Road to hell?

Jag började springa i februari 08. (Smygstartade under hösten 07, N är född i augusti 07)
Första veckan i maj, passerade veckostatistiken för första gången 60 km. Dagen därpå inleddes det skadeuppehåll som berövade mig både Göteborgsvarvet och två månaders träning. Efter att ha micklat med uppläggen under hösten har vi nu beslutat om ett upplägg, som förhoppningsvis ska fungera. 40 km under de inledande 4 veckorna, som blev 54 under vecka 5 och förra veckans träningsmängd blev 70 km, inklusive 11 km i fart.

70 km. 7 mil. För mig är det mycket. Jag har aldrig sprungit så mycket på en vecka i hela mitt liv. Men det är ju lätt att få till träning när man är ledig! Det har för övrigt känts bra också. Båda intervallpassen gick relativt lätt. Om man nu kan säga intervall och lätt i samma mening. De fem tusingarna gick i 3 [58, 55, 54, 58, 59]. Således orkade jag en mer än veckan innan, farten var marginellt högre och vilan kortad till 90 sek. Jag tillhör inte de snabba, jag är snarare seg.

Så igår kom det, bakslaget alltså. Sjuk, lätt feber. 24 timmar senare känner jag mig frisk, dock inte direkt snabb... Om inget halsont uppenbarar sig under natten, så blir det start i Sylvesterloppet i morgon och det vore ju roligt;)

Inte tillräckligt hårt pass...

Ni vet sådana där tillställningar som man ibland bara måste genomlida. Vi har varit på en sådan. Tröskelkungen hade fått i uppdrag att designa ett pass som skulle göra mig så mör så att jag skulle "överleva" tillställningen.

12 st intervaller, 90 sek löpning, 60 sek ståvila. Farten på intervallerna 16 km h, 1 grad motlut.
Det blev 15 stycken, de första 10 i 16/km h, den nästa 4 i 16,5 och den sista i 17. Inte speciellt jobbigt och definitivt inte tillräckligt urlakande, för kvällen blev seg. Kolaseg...

Är det någon annan som "laddat" på liknande sätt?

Träningsvecka 5 resulterade i 54 km, en "ofrivillig" ökning från de planerade 40 km per vecka. Men får man möjlighet till långpass med sällskap så tar man ju alla chanser;)

Den 23 var det dags för det månatliga avstämningsmötet med sjukgymnast J. MR på baklåret visade just ingenting. Det visste vi ju i och för sig, eftersom det kommer från ryggen... Men å andra sidan, var det ju alltid bra att veta att baklåret ser normalt ut, typ. Röntgenbilderna på ländryggen var borta(?) Så där kom vi inte längre...



Sedan maj har jag gjort mer eller mindre det mesta för att komma till rätta med skadeläget. Förutom ortoped, sjukgymnast, naprapat, kiropraktor och en styck sjukvårdsförsförsäkring, så har följande testats och utvärderats.

1. Total vila - gav ingen effekt alls på skadeläget. 10 bortkastade veckor, således.


2. Sjukgymnasik + tävlingar. Det gav ingen påvisad effekt. Vissa veckor bättre, vissa veckor sämre. Det är däremot inte skönt att tävla otränad. Inte skönt alls. Inte på något sätt. Men det är roligare än att inte göra något alls. Att det blev sjukgymnastik + tävling, istället för s+träning är att jag gillar faktiskt att tävla och ska jag springa så lite som möjligt så kan jag ju lika gärna springa tävlingar.


3. Sjukgymnastik + 40 km vecka. Det är de sista 6 veckorna. Fakum är att jag blir inte sämre av att träna mer.

Vi diskuterade det fortsatta träningsupplägget och till och jag blev förvånad när hon rekommenderar en tämligen brant stegring av träningen. In med ett intervallpass per vecka(gärna tusingar, med 90 sek vila. Helst minst 6 st, jovisst tjena...) och om tre veckor ytterligare ett intervallpass per vecka. Då ska korta intervaller in på schemat. Därutöver ett tröskelpass per vecka. Ett bulkpass ytterligare in på schemat, i långsam, långsam fart. 5 löppass per vecka. Veckodosen blir således 60 km. Plus den alternativa träning. Plus styrketräning (sjukgymnastik) 2-3 gånger per vecka. Hinner du det, undrar sjukgymnast J. Hinner ja, det handlar ju endast om att planera in det. Och det kan jag;)

Att träna med smärta är helt OK. Förhållningsordern är att allting som inte förvärrar skadeläget lska genomföras och att lyssna på kroppen och modifiera utifrån dagens förutsättningar. Here I come!

Träningsdejt med Tröskelkungen

5 grader, regn, blåst och på schemat stod distanslöpning på stig/obanad terräng med orienterarna. Och eftersom vi hade barnvakt, great, kunde både jag och maken träna. Samtidigt och delvis tillsammans.
Första timmen var jobbigast (Tröskelkungen drog upp farten...) men under de sista 50 minuterna bedarrade tempot och farten blev angenäm, på gränsen till långsam. Efter 17,3 km var passet över. Nästan lite snopet. Hade varit skönt att fortsätta, för att komma över 2 h. Men om sanningen ska fram, så kändes det lite extremt att föreslå förlängning av passet när alla de andra (killar) inte ville fortsätta. Tröskelkungen valde givetvis att förlänga (och skruva upp farten igen) och kom tillbaka ytterligare en timme senare.

Så idag har jag och maken träningsdejtat? Är det någon annan som gör just det? Träningsdejtar, alltså?

Intervallflykt

Om cirka en timma blir det dags för det första intervallpasset. Tusingar. Kommer att bli jobbigt. Men definitivt lättare än att ha hand om en ettåring och en treåring. Intervallpasset kommer att kännas som semester. Även om det regnar ute...

Ny form av träning efterlyses

Ok, nu är jag inne på träningsvecka 5. Det går bra. Det är underbart. Jag är helt enkelt i zonen. Äntligen.

Träningsveckorna består numera av 40-42 km löpning, 2-3 timmar på gymmet med PTn (läs sjukgymnasten) och kompletterande styrkeövningar hemmavid, allt beroende på hur ryggen känns. Men nu räcker det inte längre. Vill ha något ytterligare. Men jag behöver inspiration. Hjälp mig, vad mer kan man hålla på med och varför?

Kliande känsla av sjukhus

Det var en ovanlig torsdag. Jag anländer till kliniken sent på eftermiddagen. I lobbyn ser man att det inte är någon landstingsinrättning. Jag möts av tidskrifter i solfjädermönster på bordet, kaffemaskin modell bättre, sobra färger på väggarna och växter i olika former och färger. Jag skulle väl inte sträcka mig så långt som att det var som en hotellobby, men ni fattar grejen.

Sedan var det dags för själva sjukhusdelen. På med den vita framknäppta rocken. Senast jag hade en sådan på mig var för 16 månader sedan, vid yngsta sonens födelse. Konstig berg-och dalbana känsla. Lite äckelgott på något sätt.

