In the zone

Flytt av blogg

2009-08-18T10:58:00.002+02:00

Häng med - http://campwestman.blogspot.com

Vi ses där!

Ovanlig sommarträning

2009-08-09T11:05:00.005+02:00

Semestern börjar lida mot sitt slut, eller det 5 veckor långa träningslägret som maken har kallat det. Själv har jag inte legat på latsidan heller (mer om det senare). Men vi konstaterar att det går mycket bra att träna med kusinernas hoppbollar eller på lekplats;)

Jag rehabtränar och Noel hjälper till...

Jag leder över Oscar... man får ta de segrar man kan;)

Ett inte så helt löpband

2009-07-16T23:52:00.004+02:00

Precis som ni ser på bilden så är inte ovanstående löpband direkt helt och det har inte varit det på ett tag... Nu har de lovat att leverera senast sista juli. Det ska bli intressant. Ser annars fram emot den konsumentsrättliga fighten. Ni kommer att hållas uppdaterade i denna löparrelaterade dokusåpa!

Att inte följa planen

2009-07-16T22:16:00.004+02:00

Jag fick ganska klara regler av min sjukgymnast. Dag 1 rehab, dag 2 löpning, dag 3 vila och sedan starta om på dag 1 igen. Vi börjar med 4 km löpning, sa hon. Jag argumenterade ihärdigt om att det är ingen ide att byta om för 4 km och fick 5 km. Skulle genomföra det 3 gånger, innan jag kunde stegra distansen med 2 km. So far, so good. Kändes det som ett bra upplägg, javisst. "Det betyder att du är uppe i 7 km när vi ses nästa gång, den 24" sa hon och fortsatte, "om du nu står där med skorna i handen och vill ut och springa, ring mig då, du har mitt privata mobilnummer"

Men hur gick det då? Inte direkt som min sjukgymnast order. Men jag kan ju inte störa henne mitt under semestern... Inte i alla fall nu när det känns så bra. (Road to hell, skit samma, jag tar det, bara jag får springa)

Det började med vattkoppor, 15 kvm stor sommarstuga och den ena barnfilmen efter den andra. Så för att behålla den mentala hälsan så tarvades det löpning. Dagligdags. Det intressanta var att det fungerarde. Klart att semimembranosus är stel och att det troligtvis är ärrbildning som ligger och skaver mellan muskelbukarna. Men det smärtar inte längre. På en 10-gradig skala, så har det gått från en 7 till en 2... Jag har en kraftig "känning", jag är inte skadad (vet inte vem jag försöker övertyga just nu)

Jag begär inte mycket, men ge mig möjlighet att springa 7 km om dagen, så är jag nöjd. Ge mig tusingar och fartlek, så kommer jag att vara lycklig. Får jag möjligheten att tävla igen (jag hann ju knappt ens komma igång) så kommer jag inte sluta le, så enkelt är det.

1 km helt utan smärta

2009-07-08T17:42:00.002+02:00

visst är det fantastiskt! Dock i 6.00 fart på ett löpband, men ändå. Framsteg. Framsteg.
Har inte sprungit så långt utan smärta på över ett år. Värt att firas, jepp!

Kanske ingen bra start på semestern...

2009-07-03T17:46:00.007+02:00

15.05 Klockar ut på jobbet, för att gå på 5 veckors semester (längsta någonsin)
15.40 Hämtar vi barnen på förskolan.
16.29 Handlat mat
17.02 Middagen står på bordet, vinet är i glasen. Semestern har börjat - i morgon blir det Strömstadsmilen (för Tröskelkungen).
17.05 Konstaterar vattkoppor på äldste sonen.
17.10 Ringer och ställer in weekenden i Strömstad (de goda vännerna har en ettårig son...)

Jaha, så var det med det... Eller... Man kan ju åka Strömstad över dagen, det är ju bara 16 mil och något ska man ju göra.

Det verkar som grabbarna tycker att livet är ok. Sjukt mycket godis (ja, det är det som det är i Memoryboxen) och chips. Äldste sonen tycker för övrigt att vi ska ta fram granen också...

