Road to hell?

Jag började springa i februari 08. (Smygstartade under hösten 07, N är född i augusti 07)
Första veckan i maj, passerade veckostatistiken för första gången 60 km. Dagen därpå inleddes det skadeuppehåll som berövade mig både Göteborgsvarvet och två månaders träning. Efter att ha micklat med uppläggen under hösten har vi nu beslutat om ett upplägg, som förhoppningsvis ska fungera. 40 km under de inledande 4 veckorna, som blev 54 under vecka 5 och förra veckans träningsmängd blev 70 km, inklusive 11 km i fart.

70 km. 7 mil. För mig är det mycket. Jag har aldrig sprungit så mycket på en vecka i hela mitt liv. Men det är ju lätt att få till träning när man är ledig! Det har för övrigt känts bra också. Båda intervallpassen gick relativt lätt. Om man nu kan säga intervall och lätt i samma mening. De fem tusingarna gick i 3 [58, 55, 54, 58, 59]. Således orkade jag en mer än veckan innan, farten var marginellt högre och vilan kortad till 90 sek. Jag tillhör inte de snabba, jag är snarare seg.

Så igår kom det, bakslaget alltså. Sjuk, lätt feber. 24 timmar senare känner jag mig frisk, dock inte direkt snabb... Om inget halsont uppenbarar sig under natten, så blir det start i Sylvesterloppet i morgon och det vore ju roligt;)

Inte tillräckligt hårt pass...

Ni vet sådana där tillställningar som man ibland bara måste genomlida. Vi har varit på en sådan. Tröskelkungen hade fått i uppdrag att designa ett pass som skulle göra mig så mör så att jag skulle "överleva" tillställningen.

12 st intervaller, 90 sek löpning, 60 sek ståvila. Farten på intervallerna 16 km h, 1 grad motlut.
Det blev 15 stycken, de första 10 i 16/km h, den nästa 4 i 16,5 och den sista i 17. Inte speciellt jobbigt och definitivt inte tillräckligt urlakande, för kvällen blev seg. Kolaseg...

Är det någon annan som "laddat" på liknande sätt?

Träningsvecka 5 resulterade i 54 km, en "ofrivillig" ökning från de planerade 40 km per vecka. Men får man möjlighet till långpass med sällskap så tar man ju alla chanser;)

Den 23 var det dags för det månatliga avstämningsmötet med sjukgymnast J. MR på baklåret visade just ingenting. Det visste vi ju i och för sig, eftersom det kommer från ryggen... Men å andra sidan, var det ju alltid bra att veta att baklåret ser normalt ut, typ. Röntgenbilderna på ländryggen var borta(?) Så där kom vi inte längre...



Sedan maj har jag gjort mer eller mindre det mesta för att komma till rätta med skadeläget. Förutom ortoped, sjukgymnast, naprapat, kiropraktor och en styck sjukvårdsförsförsäkring, så har följande testats och utvärderats.

1. Total vila - gav ingen effekt alls på skadeläget. 10 bortkastade veckor, således.


2. Sjukgymnasik + tävlingar. Det gav ingen påvisad effekt. Vissa veckor bättre, vissa veckor sämre. Det är däremot inte skönt att tävla otränad. Inte skönt alls. Inte på något sätt. Men det är roligare än att inte göra något alls. Att det blev sjukgymnastik + tävling, istället för s+träning är att jag gillar faktiskt att tävla och ska jag springa så lite som möjligt så kan jag ju lika gärna springa tävlingar.


3. Sjukgymnastik + 40 km vecka. Det är de sista 6 veckorna. Fakum är att jag blir inte sämre av att träna mer.

Vi diskuterade det fortsatta träningsupplägget och till och jag blev förvånad när hon rekommenderar en tämligen brant stegring av träningen. In med ett intervallpass per vecka(gärna tusingar, med 90 sek vila. Helst minst 6 st, jovisst tjena...) och om tre veckor ytterligare ett intervallpass per vecka. Då ska korta intervaller in på schemat. Därutöver ett tröskelpass per vecka. Ett bulkpass ytterligare in på schemat, i långsam, långsam fart. 5 löppass per vecka. Veckodosen blir således 60 km. Plus den alternativa träning. Plus styrketräning (sjukgymnastik) 2-3 gånger per vecka. Hinner du det, undrar sjukgymnast J. Hinner ja, det handlar ju endast om att planera in det. Och det kan jag;)

Att träna med smärta är helt OK. Förhållningsordern är att allting som inte förvärrar skadeläget lska genomföras och att lyssna på kroppen och modifiera utifrån dagens förutsättningar. Here I come!