In i magnetröret. 39 min senare är låret klart. Men jag vet ju redan att problemet inte finns i låret, utan i ländryggen. Men saker och ting ska tydligen tas i denna ordning Sedan slätröntgen på ländryggen. Vis av mitt förra läkarbesök, så var jag nu lite mer taktisk. Efter åtta bilder, så frågar jag lite käckt om hon ser något. Förutom att din ryggrad är sned, säger sköterskan och sedan kommer hon på att det är hennes jobb att diagnostisera, så hon skrattar lite förläget och fortsätter bara "men att den är sned visste du säkert redan". Jo...

Jag får alltid en kliande känsla av sjukhus, även privata. Sjukdom. Klinik. Lysrör. Inga vackra ord. Inga vackra känslor. Det finns bara en bot. Löpning. Sagt och gjort, bilen styrdes mot Göteborgs löparmecka, Skatås. Två varv på grusåttan avhandlades. På 76 min. I lätt fallande snö, mötandes löpare och rullskidåkare. Långa backar och långa raksträckor, inandning och utandning. Ordningen är återställd.

Hennes dåliga samvete...

Jag såg det i hennes blick, fastän att vi bara möttes som hastigast. Jag i snabba kläder, med tassande steg. Hon, med två kassar från Hemköp och en aura av trötthet runt sig. Vi var båda lika gamla, vanligtvis likadant klädda och vår dag fram tills då, hade nog sett ungefär likadan ut. Blicken hon gav var av av uppgivenhet och irritation. "Ännu en sak jag borde göra" såg det ut som hon tänkte. Jag ville stanna, säga att det sista jag ville var att lägga mer ok på bördan. Säga att om jag vetat att du skulle gå här så skulle jag valt en annan väg. Men istället andades jag bara ut och fortsatte. Fortsatte springa.



Men å andra sidan var ovanstående pass fött ur ytterligare en "nu eller aldrig" situation. Vilodag i går och i morgon finns det inget utrymme. Så det var idag, då eller aldrig. Mellan jobbet och luciamiddagen hos vännerna så fanns det en liten lucka. Maken som hämtat barnen, hämtade mig på jobbet och släppte sedan av mig av mig ett par km innan slutdestinationen, vilket möjliggjorde ett 7 km långt snabbdistanspass. Att man sedan samlar på sig en hög käppispoäng (när det första man gör är att duscha när man kommer hem till någon) är det faktiskt värt...

Vem desigade elljusspåren?

Och varför gjorde vederbörande dem likadana. Jag menar för kuperade, för korta och för trista. Det främjar inte direkt löplusten hos någon som precis börjat med att springa. Hur många har inte börjat och slutat med löpning vid samma tillfälle? Mitt i en uppförsbacke på ett elljusspår...

Nu var dock inte poängen enbart att gnälla, utan jag vill höra om det finns några bra elljusspår där ute i mörkret?

Cross dressing, del 2

It comes down to planning...

Det är min hämtningsvecka, vilket betyder att jag hämtar barnen på förskolan kl 14 och att jag jobbar halvtid. Tröskelkungen är i huvudstaden på tjänsteresa och kommer inte förrän sent i kväll. Så skulle det bli någon träning, så skulle det bli tight...

I går gjordes förberedelserna, idag utfördes det.
12.37 Lämnar jobbet
12,56 Anländer Jennylund (byter om i bilen, därav sport BH och funktionslinne, för er som minns cross dressing del 1)
13,06 8 km terränglöpning
13,48 Anländer till bilen igen, byter om till det mest "civila" överdragskläder jag äger (supersnyggt med överdragsbyxor från Puma och kappa, jag lovar)
14,02 Anländer till förskolan. Rodnaden på kinderna har precis lagt sig och jag hämtar barnen precis som vem som helst. Jag ler i smyg åt mig själv;)

OK, det blev ingen lunch, eller rättare sagt, ingen lunch förrän kl 14.30. Men stod ju färdig i kylskåpet. Förberedd igår.

Jag hade ju kunnat springa hemma istället för "på vägen" och på så sätt haft lite lättare att byta om;) men alltid är det någon som ser mig och jag har ingen lust att förklara varför jag springer på dagtid. Det räcker att man behöver förklara varför man springer överhuvudtaget. Är inte det självklart;)?

Cross dressing

På ytan ser allt ut som vanligt. Ingen kan ana vad som döljer sig under de vanliga kontorsoutfiten. Sport-BH, funktionslinne och löparsockar är redan på. Vad ska egentligen hända?

Troligen diskbrock...

Kul... Not. Men å andra sidan så har jag inte fått diagnosen bekräftad. Det är ju min och sjukgymnastens arbetstes numera. Röntgen är ju inte förrän nästa vecka. Men nu gör det ont. Det värsta är att det är själva disken som gör ont. Blä... Det enda som är bra är att den privata vårdförsäkringen jag har (tack arbetsgivaren) tar kostnaderna för MR och att man får tid snabbt. Fast just nu känns 11 december långt borta.

Jag har även fått frikort idag (tack landstinget) så nu blir mina "PT" gratis. Klen tröst.

Nog gnällt. När maken kommer hem från sitt rullskidspass, så är det kanske jag som går ut. Eller ställer mig på löpbandet och trycker på start.

Eller kanske går jag loss på Campolieti, en urgod ripasso (6792 på systemet) och tycker lite synd om mig själv;)

Långpass *2

Nej, jag har inte blivit skogstokig. Jag har inte sprungit två långpass idag. Jag refererar till mitt långpass (underbart pass med E i Skatås, 80 min 16 km) och makens kvällspass. Makens pass var snarare en flykt;) Det blir lätt så när man haft ansvar för fyra barn (1-1-3-3 år gamla). Själv. Förstår att han går ut och springer... fast han egentligen tänkt att inte springa idag.

För att summera veckan; skadeläget är som det är. Fokus nu är att samla km. Förra veckan (första mängdveckan) resulterade i 36 km. Denna vecka summeras till 4 pass, 2 pass styrka (sjukgym) och totalt 42 löpta kilometrar. En mara på en vecka... Marathon är långt, men så ska jag inte springa några sådana heller;)

"Pinsamt att ta av sig kläderna..."

Ett av världens bästa motivationstips lärde jag mig av en av mina skidtränare. Han själv hade motivationsproblem, men han brukade lösa dem med att alltid byta om till träningskläder;

"Det är så pinsamt att ta av sig kläderna på kvällen om man inte har tränat"

Idag levde jag efter denna devis. Vi skulle ut med grabbarna för att leka på lekplats, köpa chokladtomtar och se till att de inte rivde huset under ett par timmar. Eftersom motivationen kunde återfinnas i den nedre skalan, så åkte träningskläderna på. Jag kan meddela att Garminbandet skaver lite när man går omkring i det i ett par timmar utan att träna.

Men tränat blev det. Skulle ju bara ut och samla kilometrar. 6,8 stycken blev det. Första halvan var direkt smärtsam, andra halvan bättre. Det var en fuktig, rå kyla som övergick till hällregn. Mysigt. Inte direkt. Att bara ena hörluren fungerade gjorde inte saken bättre. Men ändå - det är ändå skönare att faktiskt träna, än att inte göra det. Eller vad säger ni?

Ortoped, sjukgymnast, kiropraktor - I have them all...