Illmarigt leende

2009-06-30T18:30:00.007+02:00

Sitter på affärslunchen och vi håller på att avsluta mötet. Helt plötsligt glider samtalet in på löpning och det är helt utan min inblandning. Sverigechefen på det inviterande företaget berättar om sin löpning. Vi pratar inte löpning, han berättar för mig. Intressant situation.

Han pratar om pass i 5.38 fart och förklarar för mig att löpning är en jobbig sport. Han berättare vidare om sina planer att springa Lidingöloppet och jag flikar in 26 september, för att han ska fatta att vi kan prata tillsammans om löpning. Han tar inte den bollen. Priset tar han ändå när han förkunnar att han sprungit Stockholm marathon och avslutar med "det är långt det". Jo, det har jag egen erfarenhet av. Men nu väljer jag att vara tyst. Efter mötet blir jag bara tvungen att kolla upp hans resultat (halleluja för Internet). Kan bara konstatera att jag i rimlighetens namn bör slå honom med 45 min på maran och då ler jag för mig själv...

Hjältarna i Trollhättan

2009-06-30T10:41:00.005+02:00

Jag agerade hejarklack och löpande turist under helgens galenskap i Trollhättan. Jo, för det är faktiskt galet att springa 24,12 eller 6 timmar i stekande osvensk sommarhetta. Eller som MarathonMia uttryckte sig - hur vet man när man ska boka in semestern för att få värme och sol, kolla in långloppen. Stockholm marathon brukar det som bekant inte vara någon direkt sval tillställning och svalt var det inte i Trollhättan heller.

Att springa i 24 timmar, går det? För en del verkar det så. Förstår det? Nej, faktiskt inte. Imponerad? Oerhört, på ett äckelförtjust sätt.
Att springa i 12 timmar? Det är också galet och att springa det när kroppen är programmerad för att sova, gör det hela ännu lite mer speciellt. Fördelen dock att temperaturen blev hanterlig, nackdelen är ju att det är natt och mörkt...
Att springa 6 timmar? Ja, det är väl inkörsporten till det hela och den tanken kan man ju alltid leka med...

Träffade några sköna bloggare och konstaterade tillsammans med River att vi nog var bäst på halvmarathon (som jag för övrigt aldrig ens sprungit, men det är en annan story). Hejade på Johan som kämpade starkt under den mest extrema hettan. (kl 10-16 på lördagen, när det flesta svenskar låg vid vattnet eller höll sig inomhus...
Fick träffa den mest träningsinspirerande tjej som finns och som faktiskt fick mig att knäcka koden till hur man älskar styrketräning. Åter igen, tack för det och tack för en härligt tur i skogen! Sprang ett par varv med den träningsinspirerandes andra hälft, Grabben. Jag vet inte om han kanske var en av de mest galna. Längsta pass innan 12 timmars var "mitt sämsta marathon på 3.38" och nu löpte han varv efter varv med ett läskigt opåverkat steg. Vadå fasa in i ultravärlden med 6 timmars lopp, nej här smälls det på med 12 timmars tävlande i debuten. Coolt! Tjejen som gjort run-comute till en egen paradgren, besitter inte bara finsk sisu utan även en vilja av stål. Sällan har jag sett någon som så metodiskt bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Strongt blir betyget! Men drottningen av ultralopp är ju ändå MarathonMia. Kvittrande glad trots alla mil och det blev många sådana. Evigt peppande sina medlöpare och det osar positiv energi om varje steg hon tar. Mia, du får det helt enkelt att att se kul ut att springa i ett halvt dygn! Fast 12 timmars löpning är länge, mycket länge. Eller som drottningen av ultra själv uttryckte det "nu jag har sprungit så länge så att håren växt ut på benen igen". En odödlig one-liner...

Tack för att jag fick dela en liten del av er galenskap och jag måste medge att det var mycket inspirerande att ser er live and in action! Vem vet, 6 timmar kanske man kan springa någon gång...

