande ärrvävnad. Nice... not. Men jag blir i alla fall remitterad till Leif Swärd och har en operation inom 3o dagar om så blir fallet. Bra på rehabträning är jag i alla fall vid det här laget.

40 min promenad = träning

Får börja stegra träningen. Till max 40 min promenad om dagen. Jippi... eller inte...

Och överallt ser människor som springer. De jävlarna. Men vänta bara. En dag springer jag om er igen. Må den dagen komma snart. Snart. Snart.

Fördelarna med att inte träna

Men när man inte längre kan träna som man vill så måste ju energin kanaliseras på annat sätt.

• Jag jobbar mer (vilket får arbetsgivaren att jubla)
• Jag blir städfaschist på hemmaplan (vilket inte direkt får maken att jubla)
• Jag tycker att trädgården behöver anläggas (vilket inte heller får maken att jubla)
• Jag tycker att shopping är en bra hobby (vilket inte heller får maken att direkt jubla)

Jag tittar avundsjukt på alla som springer... och maken önskar att jag snart gör det också...

Sacroiliacaledsdysfunktion - diagnos äntligen fastställd

Efter 3 ortopeder, 2 massörer, en naprapat och 3 sjukgymnaster. Efter 1 slätröntgen, 2 MR och tusentals knäbölj. Efter otaliga ögonbrynsveckningar och frågande ansikten...

... så träffade jag Stina Hedin på IFK Kliniken. Hon bad mig att ta det hela från början och jag gjorde det för 98 gången. Men denna gång så mottogs jag inte med skepsis
Popliteus (knä), baklår, ländrygg... Efter en liten stund säger hon bara "det är inte muskulärt" och där vann hon över mitt totala förtroende.

Hon gör undersökningen och börjar förklara. För första gången, så stämmer diagnosen. Symptomen finns med i rätt sammanhang. Hon tycker på punkter som gör ont så in i helv...
Efter allt detta, säger hon "men jag är inte så bra på det här" (och jag tänker, jo, det är du) och hon kallar in gurun inom detta område, kollegan Agneta.

Äntligen, 9 månader efter första läkarbesöket, 15 månader sedan problemen startade finns diagnosen. Sacroiliacaledsdysfunktion (SI-leds dysfunktion). I mitt fall gör den att bäckenet är instabilt och att bäckenhalvorna roterar åt olika håll. Inte speciellt bra. Muskelfästena kring bäckenet är inflammerade. De försöker jobba på att dra allt rätt... Falsk ischias är med i matchen. Piriformis står och krampar och kniper åt ischiasnerven, för att toppa till smärtan lite extra;)

Till Agneta blir man ofta remitterad ryggskada som inte läker alternativt inte svarar på behandling. I många fall (inklusive mig) så sitter inte problematiken i ryggen utan någon annanstans. Jag undrar givetvis om skadan kommer från graviditeterna (SI leden). Bidragande faktor, kanske, svarar hon. Skadan klassas som en utmattningsskada. De sju patienter som hon har för tillfället med SI-ledsdysfunktion är samtliga män (förutom jag, dock) och antingen löpare eller fotbollspelare. Men skada är svårdiagnostiserad (kan skriva under på det) och därför så finns det inte speciellt mycket forskning att tillgå.

Jag undrar givetvis om jag kommer att bli bra och väntar mig ett positivt svar. Ett svar som inte kommer. "Det vore oprofessionellt av mig att säga det, säger hon och fortsätter "du kanske inte kommer att kunna springa långdistans. Du kommer kanske att vara dålig i två dagar efter tävling, men förhoppningsvis ska du kunna springa igen. Men det går inte att säga i vilken omfattning. Inte nu."

Ingen löpning, ingen träning, ingenting förrän allt är stabilt. Inga lyft av barn (vilket är svårt när man har småbarn). Endast tre övningar ska göras, varannan timma. Inget annat. Nytt besök på tisdag.