Idag var det återbesök hos ortopeden. Förra besöket i juni var mycket bra. Dagens besök, var däremot inte lika klockrent. Varför? Jag var inte läkarstrategisk. För er som inte träffat så många privatpraktiserande ortopeder så kan jag meddela att det gillar inte när:

• Patienten har en egen diagnos. Han frågar "hur är det med knät" och jag svarar "ok, men jag har ont i låret och det beror på något från ländryggen". Detta är snabbaste sättet för att bli idiotförklarad av en läkare.


• De gillar inte heller när de inte kan ställa någon diagnos. Draglåda hit och test dit. Inget exakt. Inget enkelt. Ingen trasig menisk eller bristning i baklåret. Något annat? Men vad?


• De gillar inte heller att göra som sjukgymnasten remitterat, MR på baklåret och vanlig röntgen på ländryggen. Men så blev det.

Kiropraktorn säger att det sitter i bäckenet. Ordinerar vila. Sjukgymnasten noterar de lokala svagheterna och när de uppkommer. Ordinerar styrketräning. Ortopeden vet inte. Beställer röntgen.

Så här är vi nu. Det enda som jag vet är att det gör ont, inte bara när jag springer utan även när jag går. Men jag vet också att de mirakulöst kan försvinna (om dock för en dag) och att då försvinner även den lätt molnande värken i ländryggen. Vad händer nu? Jo, jag och kroppen har bestämt oss för att det just nu är grundträningsperiod, så kilometer samlas och styrka byggs. Jag gör helt enkelt en "Runheim", jag hör vad de säger, men bestämmer själv. Punkt.

10 km tisdagkväll

Det finns tisdagskvällar och det finns tisdagskvällar. De bästa är de som förenas med träning. Det blev 10,07 km, snittfart 5,10, således 52 min. Variation blev det, allt från platt asfaltslöpning till backigt, backigt terrängspår.

Hade en temporär mp3 idag. En sådan där ful give away pryl. Den shufflade fram My way med Il Divo som startlåt. Kändes faktiskt lite mäktigt att springa i den kalla stjärnklara natten till opera light. Nästa låt fick tankarna att gå till Berglund, Le Marc med Så gott att må gott igen.

Funderade på vad jag vill med löpningen. Blev inte klokare. Behöver snart en plan. Och 2 ben. Punkt.

Bäst att passa på

... att träna alltså. För yngste sonen är inne på vabvecka 3. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan man själv åker dit. Har lärt mig detta den hårda vägen...

Så även om motivationen inte är på topp, baklår och rygg värker, så är det lika bra att ge sig ut. Springa. Det blir nog skönt. Bara maken kommer hem snart...

Att springa tillsammans

Skatås är vacker om hösten, men framför allt är det underbart att springa med en vän

Hade nästan glömt hur underbart det är att springa tillsammans. Jag har den stora förmånen att en av mina allra bästa väninnor, E, springer. Vi är dessutom jämna löpmässigt, vilket är en stor fördel när man just ska springa tillsammans. E är däremot en ettrig terränglöpare så hon trippar ifrån mig uppför och jag dundrar på nerför;) Vi har lite och lära av varandra. Eller rättare sagt, jag har massor att lära av henne. Sjukgymnast, Mamabootcamp-instruktör och grym på styrkeövningar är vad hon är. Man kan ju tänka sig att vi springer ihop jämt, men nej. Båda är småbarnsföräldrar och vi bor 3 mil från varandra så hittills har det inte blivit av speciellt ofta. Skäms på oss. Vi har lovat bot och bättring.

Men idag hade E en lucka mellan 14-16 och då tog vi chansen. Distanslöpning i Skatås. 14,5 km, tämligen kuperat på slutet och en tid på 1.16,53 för att vara exakt. Ger en snittfart på 5,18. Har inte sprungit så långt sedan i början på maj. Skönt att springa längre igen, även om baklåret åter igen krånglar. Men det är bättre och inte sämre, så vi väljer att se det som om det hela har vänt.

Vi sprang för övrigt om två tjejer som var ute och sprang tillsammans. Det förvånansvärda var

att de hade båda mp3 spelare på sig. Hade synkat musiken? Först tar vi Justin Timberlake och sedan... Eller drog hon som hade det mest tempofyllda låtvalet? Jag fattar inget. Grejen med att springa tillsammans är ju för att kunna prata, eller mot slutet i alla fall, kommentera saker, skeenden och händelser. Eller?

Nytt "problem" - mp3 är död, måste ha en ny...

Den dog i lördags och den går inte att återuppliva. Den har varit bra (dock lite klumpig). Men nu går Sonyn i graven. Behöver således en ny. En lätt, smidig och manöverbar i löpläge. Ge mig lite tips! Vad har ni? Tacksam för all input;)

Från turistjogg till tröskel - 6 km utan smärta

Tjiihoo! I dag har jag sprungit. Utan smärta. Utan smärta - smaka på det. Utan förvarning kom det också. Sjuk igår och hade tänkt att turistjogga 6 km idag. Börjar springa och noterar direkt att det inte gör ont. Stelt, men igen direkt smärta. Passerar 150 meter, passerar 400 meter och konstaterar redan där att det är nytt rekord i hur långt man kan springa innan det gör ont. Tittar på Garmin, snittfarten är bra. Passet har ändrat karaktär, från turistjogg till ett potentiellt tröskelpass. Intressant.

Banan som löptes är exakt 3 km, två varv och således 6 km. Första varvet 13,54, andra 13,14. vilket ger en snittfart på 4,31 totalt, andra varvets snittfart blev 4,25. Var tvungen att konsultera jogg.se för jag vet att jag har sprungit rundan förut och ja, totaltiden var då 29.16 (mot 27.08). Visst, jag tappade styrka i högerbenet mot slutet, men vilken skillnad. Jag har ju sprungit 6 km med 1,9 ben, istället för med ett och ett halvt. Tjihoo! Varför nu? Analysen kommer senare, nu ska jag assistera maken i IKEAskruvandet. Han har precis kommit tillbaka från sitt pass, 10,3 km terränglöpning. Fullt normalt att gå ut och springa kl 22.30 på kvällen;)

(Maken - bloggar ) Sunda, orunda köttbullar

Idag var det VAB-dag numera 4 för mig den här veckan.

Både igår och idag försökte jag fjäska med Oscar 3, som inte är lika matglad som Noel genom att bjuda på hemlagad mos, äkta hemagjord gräddsås och Köttbullar. Igår fuskade jag genom att köpa och laga sådana där Mamma-scans varianter, visserligen ekologiska men likförbannat illaluktande. Till min stora glädje fick jag båda barnen att sluka i sig rejält med mat igår av denna halvt hemlagade maträtt men idag då jag ansträngde mig genom att på nytt upprepa maträtten fast denna gång med hemlagade köttbullar innehållande förutom högkvalitativ svensk köttfärs även riven palsternacka, morötter, lök samt kryddor. Jag var nöjd med rätten och åt med god aptit. Äldste sonen dock petade bara i maten och bad om en morot.......
Jag har vidare fått reda på att felet med dagens lunch var att mina köttbullar inte var tillräckligt runda...... d v s DE PÅMINNDE INTE OM DE DÄR VIDRIGA TALGFETTSFRITERADE, MASSPRODUCERADE FUSKVARIANTERNA som jag bjöd på igår...Så kan det gå.
Han var iallafall ärlig.