Träningsdejt med Tröskelkungen

5 grader, regn, blåst och på schemat stod distanslöpning på stig/obanad terräng med orienterarna. Och eftersom vi hade barnvakt, great, kunde både jag och maken träna. Samtidigt och delvis tillsammans.
Första timmen var jobbigast (Tröskelkungen drog upp farten...) men under de sista 50 minuterna bedarrade tempot och farten blev angenäm, på gränsen till långsam. Efter 17,3 km var passet över. Nästan lite snopet. Hade varit skönt att fortsätta, för att komma över 2 h. Men om sanningen ska fram, så kändes det lite extremt att föreslå förlängning av passet när alla de andra (killar) inte ville fortsätta. Tröskelkungen valde givetvis att förlänga (och skruva upp farten igen) och kom tillbaka ytterligare en timme senare.

Så idag har jag och maken träningsdejtat? Är det någon annan som gör just det? Träningsdejtar, alltså?

Intervallflykt

Om cirka en timma blir det dags för det första intervallpasset. Tusingar. Kommer att bli jobbigt. Men definitivt lättare än att ha hand om en ettåring och en treåring. Intervallpasset kommer att kännas som semester. Även om det regnar ute...

Ny form av träning efterlyses

Ok, nu är jag inne på träningsvecka 5. Det går bra. Det är underbart. Jag är helt enkelt i zonen. Äntligen.

Träningsveckorna består numera av 40-42 km löpning, 2-3 timmar på gymmet med PTn (läs sjukgymnasten) och kompletterande styrkeövningar hemmavid, allt beroende på hur ryggen känns. Men nu räcker det inte längre. Vill ha något ytterligare. Men jag behöver inspiration. Hjälp mig, vad mer kan man hålla på med och varför?

Kliande känsla av sjukhus

Det var en ovanlig torsdag. Jag anländer till kliniken sent på eftermiddagen. I lobbyn ser man att det inte är någon landstingsinrättning. Jag möts av tidskrifter i solfjädermönster på bordet, kaffemaskin modell bättre, sobra färger på väggarna och växter i olika former och färger. Jag skulle väl inte sträcka mig så långt som att det var som en hotellobby, men ni fattar grejen.

Sedan var det dags för själva sjukhusdelen. På med den vita framknäppta rocken. Senast jag hade en sådan på mig var för 16 månader sedan, vid yngsta sonens födelse. Konstig berg-och dalbana känsla. Lite äckelgott på något sätt.

In i magnetröret. 39 min senare är låret klart. Men jag vet ju redan att problemet inte finns i låret, utan i ländryggen. Men saker och ting ska tydligen tas i denna ordning Sedan slätröntgen på ländryggen. Vis av mitt förra läkarbesök, så var jag nu lite mer taktisk. Efter åtta bilder, så frågar jag lite käckt om hon ser något. Förutom att din ryggrad är sned, säger sköterskan och sedan kommer hon på att det är hennes jobb att diagnostisera, så hon skrattar lite förläget och fortsätter bara "men att den är sned visste du säkert redan". Jo...

Jag får alltid en kliande känsla av sjukhus, även privata. Sjukdom. Klinik. Lysrör. Inga vackra ord. Inga vackra känslor. Det finns bara en bot. Löpning. Sagt och gjort, bilen styrdes mot Göteborgs löparmecka, Skatås. Två varv på grusåttan avhandlades. På 76 min. I lätt fallande snö, mötandes löpare och rullskidåkare. Långa backar och långa raksträckor, inandning och utandning. Ordningen är återställd.

Hennes dåliga samvete...

