... har samma ortoped. För på väggen hos min nuvarande ortoped hänger bland annat hans bild, signerad med "Thanks Doc". I postkorgen ligger en signerad bild av Björn Ferry som tackar för hjälpen. Känns bra. In kommer gurun. Jag förklarar historik (börjar bli bra på det nu) och tillkännagiver att han är min fjärde ortoped. Spännande, säger han och ler... Sedan börjar det. Undersökningar, frågor, mer undersökningar, mer frågor. Efter 20 minuter så säger han sonika. "Har du bråttom" och jag replikerar "inget är viktigare än det här". OK, då hoppar jag över min lunch och så går vi ner (röntgen ligger i källaren) och kollar på plåtarna istället" säger han och så blir det.
I väntrummet sitter tre grabbar, jo man får kalla dem grabbar för de är i 20-års åldern. Jag sitter där och låtsasläser min tidning, fast egentligen tjuvlyssnar jag. Två svarta killar, en vit. Jeans, T-shirt och dyra sneakers. De talar engelska med varandra. Påtaglig brittisk accent på den ena grabben, inte London cockney, inte RP English (tv-engelska, tänk överklass) utan snarare från norra delarna av England... Den andre har mer obestämd dialekt (det visar sig att han är brasse efter lite googlande...) och den tredje är nog svensk egentligen. Är de sprinters? Är de rockstjärnor? De börjar prata menisk... de måste bara vara fotbollspelare... De pratar vidare och diskuterar Emerdale farm (Hem till gården som visas på TVn i väntrummet). De pratar vidare om en striker i Liverpool, yes, fotboll. Klart. Det visar sig att den ena killen troligtvis har en meniskskada. Följande konversation utspelar sig:
Men vad ska du göra om han säger att det blir operation?
Det blir inte operation.
Men nu har du ju tydligen en meniskskada och om det blir operation så blir du borta ett halvår.
Jag tänker inte vara borta i ett halvår... och sedan har han en lång utläggning om att han inte tänker vara borta i ett halvår. Begrepp som voodoo dansar in och specialpreparat från pappa. Konstaterar att han är i förnekelsestadiet. Det värsta stadiet eller är det det bästa...
Docent Swärdh kommer åter och vi tar hissen ner. Tillsammans med röntgenläkarna vänds det och vrids det på plåtarna på dator. MR bilder dansar förbi och förklaras. Det är svart och vita områden. På rätt ställen. Men på slätröntgenbliderna formeras diagnosen. En sammanväxning av en kota och sacrum visar sig. En asymetri i bäckent är uppenbar . SI ledsdysfunktion som följd. En ishiasnerv som i utskottet och i disken är finfina men som ändå inte fungerar och till sist en en hamstringsmuskelbuk som inte gör sitt jobb, utan som håller på att förtvina. Detta är den korta varianten av diagnosen...
Nästa steg, kortision rätt in i nerven... Ska bli spännande.
