Jag slutade åka skidor för länge sedan. Jag tröttnade helt enkelt. Träna, tävla, ångest... Skidåking var bara förknippat med negativa tankar och då kan man lika gärna skita i det och det var det jag gjorde, någon gång på 90-talet...
2000-talet har till stor del varit inaktivitetens årtionde. Karriär, barn, hus och alla andra bekvämma ursäkter kom i vägen. (Om man räknar bort de 7 veckornas träning som föranledde Stockholm Marathon 2004) så hände det inte så mycket på träningsfronten, i alla fall inte fram till för ungefär ett år sedan. Men jag återkommer till detta vid ett annat tillfälle, för nu ska de handla om skidåkning.
Under det senaste deceniumet har jag ändå stått på skidor. Men det är en stygg sport. Det kräver teknik och den har jag. Men tekniken bygger på kraft, fart och uthållighet. Den har jag inte haft. Då blir således längdskidåkning skittrist och jobbigt.
Men nu... Ett par dagars skidåking vid nyår och nu ytterligare ett par dagar i Säfsen så kan jag nu konstatera att jag älskar längdskidåkning. Så detta är en kärleksförklaring till den sport som jag avskytt och skytt i många år. Kärleken är åter - välkommen tillbaka!
Summa summarum; januari har bjudit mig på 20 mils skidåkning. Och jag vill ha mer;)
4 kommentarer:
Välkommen åter, har saknat dig här! ;o) Vad skönt det låter med skidåkningen!
Håller med Magdalena, har saknat dig på din blog. Bra jobbat i spåren.
Kul att du känner så för skidåkningen. Det är ju så himla bra träningsform! Du verkar ju ha jobbat på bra i spåren! Jag är också lyrisk efter en lång-helg med skidåkning!
Anna och Magdalena - rodnar och tackar;)
Snorkfröken - det tog sin tid att komma tillbaka, men visst är det underbart!
Skicka en kommentar