28 juli 2008

Pinsam vinst

För ganska många månader sedan bestämde vi oss för att springa femdagars i orientering, eller O-ringen som det egentligen heter. Jag gillar att springa fort i skogen, men eftersom jag har mycket bristfällig orienteringsteknik så brukar jag mest bli ståendes i skogen, kartan i hand och undra var katten jag är någonstans. Men nu fanns ju den förträffliga klassen Vasaloppsklass 9 km. Lätt orientering och 9 km fågelvägen skulle betyda 11-12 km löpning och troliga tider på kring 60 min. Såg framför mig fjällen och myrmark (tävlingarna gick i Sälen) och saken var klar. Vi drar till fjällen;)

Sedan kom knät och en sjukgymnast som sa nej. Sedan kom dock ortopeden och sa "smärta som inte förvärrars till dagen därpå är ok". Sagt och gjort, knät håller för löpning i exakt 27 min. Konstigt, jag vet. Det blev till ett klassbyte på femdagars och istället för långa pass på fjället, blev det korta och intensiva tävlingsdagar i klassen Vasaloppsklass 3 km.

OK, orienteringen var stundtals för lätt för mig. Ibland kunde det liknas med terränglöpning med stämpling vid kontrollerna. Men kul var det och fort gick det. Lite pinsamt var det, för jag vann. Alla etapperna. Stort. Så är det när man springer i "fel" klass...

16 juli 2008

Tillbaka-till-högstadiet-lunch

Precis tillbakakommen från en lunch med ny tjej som eventuellt ska jobba för oss. Valde fisken (vit fisk med tapernad, kanongod) och so far, so good.

Beställer maten och så beger vi oss till salladsbordet. Helt plötsligt har jag förflyttas till högstadiet. Du vet, den tiden då man gjorde allt för att vara precis som alla andra. Så när de andra tar bröd till salladen, vad gör man då? Jo, du gissade rätt - sätter i sig bröd som till råga på allt är sött och sliskigt.
Det är ändå 17 år sedan jag slutade högstadiet, men ibland så tar denna konformitetskänsla över.

Däremot kan jag inte skylla chokladen efter lunchen på högstadiet. Chokladen vill jag idag faktiskt bara ha.

Alternativträning från helvetet

I går var ingen bra dag. På många sätt.

Eftersom knäskadan inte har gett med sig, så har jag nu "tvingats" till att uppskatta alternativa träningsformer.

Vvattenlöpning och vattenträningen med sjukgymnast Chris har varit kanon. Men nu är badet stängt (är inte det typiskt Sverige...) och Chris har sin välbehövliga semester.

Promenader, det funkar, men det är bara att konstatera att det inte är träning. Det är bra för att hålla sig i zonen. Det är bra som en påminnelse om att jag faktiskt kanske kan springa snart igen och något ska man ju göra. Lite bättre träning blir det ju eftersom vagnen och de två gullungarna väger närmre 50 kg tillsammans...

Cykling, det trodde jag fram tills igår att det skulle bli min nya grej. "Alla" skadade löpare cyklar, så då får man väl konvertera till det under en period.

Sagt och gjort, jag, maken och de två små åkte således till den lokala cykelhandlaren i går kväll. Kom dit fem i sex... de stänger sex. Men för att göra en lång historia kort. En timme senare hade två cyklar införskaffats och 11 000 kronor hade lämnat kontot.

Supersugen som jag var på att träna, så fick jag äran att cykla de 10 km hem. De första tre km var gudomliga, fick lite puls och hade redan ställt in mig på en höst med mycket cykling. Vilka rundor s0m skulle kunna bli bra. Såg grusvägar och röda löv framför mig.
Efter halva sträckan börjar knät kännas och när jag kommer hem gör det ont. Måste erkänna att det känns lite tröstlöst. Taggad till tusen, men kan inte få utlopp för det. Suck...

Nej, nu är det dags att läsa några av mina favvobloggar så att jag inte går helt under isen...