Från grumpy till jumpy på 70 min

De senaste dagarna har man kunnat placera mig i kategorin "grumpy". Båda barnen är sjuka, maken vabbar, mycket på jobbet och inte ens tävlingen i tisdags kunde ändra på känslan.

Men nu har det vänt. 70 min tung träning i gymmet med sjukgymnast J har fått kroppen på andra tankar. Hel plötsligt är jobbgrejorna acceptabla osv... Vad det är underbart att träna! Träna ordentligt alltså. Har bara fått denna känsla av löpning tidigare, så vad skönt att även styrketräning kan ge dessa kickar. Äntligen back on track, lagom till helgen;)

Maken bloggar - Dubbelseger skall alltid firas med tårta!

Äldste sonen älskar kalas och han älskar tårtor, ballonger och allt annat som gör att det känns lite festligt. Igår fanns det något att fira å vi passade på. Mamma och Pappa hade vunnit "kvantumserien" - en lokal terränlöpningstävling som jag varit trogen i många år men bara en gång tidigare lyckats vinna (för 8 år sedan). Konkurrensen i damklassen var i år sämre än vanligt men Lenas bästa tid på 22.25 är det inget att skämmas för, tvärtom. Tårtan bakades av en före start segerviss Pappa och tårtspecialisten Oscar. Idag är man hemma förVAB då båda barnen åkt på ögoninfektion.

Vill inte springa idag

Är inte sugen på att tävla idag längre. Vadå labil, var ju sugen för typ 2 timmar sedan.

Men om jag inte kommer till start, så blir det ju ok för mig själv att inte starta och den pandorianska boxen vill jag inte öppna. Så jag får väl helt enkelt springa. Punkt.

Att göra en "halv Masse"

Grundträningssäsongen har inletts och då tävlar man inte. Men i kväll är det sista deltävling i terrängserien. Ska jag helt enkelt fuska?

Ja, jag tror det. Jag springer.

Tänker nog göra "en halv Masse". Och vad är då det? Jo, persa på tävling med musik i lurarna. Halv Masse? Helt enkelt, så tänker jag ha musik i lurna på andra varvet. Första varvet har jag draghjälp av alla småttingar som springer ett varv. Andra får jag göra själv och då bedarrar farten. Så i kväll blir Mary´s Place med Springsteen x 2 och förhoppningsvis ett prydligt rekord. Maken anser att jag springer för långsamt om jag hinner mickla med mp3n under tävling. Multitasking, darling, säger jag bara;)

Det ofrivilliga leendet

Gårdagens pass var bra på många sätt.

• Första gången över 10 km på träning (10,02 km)


• Vacker mark att springa i, så fint att jag tog ur mp3n de första 4 km. Sedan trött och då åkte lurarna in igen.


• Vid 9,5 km springer jag på en liten stig, med bäcken brevid mig. Och då kom det. Det ofrivilliga leendet. Ren och skär löplycka.

Visst, baklåret är inte med på banan. Men det är ju inget nytt. Så det struntar vi helt enkelt i.

Distans: 10,02, Tid: 49,51, Snittfart: 4,58, Snittpuls: 164

Det enda rätta. Det enda lätta.

Inspirerad av Berglunds start av säsongen 2009, bestämde jag mig för att nu startar jag säsong 2009 också. Nu ska jag börja träna igen. Löpträna, alltså. Den uppmärksamme noterar kanske att jag springer tävlingar och det gör jag, men löptränar nej. Sjukgymnastik och tävling, låter som en oortodox kombination. Kanske inte att alltid rekommendera, men vad göra när kroppen bråkar.

Så nu tänker jag bråka tillbaka med den;) Det är ju inte konstigt att jag blir skadad, det är ju 10 år sedan jag tränade sist (om man exkluderar de 7 veckornas träning inför Stockholm Marathon 2004).

Eftersom det gör ont när jag går, så kan jag ju lika gärna springa. Kanske inte så långt och inte fullt så ofta. Men springa. Träna. Andas in, andas ut. Lycka.

Det är således dag 1 idag och det höll på att inte bli något pass. Kollegan med flickvän hade varit här på lunch och när de åkte var dagens "måsten" avklarade. Maken erbjöd mig att träna först, varvid jag svarade "jag har ont i låret" (what else is new...). Men sanningen var att jag var mer sugen på barnens lördagsgodis och soffan. Däremot är det ingen picknick att vara inne med våra barn. De lever helt enkelt loppan, hela tiden... Helt plötsligt tedde sig löpning som det enda rätta. Det enda lätta.

Skorna på. 6,15 km löpning på grusvägar och på golfbanan. The rising med Springsteen i mp3n och 31 minuters återkomst. Ont, ja. Värt det, ja. Säsong 2009 har inletts. Äntligen.

Maken bloggar - 2 x 9km perfekt dag

Idag är jag rätt nöjd med mig själv alltså. Skulle in med bilen på service 9 km från arbetet. Perfekt då att kombinera med löpning båda vägarna. Hade jag haft 9km från hemmet till jobbet istället för 35km så hade det blivit 2 x 9km minst 2 gånger i veckan tänkte jag när jag sprang. Lustigt bara att vi faktiskt bodde på just det avståndet från samma arbetsplats i 8(!!) år utan att jag en endaste gång nyttjade den möjligheten. Då kan man snacka om att vara "utanför zonen" vilket vi var både jag och min fru under i stort sett hela den perioden. Nej det skulle till 2 barn och fel avstånd till jobbet för att man skulle ta varje tillfälle att träna.. :-) Nu njuter jag alltid av lyxen att kunna ägna mig 100% åt mig själv under den aktuella löprundan. Såå underbart att känna ansträngningen och att kunna tänka på väldigt väldigt lite.

Maken bloggar - Löppass med spykänsla vid tid för läggdags

Löppass med spykänsla vid tid för läggdags Satt i bilen upp på väg till kvällstävlingen i terränglöpning som startar klockan 19 i tisdags och konstaterade att det hade funkat att somna istället. Undrar egentligen hur mycket man påverkas av en sådan känsla rent prestationsmässigt. Tycker själv att jag presterar bäst mitt på dagen då kroppen är allert. Nu gick tävlingen riktigt bra och 39.20 på banan som mäter 10300 meter är helt OK. Detta var den femte av 6 deltävlingar och jag har kopplat ett litet grepp om totalsegern. Nästa tisdag blir eventuellt den sista tävlingen för i år. Säsongen 2008 hade bl a följande höjdpunkter.
Göteborgsvarvet 21,1km 1.17.59
Stockholm halvmarathon 21,1km 1.17.20
DM 10 000 meter GBG 34.27
Lidingöloppet 30km 2.02.19
Nu ser jag fram emot att grundträna i 3 hela månader, bränna bort några kilon och planera träningar och tävlingar för 2009.

Vem stal mitt skåp?