De tråkiga i det hela är att all den tunga styrketräningen som jag gjorde hos min förra sjukgymnast har varit kontraproduktivt och har med stor sannolikhet förlängt skadetiden väsentligt. Men nu är jag i alla fall på rätt väg.

Om man har en blogg

... då är tanken att man kanske ska updatera den. Om man har en träningsblogg och inte tränar, ja, då finns det sonika inte mycket att delge.

Men nu tar jag små snubblande steg framåt. På baklårsfronten inget nytt. Benhinneproblematiken är troligtvis en följd av att jag numera springer mer på framfoten (för att "spara" baklåret). Suck...

Den sex veckor långa ickelöpningsperioden har i alla fall tagit slut och debuten med löparskor utomhus blev i lördags. En överviktig bankdirektör med ickebonus springer fortare än vad jag gör nu. Att man kunde falla så djupt, så fort...

Så för att pigga upp mig själv (och er andra) så delger jag er denna bild från Brisbanes flygplats.

Australiensisk blygsamhet...

50 % ökning av träningen

2 km igår, 3 km idag.
Suck...

Kravlar mig upp ur träsket

Första steget för att ta mig ur träsket togs idag. Vilket träsk? Alla faktiskt. Jag är härmed inte med i någon dold audition till "Du är var du äter". Anna Skipper du kommer aldrig att träffa mig. Skönt är det i alla fall, att äta som vanligt. Vad som är som vanligt, återkommer jag till. för det är så präktigt...

Träskt 2: Infektionsträsket. Börjar släppa greppet. Ljuset i tunneln skådas.

Träsk 3. Skador och andra vedermödor. Passar på frågan och återkommer på tisdag efter läkarbesöket hos den nya ortopeden (spec på rygg, tack för det)

Men för för första gången på 21 dagar kan jag äntligen notera ett löppass i den mentala träningsdagboken. 6 km, blygsam tid och lite hög puls. Men det gick. Första steget har äntligen tagits;)

Citerar även jag, som Berglund, virtuosen från Trollhättan "Det är så gott att må gott igen"

Då kör vi;)

Karamellkungsskidåkning

Eftersom jag inte kan springa just nu, så tänke jag att skidåkning blir bra. Skidåking i Göteborg? Jepp, jag bor 3 km från ett konstsnöspår. Det må bara vara 814 meter (I love Garmin) men det är i alla fall ett spår i snön.

(Tack för att ni jobbar nätterna igenom så att vi kan åka skidor i Göteborg)

Vad jag hade förträngt var att jag inte var riktigt frisk, eller rättare sagt, i bland vet man inte det förrän det är skarpt läge. Därför gjorde jag det rätta, och avbröt efter 30 min och 7,6 km. När ska den här segproppsinfektionen släppa. Aldrig, säger Karamellkungen...

"TV shops träning"

För några veckor sedan sålde ICA Maxi en DVDbox för 99 kronor. Titeln var Wellnessbox och redan där börjar man ju med rätta ana oråd. 4 skivor, med Pilates och Yoga och javisst, den åkte ner i den stora, stora vagnen.

(Dagens "pass", inte många coolhetspoäng där inte)

I och med skadeläget så var det idag dags att testa. Det blev Power Yoga och även Pilates. Att kalla detta träning, är att ta i. Det är snarare någon form av styrkestretch. Det är knappt att instruktören själv kan hålla sig för skratt när hon på slutet säger "If you do this routine 3-5 times a week you will see the differance". Det krävs mycket mer än bara göra det här, 3-5 gånger per vecka. Det är ungefär som att gå stavgång 3*30 min per vecka och tycka att man tränar mycket...

Men nu ska jag inte vara så negativ, jag gillar bara inte när man "lurar" folk att tro att de verkligen tränar. Fördelen var ändå att jag "tvingades" stretcha och till viss del coreträna i drygt 90 min. Och ja, jag fick stretchat och stärkt muskler som är svåra att komma åt. Men träning, nej, det kan det inte klassas som.

