29 mars 2009

Sacroiliacaledsdysfunktion - diagnos äntligen fastställd

Efter 3 ortopeder, 2 massörer, en naprapat och 3 sjukgymnaster. Efter 1 slätröntgen, 2 MR och tusentals knäbölj. Efter otaliga ögonbrynsveckningar och frågande ansikten...

... så träffade jag Stina Hedin på IFK Kliniken. Hon bad mig att ta det hela från början och jag gjorde det för 98 gången. Men denna gång så mottogs jag inte med skepsis
Popliteus (knä), baklår, ländrygg... Efter en liten stund säger hon bara "det är inte muskulärt" och där vann hon över mitt totala förtroende.

Hon gör undersökningen och börjar förklara. För första gången, så stämmer diagnosen. Symptomen finns med i rätt sammanhang. Hon tycker på punkter som gör ont så in i helv...
Efter allt detta, säger hon "men jag är inte så bra på det här" (och jag tänker, jo, det är du) och hon kallar in gurun inom detta område, kollegan Agneta.

Äntligen, 9 månader efter första läkarbesöket, 15 månader sedan problemen startade finns diagnosen. Sacroiliacaledsdysfunktion (SI-leds dysfunktion). I mitt fall gör den att bäckenet är instabilt och att bäckenhalvorna roterar åt olika håll. Inte speciellt bra. Muskelfästena kring bäckenet är inflammerade. De försöker jobba på att dra allt rätt... Falsk ischias är med i matchen. Piriformis står och krampar och kniper åt ischiasnerven, för att toppa till smärtan lite extra;)

Till Agneta blir man ofta remitterad ryggskada som inte läker alternativt inte svarar på behandling. I många fall (inklusive mig) så sitter inte problematiken i ryggen utan någon annanstans. Jag undrar givetvis om skadan kommer från graviditeterna (SI leden). Bidragande faktor, kanske, svarar hon. Skadan klassas som en utmattningsskada. De sju patienter som hon har för tillfället med SI-ledsdysfunktion är samtliga män (förutom jag, dock) och antingen löpare eller fotbollspelare. Men skada är svårdiagnostiserad (kan skriva under på det) och därför så finns det inte speciellt mycket forskning att tillgå.

Jag undrar givetvis om jag kommer att bli bra och väntar mig ett positivt svar. Ett svar som inte kommer. "Det vore oprofessionellt av mig att säga det, säger hon och fortsätter "du kanske inte kommer att kunna springa långdistans. Du kommer kanske att vara dålig i två dagar efter tävling, men förhoppningsvis ska du kunna springa igen. Men det går inte att säga i vilken omfattning. Inte nu."

Ingen löpning, ingen träning, ingenting förrän allt är stabilt. Inga lyft av barn (vilket är svårt när man har småbarn). Endast tre övningar ska göras, varannan timma. Inget annat. Nytt besök på tisdag.

De tråkiga i det hela är att all den tunga styrketräningen som jag gjorde hos min förra sjukgymnast har varit kontraproduktivt och har med stor sannolikhet förlängt skadetiden väsentligt. Men nu är jag i alla fall på rätt väg.

8 kommentarer:

Snorkkis sa...

Oj vilken karusell. Och vad trist, men det är väl ändå skönt att ha fått en trovärdig diagnos. Det är säkert inte det lättaste med familj etc. när du inte kan lufta grejer. Någon prognos på hur länge det kan ta innan benen blir stabila?

Magdalena sa...

Skönt att du nu fått en diagnos och en, kanske inte så positiv men dock, prognos... Vad är behandlingen - att stärka musklerna kring SI-lederna? ha fogbälte för att strama åt lederna?
Stor kram till dig!

Dunceor sa...

Himla skönt för dig. Det är alltid bättre att få en korrekt diagnos och jobba för fixa problemet. Sedan att i ditt fall det innebär att du kanske inte mer kan springa långdistans är himla trist.

Själv har jag samma känsla. Var hos en naprapat i fredags som faktiskt kunde ge lite svar på varför jag alltid får ont/skadar mig i höger underben. Den naprapaten jag har varit hos innan har inte alls sett detta. Så det är skönt när man får kontakt med duktiga människor som kan hjälpa en.

Lycka till och jag hoppas att det blir bra!

Nix sa...

Oj. Vad ska man säga?

Grattis, du har en diagnos.
eller
Åh fy vad tråkigt!

Jag säger både och, och tror att du kommer att motbevisa dem genom att springa igen - så långt som du vill. Men se till att rehabba rätt först!

Anna sa...

Vad skönt att det äntligen är någon som vet vad du har för skada. Måste kännas jätteskönt att få jobba vidare med detta nu. Håller tummarna att det inte kommer att ta alltför lång tid. Föresten så är jag ganska bra på att fika också så hojta bara till när du ska till Malmö nästa gång.

Sofy sa...

Nä fy fan! Usch vad less man vblir, men hoppfullt att du hittat rätt nu och verkligen får den hjälp som du behöver! Mitt råd nu är att bara fokusera på nu, nu nu, dvs varenda gång du ska göra de där övbningarna; att bli kung på dem och sätta upp mål kring dem. Att tänka för långt fram i början av rehabträningen är förödande, även om man ju gärna vill drömma också! Skickar en stärkande kram!

Katarina M-I sa...

Man kan leva med det om det är till någon tröst. Jag har ju samma åkomma. Men det har tagit mig två år att bli stabil, helt bra är jag inte. Kan inte springa långpass på ojämt underlag, då känns det som någon sparkar mig skrevet ett par dagar innan. Med jämna mellanrum får jag gå på behandling och rätta till bäckenhalvorna som roterar och klämmer åt nerven. Kasper hjälper mig att stretcha, det krävs karlakraft...
Jag lerver med min smärta. Och det går det med även löpandes.
Skönt att du fått en diagnos.
/Katarina

Anonym sa...

Alla andra kloka besökare har förstås redan varit inne på det uppenbara: så skönt att du äntligen fått vettiga och kunniga besked! Men prognosen var verkligen i tristaste laget - usch!
Men det är klart att du kommer att springa igen. För all din energi och kraft kan du nu fullt ut lägga på rehab som verkligen funkar. Stora, stärkande kramar från mig!