När man tränar med sin PT på dagtid (läs sjukgymnastik) så är det mycket, mycket lugnt i gymmet. När jag i går klev in i omklädningsrummet noterade jag att det fanns ett par skor där. Således borde ett skåp vara upptaget. Och det var det. Mitt skåp. Nr 37. Intaget. Blev ställd, vad göra nu? Kom dock till sans och balans och insåg att det fanns exakt 103 skåp kvar. Tog ett nytt. Kändes inte likadant...

Själva träning gick däremot mycket bra. Jag gillar verkligen sjukgymnast Js inställning att även om baklåret är problemområdet, så krävs det övningar för rygg och mage. Men även för bröst, axlar och vader. Fokus ligger givetvis att försöka få bukt med skadan, men även stärka andra delar av kroppen som behöver bli starkare för att kunna springa fort på sikt. Great;) jag kommer att bli farlig 2009 (intalar jag mig själv)

Post race depression - kommer snart, eller?

Snart är tävlingarna slut. Vad ska man göra då? Inte för att jag tävlar jämt och ständigt, men maken gör det. Tror att han är uppe i 25 tävlingar i år. Det har liksom blivit vår helgrutin att springa/heja/leka på nya lekplatser runt om i riket. Det finns många coola platser där ute, eller vad sägs om Stenshult, Baldersnäs och Lidingö. Bara för att nämna några favoriter. Man kanske skulle börja träna? Jo, snart så struntar jag i vad baklåret säger och börjar träna ändå. Kanske blir det då äntligen bra.
Lyckades i alla fall sätta personligt rekord på Kvantumserien igår. 22,25 på den kuperade banan, elljusspåret i Dammekärr. Garmin sa 5,12 km, låret envisades med att leka att det var en stock och pulsen var 176 (jämför med lördagens 183) så det finns kanske lite mer att ta;)

Bara 8 minuter från att bli uttagen till nordiska terrängmästerskapen...

Klart att jag sprang K elit på Finalloppet. Det var svinjobbigt. Fort i början (man dras ju lite för lätt med när gasellerna stormar iväg), duktigt trött redan halvvägs och tappade tempo sista 3 km. Men annars - kanon! Hade som målsättning att gå under 40 min, på den kuperade banan, men fick nöja mig med 40.20. Helt ok. Hade jag sprungit motionsklass hade jag vunnit, men jag hade sprungit minst minuten långsammare och det hade ju varit onödigt. Så devisen håller. Man tävlar inte i motionsklass. Punkt.

Har numera finalloppet som referenslopp. Ska bli intressant att se hur jag kommer att utvecklas de närmsta 10 åren. Jo, jag menar 10 år. Har inte tänkt att sluta springa. Ska bara vinna över kroppen först;)

Maken bloggar

Gör ett gästspel på bloggen. Kommer bli fler sådana framgent.
I helgen sprang jag finalloppet i Göteborg och det var skönt att avsluta säsongen med ett lopp som som jag faktiskt rankar som årets bästa prestation. 72.03 minuter på den 18,8 km långa banan var jag riktigt riktigt nöjd med. Nu har den tävlingsintensiva delen av hösten tagit slut och det är tid för summering, analys och planering inför vinterns mängdträning och vårens tävlingar.
Egentligen är november en rätt härlig månad. OK det är kallt, man får börja skrapa bilrutan och vinterdäcken skall på men det är en rätt så kravlös månad. Inte lika fylld med stress inför julen som december och det är ju faktiskt lite ljusare...
Resultatmässigt har jag tagit ett stort kliv under året jämfört med 2007. 5 minuter snabbare på halmarathon och 12 minuter snabbare på lidingöloppet är några exempel som visar att träning ger färdighet. Hur skall jag nu göra för att förbättra mig ytterligare och ta ytterligare ett stort steg?
Jag har ett stort intresse för träningslära och har plöjt en hel del faktaböcker i ämnet senaste halvåret. Efter att ha lärt mig det mesta om Anaerob tröskel och maximal syreupptagning o s v så blev jag sugen på att undersöka hur mina egna värden är med nuvarande form.
två veckor innan lidingöloppet gick jag så till Aktivitus i Göteborg för att utreda vid vilken hastighet jag börjar bilda mjölksyra och vid vilken hastighet jag pressar min kropp maximalt syresättningsmässigt (VO2 max).
Resultatet bekräftade mina antaganden. Anaerobisk tröskel på 17 km/h (3.34 min/km) och VO2 maxvid 19 km/h (3.10 min/km). Det var riktigt kul att testa detta och man fick ett diagram som visade hur syrahalten i blodet ökade i takt med att löphastigheten ökade. Kan varmt rekomendera detta.

I den efterföljande diskussionen drog Mattias på Aktivitus att en viktnedgång på 5-6 kg skulle ge stor effekt på VO2 max och att jag skulle tjäna på att springa otäckt långa intervaller (typ 5-6 minuter med puls på 95% av max...). Mattias visade också liknande diagram från ett par andra löpare som han haft som kunder i våras. De hette Japhet Kipkirir (tvåa lidingöloppet 2008) och Sylvester Teimet (1:a GBG varvet 2008). De rackarna kom aldrig upp i mjölksyratröskelfart ens vid 21 km/h....kusligt. Små var de också typ 50 kg.
Med detta som bakgrund har jag bestämt mig för att gå in i en defperiod från och med idag och fram tills jag når min idealvikt 69 kg. Det handlar om 6-7 kg så det borde ta c:a 12 veckor. Först därefter skall jag lägga om träningen och fokucera på kvalitetsträning. Tror att detta kommer att göra det möjligt för mig att nå mitt mål att vara max 5 minuter efter på Terräng-SM (långa banan). Det kommer krävas strikt kost och en hel del morgonpass. Ser fram emot att ta detta första steg mot målet för vårsäsongen 2009.

Att starta eller inte starta - det är inte frågan

I morgon är det dags för Finalloppet. Och jag kommer att få äta upp mina fina ord. Vadå kan man undra?

Jo, jag har en devis som säger att om man tvekar inför att tävla eller inte - då ska man tävla, för det är alltid roligast. Kanske inte skönast, eller bäst ur skadesituation, men på något sätt ändå bäst. Min andra devis är att alltid komma förberedd. Numera är jag bra på att uppfylla den första, men usel på den andra. Fram tills nu så har det inte gjort någonting. I morgon ändras det. I morgon är det Finalloppet. 8,8 km backig terränglöpning. Jag springer huvudklass som i detta fall kallas för elitklass, vilket gör att inga andra "vanliga" löpare väljer detta alterntiv.

I ett svagt ögonblick så övervägde jag att byta klass till Motion. Men då hade jag ju gått emot min tredje devis, som lyder att motionera gör man inte på tävling. Tycker att det är trist med benämningen motionsklass. Det är väl ingen som har nummerlapp på sig och som motionerar och skulle man göra det så är man på fel ställe. Man försöker väl att göra sitt bästa, eller? Nåväl, hellre sist i huvudklass än först i motionsklass, försöker jag boosta mig med. Det går sådär... Men jag kommer att starta och jag kommer att fullfölja.