Trendigt skadad

Jag ansluter härmed till Nix, medeldist och Benets i deras benhinnesmärta. Jag hade ju glömt att jag hade ont där (en vecka i sjuksoffan gjorde inte heller att det försvann). Så nu läser jag med intresse de olika tipsen om hur man får bukt på eländet. Ironiskt nog så tror jag varje dag att imorgon är jag nog bra, men nej du.

På det positiva kontot sätter vi att jag i alla fall skaffat mig den trendigaste skadan i löpbloggvärlden, eller vad säger du Nix?

Sent om sider - frågor och svar

(Sista veckan som icke löpare - augusti 2007)

1. Vilken typ av löpare är du?
Den bästa beskrivningen är tyvärr - skadad.

2. Hur länge har du löpt?
Yngste sonen är född i augusti 07, så jag testade under hösten. Satte igång "på riktigt" i feb 08, men fick ett skadeuppehåll maj-juli. Tränade 2-3 gånger per vecka under hösten och sedan november minst 40 km per vecka. Så jag är på rätt väg;)

3. Hur mycket löper du per vecka?
Se ovan. Planen är att öka till 60 km.

4. Vilket är ditt “feelgood”-tempo?
4.52-5.02 på böljande grusväg.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Tränade längdåkning som liten, orientering som junior och sedan i stort sett inget under ett decenium. Fyller 34 i augusti.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?
Sjukgymnastik. 3 gånger per vecka. Är fortfarande imponerad vilken skillnad styrketräning gör på kroppen. Nice... Jag har upptäckt att jag älskar skidåkning igen. Nike har inspirerat mig, så nu funderas det på att pussla ihop lite simning och cykling också och triathlondebutera i juli. Multisport testades under 08 och det var urkul. Skulle mycket väl kunna tänka mig mer av det...

7. Vad springer du ogärna utan?
Garmin 305 tog min löpning till en ny nivå. Springer mycket ogärna utan den. Min röda lilla Ipod Shuffle vill jag gärna ha med mig också.

8. Varför springer du?
För att överleva småbarnsåren. För att få egentid. För att få tänka. För att slippa tänka. För att få uppskatta naturen och asfalten. För att bli snabbare och bättre. För att bli grymt vältränad;)

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nja, men jag berättar inte alltid hela sanningen...

10. Hur ofta köper du skor?
Kanske tre gånger per år. Om jag bara hittade skor som passade oftare, så skulle det bli oftare.
Brooks Infinity är numera trotjänaren, Pumas Trailfox är nice, men slits snabbt. Snabbisarna är röda och fina.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Så ofta som jag hittar något som passar. Kombinationen S och 178 cm lång är inte alltid så lätt. Adidas på outfiten, Craft på underställen och X sockarna. Hade gärna haft Pumas löpkläder, men de är för sub170. Damn.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
På Runnersstore, Stadium, Intersport och på Lidingöloppet, GBG-varvet.

13. När föredrar du att springa?
När som helst, förutom på morgonen. Morgonjoggar gör jag bara på tjänsteresor. Så jag har sett Paris i gryningen, joggat i ett snöigt Central Park, ett disigt Milano, på Hawaii, längsmed operahuset i Sydney, på stranden i Fort Lauderdale, på Kungsholmen och Söder (tack Nix för tipsen), vid Lugnet i Falun och runt, runt, runt i parken i Malmö.

14. Hur ofta tävlar du?
Jag älskar att tävla. Älskar de mindre och familjära tävlingarna och avskydde Tjejmilen (do not get me started...). Det blir 8-15 tävlingar i år, allt beroende på skadeläget.

15. Vilka distanser?
Terränglöpning och asfalt. 5-10 km. I år även Göteborgsvarvet.

16 Vilken är favoritdistansen?
10 km stadslopp. Flacka gatlopp rockar.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nope.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Amarone, Taittinger och Ramlösa Naturell. Dock ej under träning/tävling.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Jag tränar gärna tillsammans, men av praktiska skäl så blir de flesta passen ensampass.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Förhoppningsvis hinner man duscha, innan verkligheten hinner i kapp.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har mycket begränsad erfarenhet av det. Måste säga det enda pass som jag sprungit mer än en gång, Tusingar. Man får springa fort, man blir trött. Äckelskönt.



