Lidingöloppshelgen - lagguld för maken:)

På fredageftermiddag packade vi in barnen i bilen och drog de 50 milen till Stockholm. Första anhalt blev Lidingövallen och nummerlappsutdelningen. Många klagar på att mässan är dålig och det är lite försäljning och visst, jag kan hålla med, men eftersom endast Adidas (och till viss del Craft) gör kläder som passar mig så är jag ändå ganska nöjd. Eller rättare sagt, jag lyckades spendera mig till en start på Göteborgsvarvet enbart genom att använda det guldiga kortet. Kidsen lekte en sväng ute på löparbanan och sedan blev det avfärd till det boende som klubben hade fixat.

Lördagen startades med frukost och en treåring som numera inte är lika road av att vara på ön, som föräldrarna. Men efter att ha lekt en stund vid vattnet börjar dock äldsta sonen att vekna och det är dags för fadern att bege sig till Grönsta. Väl på plats möts han av en alltid lika leende Musse, som undrar om de är sugna på lagseger. Själv ska han gå för det svenska rekordet. Båda målen uppnås. Maken tar den sista platsen i laget och går i mål på 2.02. Maken ser ut som en bjässe bland alla dessa finlemmade löpare. Finns lite att slipa på där...

För egen del blev det 10 km på söndagen. Skulle kunna skylla på att någon måste ju ta hand om barnen när maken springer, men faktum är att jag är inte tränad för att springa 30. Jag är inte ens tränad för att springa 10.
Hur som helst, får stå i det seedade fältet, starten går och folk tokrusar. Jag funderar på om folk fattat att detta är ett 10 km lopp och att det är tämligen kuperat ute i skogen på Lidingö. Man kan notera att första km sitter fel, för där passera jag efter 3.47... Garmin säger att första km går på 4.37 vilket är rimligt, med tanke på den saftiga backen. Här ligger jag tydligen runt placering 150. Efersom styrkan inte finns så får man göra det bästa av det man har. Så jag ligger på på flacken, står stilla i uppförsbackarna och tokrusar nedför. Låret gör ont, det är stelt och det göra det svårt att springa. Men målgång blir det, 45.28 och en 57 plats. Helt ok, faktistk. Men nästa år, då får vi nog ha barnvakt med oss, för då ska nog 30 km attackeras...

Hur man kommer ut och springer när tröttheten slagit till

I tisdags var maken inte hemma förrän efter kl 21, varvid träningen skulle bedrivas på kvällen. Den stora trötthetsklubban hade även slagit till, så hela dagen var en kamp bara för att hålla sig vaken (är dock svårt att somna när man har en 1-åring som mest vill äta och en 3-åring som mest inte vill äta...) Hur som helst, efter att ha lagt N så var det vid 21 tiden dags för O. Shit, jag kommer ju att somna när jag lägger honom insåg jag. Vad göra? Jo, på med tightsen och Crafttröjan, ner i sonens säng, läsa saga, prata, slumra till... Lätt yrvaken vaknar jag av att maken kommer hem. Och har man träningskläder på, så kan man ju inte ta av dem för att gå och lägga sig. Sagt och gjort, 6 km på behagliga 29,14 och så var det passet slut. Enda nackdelen är ju att man inte kan somna. Men å andra sidan så blev ju tvätten gjord...

Lidingöloppsbanan - sista 10

Var på tjänsteresa i huvudstaden förra veckan och förutom jobb i stort sett dygnet runt, så kunde det slutligen klämmas in lite träning. Sagt och gjort, efter utcheckning på hotellet, så styrdes bilen till Lidingö för att testa "sista milen". Nu är det ju så att jag bara ska springa den, maken springer 30 km och jag springer dagen efter (någon måste ju se till grabbarna...) Hur som helst, det är ingen snäll historia, den där milen. Tekniskt krävande och när det väl går utför så går det brant nedför... Hur som helst, sprang igenom banan utan att förta mig (hade 2 st fartlekskm). Klockan stannade på 47.44 men då sa Garmin även att jag endast sprungit 9.85 km. Översatt blir det ca 48.33 på 10 fulla km. Så målsättningen blir att ta sig under 46. 45.59 är helt ok;)
Om bara baklåret ger med sig så ska det inte vara ouppnåeligt...

Tjejmilen, nja...

Jag är en sann förespråkare för träning och brukar säga att "jag älskar alla som springer". Men efter Tjejmilen måste jag kanske revidera detta.

Jag skulle verkligen vilja gilla detta lopp. 25 000 tjejer som springer, det borde vara coolt, men...

Arrangören tar inte tag i problemet med tränseln och att folk är i fel startgrupp. Själv startade jag i första startgrupp och passerade mållinjen dryga 43 min senare och en 110 plats, men även jag fick kryssa mig fram. Så jag klarade mig ok, men jag såg ju hur det såg ut längre ner i fältet. Att tjejerna som springer där accepterar det. Tror ni att killar hade tolererat detta? Och att det är så här år efter år? Knappast...

Loppet i sig hade ju lyckats locka dit hela Sverigeeliten - kul! Så det sätter vi upp på pulskontot.

Folkfest? Knappast. Inga som hejar. Bara ett ganska trist Djurgården...

Sedan borde IPOD vara förbjudet på tävling, för det gör ju folk helt ouppmärksamma på sin omgivning (eller rättare sagt, på sinda medtävlande).

Men däremot så kommer jag tillbaka nästa år. Varför, jo jag måste ge det hela en chans till och så ska jag knäcka den där banan...