Varför gör jag det då? Faktiskt, för att jag egentligen vill. Och om jag drar mig ur för att jag inte kan prestera, då är jag ju patetisk. Vanligt i löparkretsar, är det dock att man ger upp på förhand. Ta Göteborgsvarvet, 45 000 anmälda och drygt 30 000 kommer till start. Så mycket halsont finns inte... Och har man en gång gjort det, dragit sig ur alltså, så är det lätt hänt igen. Och det alternativet ska inte vara spelbart. Någonsin.

Tillbaka - men inte på banan

Jaha, då var man tillbaka från Kina. Stackars de som springer marathon där. Blä... Ok, jag medger jag är partisk i målet. Peking, eller rättare sagt, Beijing är ingen ren stad. På ytan är det rent, för det sopas och fejas, men luften... Jag har aldrig varit med om något liknande. London framstår som en alptopp i jämförelse.

Baklåret fortsätter att bråka med mig. Nästa steg är ultraljud... När slutar det, kan man fråga sig. I alla fall inte nu. Men skam den som ger sig.

Beijing International Marathon 2008 - FULLT?

Jag är sur. Efter att ha bestämt mig för att springa så säger hemsidan att det är fullt. Vadå fullt?

Nu återstår att försöka charma de kinesiska arrangörerna (läs muta) för att få starta. För starta kommer jag att göra. På ett eller annat sätt. Utmaningen blev nu med ens ännu mer intressant... Eftersom planet går om ett par timmar så återkommer jag med rapport från mittens rike.

Från löpförbud till marathon på en vecka?

Ska ju till den kinesiska huvudstaden nästa vecka. Har inte varit speciellt sugen på det, varvid jag idag begav mig till biblioteket för att låna en resguide (vilket fick mig att känna mig ungefär 65 år gammal...) Hur som helst, efter middag med goda vänner och alla barnen åkte boken fram och vad hittar jag då under kategorin "Motion" jo, följande;

"kommer du under den tredje helgen i Oktober så kan du tillsammans med 20000 andra deltaga i Beijing International Marathon. Du startar på himmelska fridens torg..."

Helt plötsligt kändes tjänseresan lite mer intressant. På med datorn, in på hemsidan och javisst, söndagen den 19 oktober. Maken frågar lite försynt om jag inte har löpförbud just nu. Svarar något i stil med att detta är ju en chans man inte kan missa. Kollar vidare på hemsidan och de har även ett 10 km lopp och ett halvmara lopp, men dessa har inte officiell tidtagning. Damn, som amerikanen på jobbet skulle säga.

När jag inte kan bestämma mig så brukar jag ta till plus och minuslistor.

Plus

• Jag är där. I Beijing. Just då.
• Hade varit lite coolt att springa ett marathon i Kina.
• Kul sätt att se staden på?
• Jag har sprungit marathon förrut med minimal träning (7 veckors träning, Stockholm Marathon 2004)
• Alla bloggare får ju marathon att låta så kul.
• Maken tillägger att "om man ändå ska göra något och riskera att bli skadad, så då är den bästa tiden nu, innan vilofasen" Det sätter vi på pluskontot;)

Minus

• Löpförbudet som kiropraktorn förlagt mig med.
• Senaste långpasset var i 8 maj 2008.
• Förra gången hade jag åtminstånde sprungit långpass innan.
• Jag gillar ju inte när människor gör saker utan att vara förberedda. Förberedelsen är ju hela grejen. Inte direkt förbered just nu.
• Ett marathon är långt...

Shit, nu blev det svårt. Det hade varit lättare att bestämma sig för typ 21 km eller 10, men de har inte officiell tidtagning och man vill ju ändå ha sitt namn i resultatlistan... Hjälp!

Vad vad det som bet mig i duschen?

Gårdagens sjukgymnastik innehöll ett 4 x 4 min intervallpass på roddmaskinen. Tempot var bra och jag slet duktigt på roddmaskinen. Efter ytterligare några övningar var det dax att hoppa in i duschen. Sätter på duschen och börjar duscha och då är det något som biter mig i rumpan. Tittar mig förvånat omkring (glad att jag var ensam i duschen då...) och inser att jag har fått två brännsår runt svanskotan.

Kan meddela att det inte är superskönt att sitt ner och nu fasar jag lite för min 13 timmars flight till Peking på måndag.

Att träna med PT - för 80 kr gången!

I fredags började mitt nya liv. Vadå nytt liv? Det är ju varken nyår eller direkt-efter-semestern tider. Nej, i fredags började jag styrketräna. Eller gå på sjukgymnastik. Jag väljer att se det som funktionell styrketräning med PT. Heja Sverige, tänk vad man får för 80 kr/gång!

Hur som helst, passet var grymt, men det beror nog på att jag har Sveriges bästa sjukgymnast (ok, jag utnämnde henne själv till det, men ändå).

Två olika program har jag fått, hon är vid min sida HELA tiden när jag tränar. Ser till att jag gör rätt, korrigerar och pushar. Att hon själv har varit god för runt 35 på milen under sin aktiva karriär gör ju att förståelsen för löpning är minst sagt god. Att hon sedan tar fram övningar som inte bara som gör mig skadefri nu, utan som ska göra mig snabbare i framtiden är ju en sådan bonus;)

Herr och fru polkagris

Tackar fadern för bilderna;)
Tack Masse för utvärderingen av strumporna i våras. Ovärdelig info;)
Det är bara husvagnen som saknas...

Ingen löpning på 3 veckor...

...sa kiropraktorn igår. Jag tittade på honom som han vore från en annan planet. Du kan gå långa promenader (fnys) och träna styrka (ok, det kan jag göra). Det betyder ingen tävling i morgon...
Men jag måste ju ge kiropraktor Leif rätt, för smärtan har redan börjat lägga sig, så jag blir väl tvungen att lyssna... Sedan åker jag ju ändå till Peking om en vecka och där hade jag ju inte direkt tänkt att gå ut och springa själv på kvällen (i avgasernas mecka). Så jag kanske faktiskt lyder hans råd... Däremot kan man ju redan nu gratulera sig själv till ett kommande sunkigt resultat på Finalloppet den 1 november.

Att bli kär - råd från "gurun" Puma

Jag älskar faktiskt löpning. Så är det. Det är den klart bästa träningsformen. Punkt. Men som sagt, jag har passerat 30-strecket för ett tag sedan, blir ju hela tiden skadad och har insett att jag behöver träna styrka. Jag har i många år halvhjärtat försökt, eller rättare sagt, jag sponsrade SATS i ganska många år...

Nu är det ju så att det finns ett bra gym 100 meter från kontoret. De har till och med en sjukgymnastikklinik;) Faciliteterna finns således och jag inser att jag behöver. Förra veckan hade de "gratisvecka", så jag gick dit glad i hågen. Men vad hände... Inget, hade tänkt att köra 4 x 2000 intervallet på löpbandet. Men löpbandet var knepigt, musiken låg, inspirationen 0, så jag klev av efter 700 meter...
Nåväl, styrka ska jag ju köra. Sagt och gjort, jag drog lite i någon maskin här och någon maskin där. Kände på någon hantel, putte lite på någon boll. Tänkte när jag var där. Jag skulle vilja känna som Puma. Hon älskar ju löpning och gymmet. Hur bär hon sig åt.? Varvid jag helt enkelt ställde frågan till gurun. Hur blir jag kär i styrketräning?