22. Vart blir du oftast skadad?
Vart blir jag inte skadad? Opererad för compartment - två gånger. Haft stressfrakur i foten, snapping hip, knäskadad, baklår, ländrygg. Men jag har aldrig haft ont i hälsenan. TA I TRÄ.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Drömmer inte om sådant.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Madonna. Vill veta hur snabb hon är, för shit vad hon tränar.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Jogga med Radcliff hade varit nice.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Katie Holmes. Småbarnsförälder, shysst style och springer.

27. Vilka löp-/träningsbloggare utmanar du?
De flesta har redan varit duktiga och svarat, så jag passar på den frågan;)

Dansar aldrig nykter...

... och bloggar inte när jag är sjuk... Igen.

Wedding pics 2004

Marathon-Anna skickade enkätutmaningen till mig och jag började fundera. Hur länge har jag sprungit? Känns som jag alltid sprungit, men så är inte fallet. Under 2000-talet, undantaget det sista året, har jag nog snittar 4 veckor träning/år om jag räknar schysst.

Våren 2004 tränades det dock. Vi gifte oss den sommaren;)

Jag ska bara springa och hämta bilen...

Gårdagens pass blev ett sådant där bra pass. Ett sådant pass som är bra för att det blir av. Ett sådant pass som det egentligen inte fanns tid till.

Maken skulle till Danmark på tjänsteresa. Jag skulle jobba halvdag och hämta kidsen. Däremellan behövde bilen hämtas i Mölndal. 22 min med kommunala färdmedel, eller 8 km trist asfaltslöpning eller omvägslöpning inkluderat en nice runda i Änggårdsbergen. Det blev det sista och 14 km löpning.

För övrigt kan jag meddela att Södermalm må vara en holme i huvudstaden. Mölndals Södermalm är en enda lång, lång backe.

Skamgräns passerad - eller Sagan om 40 km på 34 timmar

Alla har vi våra "skamtal", alltså vilken mängd man vill uppnå per vecka för att vara nöjd. Jag fick frågan under det allra första distanspasset i november. Ur munnen hoppar 40 km. Talet slår in en kil i mitt medvetande och innan jag vet ordet av, så har jag gjort det till mitt. Således har jag sedan den veckan i november sprungit minst 40 km.

Det har inte alltid varit så lätt att få ihop distansen. Vecka 1 inleddes med sjukdag, sjukdag, Sylvesterloppet, distans och sedan skidåkning i Matilla. Så på söndagen var det bara att ta på sig skorna, försöka hitta löpbara partier och avverka de sista 13 km för att få ihop dosen. Det gick.

Men det är denna veckan som har varit utmaningen. Efter att spenderat måndag-torsdag skidåkandes i Säfsen (11 mil på 7 pass, nice...) och vabbat make och barn i fredags, så återstod det 40 km när lördagen kom. Nu 34 timmar senare skamgränsen nådd.

Lördagens smått kuperade distanspass gav 22 km, vilket är 5 km längre än vad jag normalt distanslöper och det visst känns de där sista 5. Skönt att det är en stund kvar till maj...

Söndagfmpasset var segt som sirap, första halvan gick i en bedrövlig fart och enda sättet att bryta mönstret var helt enkelt att springa fortare, klart fortare. Så en oplanerade men nödvändig tempoökning i 3,5 km under det milslånga passet gjorde det hela till ett bra pass. Till slut.