Jag såg det i hennes blick, fastän att vi bara möttes som hastigast. Jag i snabba kläder, med tassande steg. Hon, med två kassar från Hemköp och en aura av trötthet runt sig. Vi var båda lika gamla, vanligtvis likadant klädda och vår dag fram tills då, hade nog sett ungefär likadan ut. Blicken hon gav var av av uppgivenhet och irritation. "Ännu en sak jag borde göra" såg det ut som hon tänkte. Jag ville stanna, säga att det sista jag ville var att lägga mer ok på bördan. Säga att om jag vetat att du skulle gå här så skulle jag valt en annan väg. Men istället andades jag bara ut och fortsatte. Fortsatte springa.



Men å andra sidan var ovanstående pass fött ur ytterligare en "nu eller aldrig" situation. Vilodag i går och i morgon finns det inget utrymme. Så det var idag, då eller aldrig. Mellan jobbet och luciamiddagen hos vännerna så fanns det en liten lucka. Maken som hämtat barnen, hämtade mig på jobbet och släppte sedan av mig av mig ett par km innan slutdestinationen, vilket möjliggjorde ett 7 km långt snabbdistanspass. Att man sedan samlar på sig en hög käppispoäng (när det första man gör är att duscha när man kommer hem till någon) är det faktiskt värt...

Vem desigade elljusspåren?

Och varför gjorde vederbörande dem likadana. Jag menar för kuperade, för korta och för trista. Det främjar inte direkt löplusten hos någon som precis börjat med att springa. Hur många har inte börjat och slutat med löpning vid samma tillfälle? Mitt i en uppförsbacke på ett elljusspår...

Nu var dock inte poängen enbart att gnälla, utan jag vill höra om det finns några bra elljusspår där ute i mörkret?

Cross dressing, del 2

It comes down to planning...

Det är min hämtningsvecka, vilket betyder att jag hämtar barnen på förskolan kl 14 och att jag jobbar halvtid. Tröskelkungen är i huvudstaden på tjänsteresa och kommer inte förrän sent i kväll. Så skulle det bli någon träning, så skulle det bli tight...

I går gjordes förberedelserna, idag utfördes det.
12.37 Lämnar jobbet
12,56 Anländer Jennylund (byter om i bilen, därav sport BH och funktionslinne, för er som minns cross dressing del 1)
13,06 8 km terränglöpning
13,48 Anländer till bilen igen, byter om till det mest "civila" överdragskläder jag äger (supersnyggt med överdragsbyxor från Puma och kappa, jag lovar)
14,02 Anländer till förskolan. Rodnaden på kinderna har precis lagt sig och jag hämtar barnen precis som vem som helst. Jag ler i smyg åt mig själv;)

OK, det blev ingen lunch, eller rättare sagt, ingen lunch förrän kl 14.30. Men stod ju färdig i kylskåpet. Förberedd igår.

Jag hade ju kunnat springa hemma istället för "på vägen" och på så sätt haft lite lättare att byta om;) men alltid är det någon som ser mig och jag har ingen lust att förklara varför jag springer på dagtid. Det räcker att man behöver förklara varför man springer överhuvudtaget. Är inte det självklart;)?

Cross dressing

På ytan ser allt ut som vanligt. Ingen kan ana vad som döljer sig under de vanliga kontorsoutfiten. Sport-BH, funktionslinne och löparsockar är redan på. Vad ska egentligen hända?

Troligen diskbrock...

Kul... Not. Men å andra sidan så har jag inte fått diagnosen bekräftad. Det är ju min och sjukgymnastens arbetstes numera. Röntgen är ju inte förrän nästa vecka. Men nu gör det ont. Det värsta är att det är själva disken som gör ont. Blä... Det enda som är bra är att den privata vårdförsäkringen jag har (tack arbetsgivaren) tar kostnaderna för MR och att man får tid snabbt. Fast just nu känns 11 december långt borta.

Jag har även fått frikort idag (tack landstinget) så nu blir mina "PT" gratis. Klen tröst.

Nog gnällt. När maken kommer hem från sitt rullskidspass, så är det kanske jag som går ut. Eller ställer mig på löpbandet och trycker på start.

Eller kanske går jag loss på Campolieti, en urgod ripasso (6792 på systemet) och tycker lite synd om mig själv;)