Här kommer svaret;)

Apropå hur man blir kär i styrketräning så beror det ju lite på vem man är som person. Jag är en sådan som tröttnar snabbt och avskyr rutiner. Det måste gå snabbt helt enkelt.

Jag står aldrig och gör 3 set på 15 reps. 12 reps max. Då går det snabbt!

Allt i mitt liv handlar om variation. Jag har lite förskräckt insett att jag till och med byter stad med 3 års mellanrum!! Därför tränar jag väldigt sällan exakt samma sak i samma sammanhang. Jag försöker variera övningarna, variera dagarna, variera gym, variera om jag kör på bänk eller pilatesboll - variera allt vad jag kan.

Viktigast av allt är nog att jag splittar kroppen. Jag skulle dö av tristess av tanken att träna hela kroppen vid ett och samma tillfälle. Numer kör jag max 2-3 muskelgrupper och typ 2-3 övningar per muskelgrupp. Det känns lättare mentalt.

Ett till tips är att ha en plan inför varje styrketräningspass. Att skriva ner exakt vad jag ska göra och hur många reps/set gör mig fokuserad, och när jag är fokuserad tränar jag bättre och när jag känner att jag tränar bra tycker jag dessutom att det är roligt. Man måste lura sig själv lite! :-) Snygga kläder och bra musik hjälper också! :-)

Det slog mig, när jag läste svaret. Det är ju precis som med löpningen. Inte fan går jag ut och springer samma runda, på samma hastighet, vid samma tidpunkt, i samma kläder;) Inte heller går jag ut och joggar, utan en plan. Är det så lätt att bli kär? Räker det med en plan, kunskap om olika övningar och rätt inställning? Det återstår att se, men i morgon har jag i alla fall bokat in mig på en genomgång på det nya gymmet kl 10.00. TACK PUMA!

Snabba grabbar på Lidingö

Maken ser ut som en jätte brevid Musse. Men snabba var de, nytt svenskt rekord för Musse och lagseger till Hälle IF;)

Vi kan inte ens se på tv som folk...

Sprang igår kväll, benen var som stockar. Det känns som om jag inte har stabilitet i fotled och knäled och höften känns ihopsjunken. Sanningen är nog att jag är inte tävlingsvan och säga vad man vill om tävlingar, men sliter - det gör de.

Hur som helst, kom tillbaka igår 21.02, vilket var perfekt timing för att stretcha framför TVn. Så det blev stretch under hela Oskyldigt dömd. Serien hade inte varit något speciellt utan Persbrant, men nu så... Jag ligger på golvet, på sonens filt och stretchar och maken gör sina övningar sjukgymnasten gett honom för hälsenan. Då slås jag av hur komiskt hela situationen är. Vi kan inte ens se på TV som folk...

Futtigt pass

Man kan bara konstatera att det sliter på benen att springa runt en sväng på Lidingö. Gårdagens pass var tungt för benen, men lätt för sinnet. Träningsdagboken blev knappast imponerad heller, 6,92 km på 37 minuter. På något sätt känns det alltid lite futtigt när man har tränat mindre än 45 min. Eller vad säger ni?

Lidingöloppshelgen - lagguld för maken:)

På fredageftermiddag packade vi in barnen i bilen och drog de 50 milen till Stockholm. Första anhalt blev Lidingövallen och nummerlappsutdelningen. Många klagar på att mässan är dålig och det är lite försäljning och visst, jag kan hålla med, men eftersom endast Adidas (och till viss del Craft) gör kläder som passar mig så är jag ändå ganska nöjd. Eller rättare sagt, jag lyckades spendera mig till en start på Göteborgsvarvet enbart genom att använda det guldiga kortet. Kidsen lekte en sväng ute på löparbanan och sedan blev det avfärd till det boende som klubben hade fixat.

Lördagen startades med frukost och en treåring som numera inte är lika road av att vara på ön, som föräldrarna. Men efter att ha lekt en stund vid vattnet börjar dock äldsta sonen att vekna och det är dags för fadern att bege sig till Grönsta. Väl på plats möts han av en alltid lika leende Musse, som undrar om de är sugna på lagseger. Själv ska han gå för det svenska rekordet. Båda målen uppnås. Maken tar den sista platsen i laget och går i mål på 2.02. Maken ser ut som en bjässe bland alla dessa finlemmade löpare. Finns lite att slipa på där...

För egen del blev det 10 km på söndagen. Skulle kunna skylla på att någon måste ju ta hand om barnen när maken springer, men faktum är att jag är inte tränad för att springa 30. Jag är inte ens tränad för att springa 10.
Hur som helst, får stå i det seedade fältet, starten går och folk tokrusar. Jag funderar på om folk fattat att detta är ett 10 km lopp och att det är tämligen kuperat ute i skogen på Lidingö. Man kan notera att första km sitter fel, för där passera jag efter 3.47... Garmin säger att första km går på 4.37 vilket är rimligt, med tanke på den saftiga backen. Här ligger jag tydligen runt placering 150. Efersom styrkan inte finns så får man göra det bästa av det man har. Så jag ligger på på flacken, står stilla i uppförsbackarna och tokrusar nedför. Låret gör ont, det är stelt och det göra det svårt att springa. Men målgång blir det, 45.28 och en 57 plats. Helt ok, faktistk. Men nästa år, då får vi nog ha barnvakt med oss, för då ska nog 30 km attackeras...

Hur man kommer ut och springer när tröttheten slagit till

I tisdags var maken inte hemma förrän efter kl 21, varvid träningen skulle bedrivas på kvällen. Den stora trötthetsklubban hade även slagit till, så hela dagen var en kamp bara för att hålla sig vaken (är dock svårt att somna när man har en 1-åring som mest vill äta och en 3-åring som mest inte vill äta...) Hur som helst, efter att ha lagt N så var det vid 21 tiden dags för O. Shit, jag kommer ju att somna när jag lägger honom insåg jag. Vad göra? Jo, på med tightsen och Crafttröjan, ner i sonens säng, läsa saga, prata, slumra till... Lätt yrvaken vaknar jag av att maken kommer hem. Och har man träningskläder på, så kan man ju inte ta av dem för att gå och lägga sig. Sagt och gjort, 6 km på behagliga 29,14 och så var det passet slut. Enda nackdelen är ju att man inte kan somna. Men å andra sidan så blev ju tvätten gjord...

Lidingöloppsbanan - sista 10

Var på tjänsteresa i huvudstaden förra veckan och förutom jobb i stort sett dygnet runt, så kunde det slutligen klämmas in lite träning. Sagt och gjort, efter utcheckning på hotellet, så styrdes bilen till Lidingö för att testa "sista milen". Nu är det ju så att jag bara ska springa den, maken springer 30 km och jag springer dagen efter (någon måste ju se till grabbarna...) Hur som helst, det är ingen snäll historia, den där milen. Tekniskt krävande och när det väl går utför så går det brant nedför... Hur som helst, sprang igenom banan utan att förta mig (hade 2 st fartlekskm). Klockan stannade på 47.44 men då sa Garmin även att jag endast sprungit 9.85 km. Översatt blir det ca 48.33 på 10 fulla km. Så målsättningen blir att ta sig under 46. 45.59 är helt ok;)
Om bara baklåret ger med sig så ska det inte vara ouppnåeligt...