På väg till Stockholm...

I morgon blir det Tjejmilen. Har aldrig sprungit det tidigare och har blandade känslor inför det. Gillar egentligen inte rena tjejlopp, utan tycker att det är kul att trängas med grabbarna. Det som jag gillar är att hela svenska eliten kommer att finnas på plats. Och att det är närmre 25000 som kommer att springa. Har nu tävlat 3 gånger på 10 km och haft tiden 42.19-42.24, så nu ska jag försöka kommar ur komfortzonen och springa fortare (under 42,tack). Men eftersom det är 3000 löpare i min grupp så gäller det väl att vara offensiv redan innan start...

Dagens träning - Rullskidspasset som inte blev av

Eftersom vi skolar in yngste sonen på förskolan nu så blir veckan lite konstig, rent tidsmässigt alltså. Idag jobbade jag och R var hemma.

R fick till 9 km på löpbandet när yngste sonen sov och den äldste byggde tågbana vid sidan om löpbandet.

Själv skulle jag köra ett rullskidpass, eftersom benen är lite slitna efter helgen. Men idag kände jag inte för att träna och således blev det inget pass för min del. För mig själv, motiverade jag träningsvilan med att jag hade fått skoskav av att gå i höga klackar hela dagen...

Man vet att man är småbarnsförälder

När man har glömt mp3-spelaren hemma och har "sudda, sudda, sudda bort din sura min" och "mera Mora" (introt till "Mora träsk på cirkus", info för er som inte har barn...) på hjärnan

Åter på banan

Då var man åter på banan igen. 4 veckors löpträning har nu kunnat genomföras.
Skönt. Nu kör vi;

Pinsam vinst

För ganska många månader sedan bestämde vi oss för att springa femdagars i orientering, eller O-ringen som det egentligen heter. Jag gillar att springa fort i skogen, men eftersom jag har mycket bristfällig orienteringsteknik så brukar jag mest bli ståendes i skogen, kartan i hand och undra var katten jag är någonstans. Men nu fanns ju den förträffliga klassen Vasaloppsklass 9 km. Lätt orientering och 9 km fågelvägen skulle betyda 11-12 km löpning och troliga tider på kring 60 min. Såg framför mig fjällen och myrmark (tävlingarna gick i Sälen) och saken var klar. Vi drar till fjällen;)

Sedan kom knät och en sjukgymnast som sa nej. Sedan kom dock ortopeden och sa "smärta som inte förvärrars till dagen därpå är ok". Sagt och gjort, knät håller för löpning i exakt 27 min. Konstigt, jag vet. Det blev till ett klassbyte på femdagars och istället för långa pass på fjället, blev det korta och intensiva tävlingsdagar i klassen Vasaloppsklass 3 km.

OK, orienteringen var stundtals för lätt för mig. Ibland kunde det liknas med terränglöpning med stämpling vid kontrollerna. Men kul var det och fort gick det. Lite pinsamt var det, för jag vann. Alla etapperna. Stort. Så är det när man springer i "fel" klass...

Tillbaka-till-högstadiet-lunch

Precis tillbakakommen från en lunch med ny tjej som eventuellt ska jobba för oss. Valde fisken (vit fisk med tapernad, kanongod) och so far, so good.

Beställer maten och så beger vi oss till salladsbordet. Helt plötsligt har jag förflyttas till högstadiet. Du vet, den tiden då man gjorde allt för att vara precis som alla andra. Så när de andra tar bröd till salladen, vad gör man då? Jo, du gissade rätt - sätter i sig bröd som till råga på allt är sött och sliskigt.
Det är ändå 17 år sedan jag slutade högstadiet, men ibland så tar denna konformitetskänsla över.

Däremot kan jag inte skylla chokladen efter lunchen på högstadiet. Chokladen vill jag idag faktiskt bara ha.

Alternativträning från helvetet

I går var ingen bra dag. På många sätt.

Eftersom knäskadan inte har gett med sig, så har jag nu "tvingats" till att uppskatta alternativa träningsformer.

Vvattenlöpning och vattenträningen med sjukgymnast Chris har varit kanon. Men nu är badet stängt (är inte det typiskt Sverige...) och Chris har sin välbehövliga semester.

Promenader, det funkar, men det är bara att konstatera att det inte är träning. Det är bra för att hålla sig i zonen. Det är bra som en påminnelse om att jag faktiskt kanske kan springa snart igen och något ska man ju göra. Lite bättre träning blir det ju eftersom vagnen och de två gullungarna väger närmre 50 kg tillsammans...

Cykling, det trodde jag fram tills igår att det skulle bli min nya grej. "Alla" skadade löpare cyklar, så då får man väl konvertera till det under en period.

Sagt och gjort, jag, maken och de två små åkte således till den lokala cykelhandlaren i går kväll. Kom dit fem i sex... de stänger sex. Men för att göra en lång historia kort. En timme senare hade två cyklar införskaffats och 11 000 kronor hade lämnat kontot.

Supersugen som jag var på att träna, så fick jag äran att cykla de 10 km hem. De första tre km var gudomliga, fick lite puls och hade redan ställt in mig på en höst med mycket cykling. Vilka rundor s0m skulle kunna bli bra. Såg grusvägar och röda löv framför mig.
Efter halva sträckan börjar knät kännas och när jag kommer hem gör det ont. Måste erkänna att det känns lite tröstlöst. Taggad till tusen, men kan inte få utlopp för det. Suck...

Nej, nu är det dags att läsa några av mina favvobloggar så att jag inte går helt under isen...