Efter kvällsmat och när maken börjat nattningen av barnen återstod, förutom disken, 8 km. In i löprummet, upp på bandet, på med 2 graders lutning. Aj, aj, aj, baklåret strejkar, får dra ner farten rejält och funderar på om detta överhuvudtaget kommer att gå. Under hela den första km håller jag mest på och micklar med farten. Inser att om jag inte ska dö av tristess så måste farten upp. Det blir åter igen, oplanerade tempoökningar, denna gång 1+2,5 km i 15.0 km fart. Men hela passet handlade om att lura sig själv. Speciellt när det gällde den långa tempoökningen, "jag springer fort under den här låten, sen kan jag dra ner farten" och så shufflade Ipoden fram ytterligare en låt som passar för tempolöpning "kanon, då tar vi den med". Eftersom Springsteens låtar ibland är av det längre slaget, så avverkades 2,5 km i 4.00 fart. Tack för det! Passet blev väl helt enkelt ett fartlekspass, men 8 km var det och klockan stannade på 34.40 min.

Veckosummeringen blir således prydliga 4o km (och 112 km skidåkning, men det räknas ju liksom inte)

Smart att springa veckodosen på 34 timmar? Troligtvis inte. Bra för skadeläget? Vem vet? Värt det? Jepp. Men mest av allt är jag glad att jag inte sa 60 km istället, den där dagen i november...

Återfunnen glädje

Jag slutade åka skidor för länge sedan. Jag tröttnade helt enkelt. Träna, tävla, ångest... Skidåking var bara förknippat med negativa tankar och då kan man lika gärna skita i det och det var det jag gjorde, någon gång på 90-talet...

2000-talet har till stor del varit inaktivitetens årtionde. Karriär, barn, hus och alla andra bekvämma ursäkter kom i vägen. (Om man räknar bort de 7 veckornas träning som föranledde Stockholm Marathon 2004) så hände det inte så mycket på träningsfronten, i alla fall inte fram till för ungefär ett år sedan. Men jag återkommer till detta vid ett annat tillfälle, för nu ska de handla om skidåkning.

Under det senaste deceniumet har jag ändå stått på skidor. Men det är en stygg sport. Det kräver teknik och den har jag. Men tekniken bygger på kraft, fart och uthållighet. Den har jag inte haft. Då blir således längdskidåkning skittrist och jobbigt.

Men nu... Ett par dagars skidåking vid nyår och nu ytterligare ett par dagar i Säfsen så kan jag nu konstatera att jag älskar längdskidåkning. Så detta är en kärleksförklaring till den sport som jag avskytt och skytt i många år. Kärleken är åter - välkommen tillbaka!

Summa summarum; januari har bjudit mig på 20 mils skidåkning. Och jag vill ha mer;)

Back on track - eller rättare sagt terrängspår

Sjukdomen lämnade kroppen, så måndagen inleddes med tuff stryketräning. Mest fokus på ben, mage och rygg. Träningsvärken kom med posten... Äckleskönt.

Tisdaglunch bjöd på styrketräning samt underbar cirkelträning.
7 stationer, 1 min vardera. 3 set. Det är kul att springa i tjockmatta:)

På tisdagkvällen fick jag sällskap på passet, av en Göteborgsvarvstränande orienterare. Tiden gick fort och hon när avvek efter 11 km terrängspårslöpning, så hade jag bara stegringsloppen kvar. Har aldrig sprungit sådana tidigare. Kan inte påstå att jag sprungit dem nu heller. Bäst bekskrivet var det nog korta repetioner och inget annat. Men 6 stycken 130 metare i 3.43-3.58 (hoppsan....) fart blev det i alla fall.

Undrar om jag ska ta en kilometersamlarrunda efter att Tröskelkungen kommit hem från Hälleträningen?

Målsättningsparadox

Jag är inte så road av att sätta mål. Däremot är jag definitivt driven och målmedveten. Så en paradox finns tydligen.

Måste man ha ett mål? Sätter ni mål? Och hur viktiga är de?

Sjuk - det är faktiskt inte kul

Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk. Skador, det klarar jag, men en vanlig hederlig infektion, nej, nej, nej, det är inte min grej.