Tjejmilen, nja...

Jag är en sann förespråkare för träning och brukar säga att "jag älskar alla som springer". Men efter Tjejmilen måste jag kanske revidera detta.

Jag skulle verkligen vilja gilla detta lopp. 25 000 tjejer som springer, det borde vara coolt, men...

Arrangören tar inte tag i problemet med tränseln och att folk är i fel startgrupp. Själv startade jag i första startgrupp och passerade mållinjen dryga 43 min senare och en 110 plats, men även jag fick kryssa mig fram. Så jag klarade mig ok, men jag såg ju hur det såg ut längre ner i fältet. Att tjejerna som springer där accepterar det. Tror ni att killar hade tolererat detta? Och att det är så här år efter år? Knappast...

Loppet i sig hade ju lyckats locka dit hela Sverigeeliten - kul! Så det sätter vi upp på pulskontot.

Folkfest? Knappast. Inga som hejar. Bara ett ganska trist Djurgården...

Sedan borde IPOD vara förbjudet på tävling, för det gör ju folk helt ouppmärksamma på sin omgivning (eller rättare sagt, på sinda medtävlande).

Men däremot så kommer jag tillbaka nästa år. Varför, jo jag måste ge det hela en chans till och så ska jag knäcka den där banan...

På väg till Stockholm...

I morgon blir det Tjejmilen. Har aldrig sprungit det tidigare och har blandade känslor inför det. Gillar egentligen inte rena tjejlopp, utan tycker att det är kul att trängas med grabbarna. Det som jag gillar är att hela svenska eliten kommer att finnas på plats. Och att det är närmre 25000 som kommer att springa. Har nu tävlat 3 gånger på 10 km och haft tiden 42.19-42.24, så nu ska jag försöka kommar ur komfortzonen och springa fortare (under 42,tack). Men eftersom det är 3000 löpare i min grupp så gäller det väl att vara offensiv redan innan start...

Dagens träning - Rullskidspasset som inte blev av

Eftersom vi skolar in yngste sonen på förskolan nu så blir veckan lite konstig, rent tidsmässigt alltså. Idag jobbade jag och R var hemma.

R fick till 9 km på löpbandet när yngste sonen sov och den äldste byggde tågbana vid sidan om löpbandet.

Själv skulle jag köra ett rullskidpass, eftersom benen är lite slitna efter helgen. Men idag kände jag inte för att träna och således blev det inget pass för min del. För mig själv, motiverade jag träningsvilan med att jag hade fått skoskav av att gå i höga klackar hela dagen...

Man vet att man är småbarnsförälder

När man har glömt mp3-spelaren hemma och har "sudda, sudda, sudda bort din sura min" och "mera Mora" (introt till "Mora träsk på cirkus", info för er som inte har barn...) på hjärnan

Åter på banan

Då var man åter på banan igen. 4 veckors löpträning har nu kunnat genomföras.
Skönt. Nu kör vi;

Pinsam vinst

För ganska många månader sedan bestämde vi oss för att springa femdagars i orientering, eller O-ringen som det egentligen heter. Jag gillar att springa fort i skogen, men eftersom jag har mycket bristfällig orienteringsteknik så brukar jag mest bli ståendes i skogen, kartan i hand och undra var katten jag är någonstans. Men nu fanns ju den förträffliga klassen Vasaloppsklass 9 km. Lätt orientering och 9 km fågelvägen skulle betyda 11-12 km löpning och troliga tider på kring 60 min. Såg framför mig fjällen och myrmark (tävlingarna gick i Sälen) och saken var klar. Vi drar till fjällen;)

Sedan kom knät och en sjukgymnast som sa nej. Sedan kom dock ortopeden och sa "smärta som inte förvärrars till dagen därpå är ok". Sagt och gjort, knät håller för löpning i exakt 27 min. Konstigt, jag vet. Det blev till ett klassbyte på femdagars och istället för långa pass på fjället, blev det korta och intensiva tävlingsdagar i klassen Vasaloppsklass 3 km.

OK, orienteringen var stundtals för lätt för mig. Ibland kunde det liknas med terränglöpning med stämpling vid kontrollerna. Men kul var det och fort gick det. Lite pinsamt var det, för jag vann. Alla etapperna. Stort. Så är det när man springer i "fel" klass...

Tillbaka-till-högstadiet-lunch

Precis tillbakakommen från en lunch med ny tjej som eventuellt ska jobba för oss. Valde fisken (vit fisk med tapernad, kanongod) och so far, so good.

Beställer maten och så beger vi oss till salladsbordet. Helt plötsligt har jag förflyttas till högstadiet. Du vet, den tiden då man gjorde allt för att vara precis som alla andra. Så när de andra tar bröd till salladen, vad gör man då? Jo, du gissade rätt - sätter i sig bröd som till råga på allt är sött och sliskigt.
Det är ändå 17 år sedan jag slutade högstadiet, men ibland så tar denna konformitetskänsla över.

Däremot kan jag inte skylla chokladen efter lunchen på högstadiet. Chokladen vill jag idag faktiskt bara ha.

Alternativträning från helvetet

I går var ingen bra dag. På många sätt.

Eftersom knäskadan inte har gett med sig, så har jag nu "tvingats" till att uppskatta alternativa träningsformer.

Vvattenlöpning och vattenträningen med sjukgymnast Chris har varit kanon. Men nu är badet stängt (är inte det typiskt Sverige...) och Chris har sin välbehövliga semester.

Promenader, det funkar, men det är bara att konstatera att det inte är träning. Det är bra för att hålla sig i zonen. Det är bra som en påminnelse om att jag faktiskt kanske kan springa snart igen och något ska man ju göra. Lite bättre träning blir det ju eftersom vagnen och de två gullungarna väger närmre 50 kg tillsammans...

Cykling, det trodde jag fram tills igår att det skulle bli min nya grej. "Alla" skadade löpare cyklar, så då får man väl konvertera till det under en period.

Sagt och gjort, jag, maken och de två små åkte således till den lokala cykelhandlaren i går kväll. Kom dit fem i sex... de stänger sex. Men för att göra en lång historia kort. En timme senare hade två cyklar införskaffats och 11 000 kronor hade lämnat kontot.

Supersugen som jag var på att träna, så fick jag äran att cykla de 10 km hem. De första tre km var gudomliga, fick lite puls och hade redan ställt in mig på en höst med mycket cykling. Vilka rundor s0m skulle kunna bli bra. Såg grusvägar och röda löv framför mig.
Efter halva sträckan börjar knät kännas och när jag kommer hem gör det ont. Måste erkänna att det känns lite tröstlöst. Taggad till tusen, men kan inte få utlopp för det. Suck...

Nej, nu är det dags att läsa några av mina favvobloggar så att jag inte går helt under isen...