Förklara för mig varför man ska springa så långt... eller ses i Trollhättan?

2009-06-25T21:38:00.002+02:00

Jag fattar det inte;) Eller jag fattar, men ändå inte. Dags för en empirisk undersökning. Nej, tänker inte springa långt själv, men tänkte jogga med som lite snacksällskap under valda delar av ultraloppet i Trollhättan i helgen. Någon som vill ha sällskap en bit?

Sejour med nålar - del 2

2009-06-18T14:56:00.003+02:00

För att få riktigt snurr på det hela, så blev det idag också lite härlig triggerpunksakupunktur. Det är tur att man inte har väninnan Ls fobi för nålar...

Det positiva var att det verkar ha haft effekt och troligtvis kan jag åter jogga i helgen, eller som min eminenta sjukgymnast säger. Tänk inte löpning, tänk att du ska öva in rörelsen igen. Det är fortfarande långt kvar till intervaller och långpass. Men det är ett steg framåt. Ett löpskolat steg framåt...

Tandvärk i rumpan

2009-06-14T19:32:00.007+02:00

Dagens händels tilldrog sig på OrthoCenter i Göteborg. Leif Swärd stod för det medicinska kunnandet och är det något som han kan så är det ju just ortopedi.

Mitt "ingrepp" skulle göras mellan operationer, så när den VM-klare spjutkastaren rullades ut, så rullades jag in.

Först lokalbedövning (rumpan) och sedan fram med den långa nålen. På skärmen kan jag se hur han söker nerven. Den glider undan och vill inte vara med i matchen. På andra försöket går det direkt. Nålen går in och kortisonet sprutas in. Nu har jag således en blockerad ishiasnerv. Varför? Pga asymetrin i bäckenet och sacroiliacaledsdysfunktionen så har nerven slutat att fungera korrekt. Enkelt uttryckt så ger den inte adekvata nervimpulser till muskulaturen vilket gör att de till viss del tappar/förlorar styrka. Blockaden är till för ge nerven andrum och möjlighet att "starta om". Låter det konstigt? Det är det. Hade varit lättare med ett hederligt löparknä...

Men de första funktionstesterna var positiva (varav V tecknet) och nu är det bara att vänta och se. Imorgon är det dags för nya funktionstester igen, hos min supersjukgymnast Agneta. Kan inte det vara måndag morgon snart.

Om någon har fått bedövning hos tandläkaren och vet hur det känns när det släpper. Det är ju ingen direkt angenäm känsla. Så känns det i min rumpa nu. (Det är samma bedövning som läggs), så man kan säga att jag har tandverk i rumpan...

Det som händer när man inte tränar

2009-06-11T15:07:00.003+02:00

...är att man blir långsam och karamellkungenfluffig. Att man sedan lägger till en två veckor lång tjänsteresa i Californien med mycket representation, gör inte direkt några underverk heller. Och nej, CA ser inte ut som på film, människorna gör det inte heller och nej, det är inget hälsomecka.

Men nu är jag åter på svensk mark. Nu blir det andra bullar, eller rättare sagt, några bullar blir det inte.

Tempot i löpningen finns ju definitivt inte. Man blir som sagt långsam av att inte träna. Det som däremot finns är ohyggligt mycket motivation, löpglädje och en kropp (baklår) som börjar fungera. Jippi, jippi, jippi.

Men det är på söndag som det gäller. Det är då, som allt ska hända. Har jag tur, så har jag inte ont mer alls efter det. Låter det mystiskt... det är det... återkommer...

San Diego - nu börjar det likna något

2009-06-02T08:33:00.007+02:00

Har nu avverkat Santa Monica, LA och Santa Barbara och befinner mig nu i San Diego och det är nu som det börjar hända saker. Allt blir liksom trevligare på något sätt. Åter igen dags för morgonjogg, möter ännu fler löpare här. Några löper med stapplande steg, för det var ett marathon som gick av stapeln här i San Diego igår. Marathonen förföljer mig, först i LA och nu här. Är det något som jag borde fatta...