Normalt sett "unnar" vi oss barnvakt när vi ska tävla eller i vissa fall träna. Idag hämtade farmodern barnen och jag ska bara vara sjuk. Det krävdes lite övertatalning från Tröskelkungens sida, för att jag skulle gå med på det. Kändes ju så onödigt på något sätt. Nu när jag sitter här i soffan själv, så inser jag korrektheten i beslutet. Barnen klarade den här sejuren med bavur. En kaskadkräkning och sedan var det över. Skönt.

Om det bara kan ge med sig nu, så kanske jag kan jogga i morgon. Eller i alla fall gå en längre sväng. Faktum är att nu håller jag nog på att bli bättre, för att jag är sugen på att läsa bloggar och börja fundera på nästa veckas träning. För 24 timmar sedan så var inte träning något som jag ens funderade över. Än mindre läsa om andras träning, något som jag normalt sett älskar. Konstigt, eller hur!

Och visst äter man lustiga saker när man är sjuk. Idag är ändå den mest normala dagen, bananer och apelsiner i mängder samt toppat med chokladbollar till lunch. I alla fall klart bättre än allt godis som jag ätit de andra dagarna. Jag äter aldrig godis annars, men när jag är sjuk, vojne, vojne. Har i alla fall inte lidit av något energiunderskott under den senaste veckan. Men visst är det intressant att när jag är i zonen, då tränar jag bra och äter bra. När jag är sjuk verkar mina vanor hämtade ur någon deprimernade TV3dokumentär om kraftigt överviktiga.

En mindre trevlig debut

Och så skulle man börja jobba igen efter julledigheten (som innefattat 70+40 km löpning, 16 km rullskidor och 77 km skidåking). Tröskelkungen är på väg till Helsingfors på tjänsteresa och är inte hemma förrän sent på fredag, så planeringen skulle åter igen sättas på prov. Hade nog hittat ett fungerande koncept för veckan.

Kliver in på förskolan i morse och mindre än en minut senare har Oscar kräkts. Över hela golvet. Vinterkräksjukan har gjort debut, så snart är träning ett minne blott...

Sylvesterloppet - eller varför stämmer inte Garmin?

I bilen till tävlingen ägnade sig våra barn åt att testa sina lungor. Samtidigt. Och inte i sång. Helt plötsligt kändes det som att tävla skulle vara det mest lättsamma under dagen. Efter upphämtning av nummerlapparna, så tog barnens morfar och mormor över ansvaret för barnen. Nice...

Tröskelkungen och jag började värma upp. Tävlingscentrum hade två toaletter så om man ville se kissande män i centrala Göteborg på blanka förmiddagen, då skulle man varit där. Istället styrde vi joggstegen mot Bergakungens sal, den stora biografen. Tack för lånet;) och vi såg inte direkt ut att passa in i miljön, bland popcorn, läsk och nyvakna besökare. Hälleöverdraget är inte direkt diskret med sina loggor och reflexer. Men vad gör man inte, för att få kunna slippa kissa utomhus?

Uppvärmingen gav mig svar som jag inte ville ha. Pulsen gick upp omdelbart. Till 171, stax under tröskelpuls. Av att jogga. Beslutade mig för att starta, men att hålla koll på pulsen. Det visade sig vara ett korrekt beslut. Starten var däremot helt oorganiserad. Trång, ingen uppdelning och varför ställer sig folk längst fram som går efter 1,5 km. Suck.

Första km passerades på 3,58. Shit, 17 sek snabbare än plan. Det är aldrig bra. Normal tävlingspuls är 177 för asfaltslopp och upp till 183 för terränglopp (uppförsbackar passar inte mig). Gårdagens lopp fick en snittpuls på 173 och det kändes inte befogat att försöka pressa på mer. Vet inte om det hade gått heller, för den delen.

Garmin 10 km passerades på 42.04. Målgång blev 42,36 och en preliminär 14 plats. Men varför säger Garmin att loppet är 10,18 km, när det är kontrollmätt till 10 km? Så mycket kryssade jag inte... Har ni några teorier?