Sacroiliacaledsdysfunktion - diagnos äntligen fastställd

Efter 3 ortopeder, 2 massörer, en naprapat och 3 sjukgymnaster. Efter 1 slätröntgen, 2 MR och tusentals knäbölj. Efter otaliga ögonbrynsveckningar och frågande ansikten...

... så träffade jag Stina Hedin på IFK Kliniken. Hon bad mig att ta det hela från början och jag gjorde det för 98 gången. Men denna gång så mottogs jag inte med skepsis
Popliteus (knä), baklår, ländrygg... Efter en liten stund säger hon bara "det är inte muskulärt" och där vann hon över mitt totala förtroende.

Hon gör undersökningen och börjar förklara. För första gången, så stämmer diagnosen. Symptomen finns med i rätt sammanhang. Hon tycker på punkter som gör ont så in i helv...
Efter allt detta, säger hon "men jag är inte så bra på det här" (och jag tänker, jo, det är du) och hon kallar in gurun inom detta område, kollegan Agneta.

Äntligen, 9 månader efter första läkarbesöket, 15 månader sedan problemen startade finns diagnosen. Sacroiliacaledsdysfunktion (SI-leds dysfunktion). I mitt fall gör den att bäckenet är instabilt och att bäckenhalvorna roterar åt olika håll. Inte speciellt bra. Muskelfästena kring bäckenet är inflammerade. De försöker jobba på att dra allt rätt... Falsk ischias är med i matchen. Piriformis står och krampar och kniper åt ischiasnerven, för att toppa till smärtan lite extra;)

Till Agneta blir man ofta remitterad ryggskada som inte läker alternativt inte svarar på behandling. I många fall (inklusive mig) så sitter inte problematiken i ryggen utan någon annanstans. Jag undrar givetvis om skadan kommer från graviditeterna (SI leden). Bidragande faktor, kanske, svarar hon. Skadan klassas som en utmattningsskada. De sju patienter som hon har för tillfället med SI-ledsdysfunktion är samtliga män (förutom jag, dock) och antingen löpare eller fotbollspelare. Men skada är svårdiagnostiserad (kan skriva under på det) och därför så finns det inte speciellt mycket forskning att tillgå.

Jag undrar givetvis om jag kommer att bli bra och väntar mig ett positivt svar. Ett svar som inte kommer. "Det vore oprofessionellt av mig att säga det, säger hon och fortsätter "du kanske inte kommer att kunna springa långdistans. Du kommer kanske att vara dålig i två dagar efter tävling, men förhoppningsvis ska du kunna springa igen. Men det går inte att säga i vilken omfattning. Inte nu."

Ingen löpning, ingen träning, ingenting förrän allt är stabilt. Inga lyft av barn (vilket är svårt när man har småbarn). Endast tre övningar ska göras, varannan timma. Inget annat. Nytt besök på tisdag.

De tråkiga i det hela är att all den tunga styrketräningen som jag gjorde hos min förra sjukgymnast har varit kontraproduktivt och har med stor sannolikhet förlängt skadetiden väsentligt. Men nu är jag i alla fall på rätt väg.

Om man har en blogg

... då är tanken att man kanske ska updatera den. Om man har en träningsblogg och inte tränar, ja, då finns det sonika inte mycket att delge.

Men nu tar jag små snubblande steg framåt. På baklårsfronten inget nytt. Benhinneproblematiken är troligtvis en följd av att jag numera springer mer på framfoten (för att "spara" baklåret). Suck...

Den sex veckor långa ickelöpningsperioden har i alla fall tagit slut och debuten med löparskor utomhus blev i lördags. En överviktig bankdirektör med ickebonus springer fortare än vad jag gör nu. Att man kunde falla så djupt, så fort...

Så för att pigga upp mig själv (och er andra) så delger jag er denna bild från Brisbanes flygplats.

Australiensisk blygsamhet...