Här börjar dagens morgonjobb, 7 underbara km

Jepp, tävlingsskorna är med här i CA även om det "bara" används till träning

Skulle faktiskt kunna tänka mig att bo i San Diego. Det är ju inte Sydney som hade varit förstavalet om man hade "varit tvungen" att flytta utomlands, men San Diego skulle funka.

Kan även meddela att funktionskläder inte slagit i San Diego heller. They do not know what they are missing. Generellt så är löparna mindre tekniska här, det är färre Garmin/pulsklockor här osv. Dock är det mycket ipods, fluffiga shorts, bomullsT.

Det mest märkliga under morgonturen var dock kvinnan som åkte rollerblades... med sin gråa pappegoja på sin vänstra axel.

Nu börjar klockan passerat midnatt, så jag avslutar med en blid från mitt fönster...

Morgonjogg i Santa Barbara

2009-05-31T17:35:00.003+02:00

Dagens morgonjogg resulterade i följande:

22 kvinnliga löpare, 6 manliga, en mängd hundpromenerare och jag.
1 garminlöpare (jag) och de förbluffande många springer i bomullsT...

Passerade ett hundratal palmer, hus som kostar mer än vad många har råd med och en och annan cyklist. SB är lite av ett cykelställe, eftersom Lance Armstrong tränar här. Kan förstå varför, backarna i bergen ger nog även honom träning.

Jag vet att jag ser döende ut, men jag avslutade med 1500 meter på bana inne på Santa Barbara CC anläggning. Sedan att farten ändå är lägre på de 1500 meterna i snitt mot vad jag brukar ha på tävling över 10 km låter vi vara osagt.

Men det blev 9 km löpning (4 fler än tillåtet, ops), Men det kändes ganska bra idag. Faktiskt den bästa löpdagen (smärtmässigt) på ett halvår. Så känner ni det nog inte, ni marathonlöpare (och marathonbrytare)

Reflektioner från ett amerikanskt gym

2009-05-30T07:41:00.002+02:00

...Sheration LA downtown har avtal med Bally fitness center som ligger mitt emot hotellet. Gymmet är större än något annat SATS gym jag någonsin sett. Löpbanden står i raka rader. 4 rader, 12 band i bredd. Imponerande.

Har lite svårt att översätta mile, till kilometer. Så istället för att focusera på farten så tittar jag på de som tränar i lokalen. Det är en vanlig fredagsmorgon i LA och klockan har precis slagit 6 (tidig morgon alltså) och två tredjedelar av löpbanden är upptagna. Det som slår mig är att de som är här verkligen tränar. Farten är hög, intensiteten är hög, inget svenskt slackande inte.

Nästa sak som slår mig är att "cotton is the way to go". Alla tränar i bomulls T, eller linnen. Funktionsmaterial är mer av ett undantag. Så jag smälter inte riktigt in i mina Adidaskläder... Jag följer mitt vanliga träningsprogram, jag tränar med de starka latinokillarna, funderar vad de jobbar med, varför de tränar kl 6 på morgonen.

En morgonklass börjar kl 7, hör på gymmet. De är en step-up klass som leds av en man som passerat "bäst före dagen". Var allt det vackar folket är, det vet jag forfarande inte.

Till alla er som springer SM i morgon lycka till! Till Tröskelkungen, love of my life, ENJOY och persa!´

Hälsningar från ett kallt (18 grader) Santa Barbara.

LA Marathon passed me by

2009-05-26T07:34:00.003+02:00

I am in LA. The keyboard is American, so I am not just not being snobbish, just convenient.

Seen Santa Monica today and the musclular people in Venice. California is nice, but live her no way.

The LA Marathon passed by my hotel today. I just wish that I could have been one of the contestors, that would have been sweet. Instead I am still injured and here in LA for work...

