Sitter på affärslunchen och vi håller på att avsluta mötet. Helt plötsligt glider samtalet in på löpning och det är helt utan min inblandning. Sverigechefen på det inviterande företaget berättar om sin löpning. Vi pratar inte löpning, han berättar för mig. Intressant situation.
Han pratar om pass i 5.38 fart och förklarar för mig att löpning är en jobbig sport. Han berättare vidare om sina planer att springa Lidingöloppet och jag flikar in 26 september, för att han ska fatta att vi kan prata tillsammans om löpning. Han tar inte den bollen. Priset tar han ändå när han förkunnar att han sprungit Stockholm marathon och avslutar med "det är långt det". Jo, det har jag egen erfarenhet av. Men nu väljer jag att vara tyst. Efter mötet blir jag bara tvungen att kolla upp hans resultat (halleluja för Internet). Kan bara konstatera att jag i rimlighetens namn bör slå honom med 45 min på maran och då ler jag för mig själv...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Coolt! Och tack för senast! :-)
Ha ha ha, jag diggar dig skarpt.
Usch vad jag hatar sån gubbs som bara snackar för att få publik, lyssnar aldrig själva! Skönt att du klår honom så stort!
såklart! Girl power. Visst är det skönt! Jag hamnade i en liknande situation när jag pluggade. En kille på kursen sträcker stolt på sig och säger att han joggat 4,5 kilometer FÖRE frukost! Alla är grymt imponerade. Jag var tyst (hade sprungit 31 km dagen innan iofs EFTER frukost). Fast för honom var det jättelångt och jättejobbigt. Jag lät honom få känna så.
ha ha ha, helt underbart!! Själv hade jag haft otroligt svårt att hålla tyst utan istället tryckt till gubben genom att fråga om han marathon-tid.
Haha, helt underbart!
Denna härliga situation har hänt mig också, fast med avslutningen att en kollega till mig berättade om vad lilla Therese åstadkommit i sina löparskor. Med kjol, blus och håret jobbfixat tittade han på mig och trodde nog inte att någon kunde slå honom, ännu mindre än liten flicksnärta som jag... Härligt att du mentalt i ditt huvud satte honom på plats. ;) Och roligt att du lyckades hålla munnen stängd. Tänk nästa gång ni pratar om detta ämne. Kanske kommer då en spännande fortsättning på ditt inlägg. :)
Må gott,
T
Kul historia! Och TUSEN TACK för hejningarna i helgen i Trollhättan! Värmde mycket och lättade upp stämningen under några varv!
Haha, dessa härliga chefer! Finns liksom ingen hejd. Har en chef här som via kollegor fick reda på att jag brukade springa lite. Han tyckte att jag skulle ta kontakt med en av hans polare för att försöka ta rygg på honom under nåt pass. Killen var tydligen ute ofta och tränade rätt hårt. Well, varför inte, men hur fort springer han då frågade jag? Efter lite sökande tillsammans med chefen hittade vi ett resultat från 2006 i Stockholm Marathon på strax över 4 timmar.
Nickade lite eftertänksamt och sade till chefen att jag skulle ta mig en funderare på det. Att jag sprungit en mara på 2:26 i höstas höll jag inne med. Kändes liksom det inte skulle spela nån roll. :)
Snabba fötter - tack själv. Snabbaste tid enligt Garmin var 4.02 så ibland gick det faktiskt fort;)
Anna - diggar dig med;)
Madalena - det värsta av allt. Han är ett år YNGRE än mig...
MarathonMia - ibland är det inte bara inte läge... som du vet
Staffan - det var inte lätt, inte lätt alls. Och visst är du en av hjältarna i Trollhättan också?
Spring-Therese - hihihi, skulle vilja ha varit en fluga på väggen. Kan inte slutat le...
MarathonJohan - bra att peppningen hjälpte. För varmt och långt var det ju!
Lena - Nä, Trollhättan 6h/12h/24h förblir utanför min ambitionsgräns. Jag beundrar dessa evighetslöpare men själv har jag inga mängdambitioner utöver att lära mig disponera 42,2 km (och kortare distanser också) på ett vettigt sätt!
Förresten några träningstips för någon som har för tunnt pannben och ger upp för snabbt när det börjar ta emot?
he, he, he
Skicka en kommentar