Jag och David Beckham

2009-05-20T21:39:00.003+02:00

... har samma ortoped. För på väggen hos min nuvarande ortoped hänger bland annat hans bild, signerad med "Thanks Doc". I postkorgen ligger en signerad bild av Björn Ferry som tackar för hjälpen. Känns bra. In kommer gurun. Jag förklarar historik (börjar bli bra på det nu) och tillkännagiver att han är min fjärde ortoped. Spännande, säger han och ler... Sedan börjar det. Undersökningar, frågor, mer undersökningar, mer frågor. Efter 20 minuter så säger han sonika. "Har du bråttom" och jag replikerar "inget är viktigare än det här". OK, då hoppar jag över min lunch och så går vi ner (röntgen ligger i källaren) och kollar på plåtarna istället" säger han och så blir det.

I väntrummet sitter tre grabbar, jo man får kalla dem grabbar för de är i 20-års åldern. Jag sitter där och låtsasläser min tidning, fast egentligen tjuvlyssnar jag. Två svarta killar, en vit. Jeans, T-shirt och dyra sneakers. De talar engelska med varandra. Påtaglig brittisk accent på den ena grabben, inte London cockney, inte RP English (tv-engelska, tänk överklass) utan snarare från norra delarna av England... Den andre har mer obestämd dialekt (det visar sig att han är brasse efter lite googlande...) och den tredje är nog svensk egentligen. Är de sprinters? Är de rockstjärnor? De börjar prata menisk... de måste bara vara fotbollspelare... De pratar vidare och diskuterar Emerdale farm (Hem till gården som visas på TVn i väntrummet). De pratar vidare om en striker i Liverpool, yes, fotboll. Klart. Det visar sig att den ena killen troligtvis har en meniskskada. Följande konversation utspelar sig:

Men vad ska du göra om han säger att det blir operation?
Det blir inte operation.
Men nu har du ju tydligen en meniskskada och om det blir operation så blir du borta ett halvår.
Jag tänker inte vara borta i ett halvår... och sedan har han en lång utläggning om att han inte tänker vara borta i ett halvår. Begrepp som voodoo dansar in och specialpreparat från pappa. Konstaterar att han är i förnekelsestadiet. Det värsta stadiet eller är det det bästa...

Docent Swärdh kommer åter och vi tar hissen ner. Tillsammans med röntgenläkarna vänds det och vrids det på plåtarna på dator. MR bilder dansar förbi och förklaras. Det är svart och vita områden. På rätt ställen. Men på slätröntgenbliderna formeras diagnosen. En sammanväxning av en kota och sacrum visar sig. En asymetri i bäckent är uppenbar . SI ledsdysfunktion som följd. En ishiasnerv som i utskottet och i disken är finfina men som ändå inte fungerar och till sist en en hamstringsmuskelbuk som inte gör sitt jobb, utan som håller på att förtvina. Detta är den korta varianten av diagnosen...

Nästa steg, kortision rätt in i nerven... Ska bli spännande.

Garmin är laddad...

2009-05-19T19:09:00.001+02:00

...ipoden likaså.

I am going running...

Snabba fötter på Göteborgs gator

2009-05-17T08:28:00.003+02:00

Roligt var det att följa den varvet vid sidan om igår.

Maken sprang fort, njöt av det och gjorde sin bäst tid genom tiderna. Grattis, grattis.

Andra som passerade snabba som vinden var ju givetvis Therese. Graciöst steg och GVs snyggaste håruppsättning. En annan snabbfotad bloggare försvarade sina blåvita färger väl. Svartklädde Emil hade ett lätt steg vid 4 km.

Och alla er andra som jag hade som förhoppning att se. 40 000 löpare är mycket... Men Anna såg jag aldrig men det var nog för att hon sprang 3 min bättre än målet. Anna, det rockar! Katarina som jag hoppas kände sig stark nog för tävlingslinnet men som jag tyvärr aldrig såg och Berglund tyvärr såg jag aldrig dig heller och jag hoppas att de gula skorna bar dig hela vägen till mål.

När vi åter beger oss mot målet, startar de sista grupperna och jag konstaterar att jag gärna skulle springa GV, men då gäller det att få starta i de främre grupperna, annars... nja...

Hejarklacken kräver information;)

2009-05-15T08:43:00.004+02:00

I morgon är det dags för det stora loppen i staden och jag får givetvis inte stå på startlinjen i år. Men nästa år, då... Fan, så sa jag ju förra året också. Men nästa år, då...

Staden förebereder sig;)

Eftersom jag inte ska dra på mig det polkagrisrandiga linnet, så behöver jag nu fokusera på mitt andra jobb, att utgöra världens bästa lilla hejarklack. Vad behöver jag av dig för att kunna göra mitt jobb (heja tills rösten brister) är följande:

Namn, startnummer och OUTFIT (inga vita eller svart T-shirts, please)...

Vi ses i staden med streck på gatorna;)

Min favoritskog har brunnit upp

2009-04-29T19:20:00.005+02:00

Bara för att jag kan springa, så behöver ju min favoritskog inte brinna upp... eller heter det ner...

Men det har den tyvärr gjort. Jag som har längtat efter att kunna springa skogsintervaller kring Mollsjön. Kommer inte vara samma känsla att springa i det svedda.

(Tack Robert Svensson, Ale kommun för bilden)

Jag hatar den här tiden på året

2009-04-28T08:08:00.004+02:00

För helt plötsligt så ser jag människor som joggar (hasar) i VCT overaller utanför mitt fönster. Fram tills nu så har det passerat en och annan golfare och någon stavgåendes dam, men nu... Helt plötsligt så har hela grannskapet blivit joggare (inte löpare, det krävs mer än 2 km för det). Fan, helt plötsligt har det blivit socialt korrekt att jogga, (dock inte springa, för det är ju tokigt.)

Människor som inte springer på vintern har inte rätt att springa på våren. Någon rättvisa får det ändå vara. Har man inte sprungit i januari, får man inte springa nu. Man kan ju inte bara plocka russinen i kakan. Eller är det kanske det som de gjort, för VCT profilerna utanför mitt fönster har en ganska "fluffig" form.

Anledningen till att man inte ska äta i lunchmatsalen

2009-04-24T09:52:00.005+02:00

För två år sedan så intog Tröskelkungen sin lunch i personalmatsalen, på det medicintekniska företaget.

(före)

Numera bedriver Tröskelkungen sin satsning på löpning till stor del på luncherna (+onsdagkväll, söndag fm och efter att barnen somnat) och förändringen är total.

(efter, eller kanske under...)

Nu i helgen så stundar Terräng SM och vi icke-springade säger bara Heja, heja, heja, heja!
och ENJOY!

När ortopeden ringer...

2009-04-22T19:56:00.002+02:00

betyder det oftast att de vill in och karva.

Som om det inte var nog med Sacroiliacaledsdysfuktionen. Sedan den konstaterades har även ultraljud gjorts och vad hittades, jo, en årsgammal bristning med tillhörande ärrvävnad. Nice... not. Men jag blir i alla fall remitterad till Leif Swärd och har en operation inom 3o dagar om så blir fallet. Bra på rehabträning är jag i alla fall vid det här laget.

40 min promenad = träning

2009-04-09T11:51:00.003+02:00

Får börja stegra träningen. Till max 40 min promenad om dagen. Jippi... eller inte...

Och överallt ser människor som springer. De jävlarna. Men vänta bara. En dag springer jag om er igen. Må den dagen komma snart. Snart. Snart.

Fördelarna med att inte träna

2009-04-02T07:59:00.004+02:00

Men när man inte längre kan träna som man vill så måste ju energin kanaliseras på annat sätt.

Jag jobbar mer (vilket får arbetsgivaren att jubla)
Jag blir städfaschist på hemmaplan (vilket inte direkt får maken att jubla)
Jag tycker att trädgården behöver anläggas (vilket inte heller får maken att jubla)
Jag tycker att shopping är en bra hobby (vilket inte heller får maken att direkt jubla)

Jag tittar avundsjukt på alla som springer... och maken önskar att jag snart gör det också...

Sacroiliacaledsdysfunktion - diagnos äntligen fastställd

2009-03-29T12:23:00.005+02:00

Efter 3 ortopeder, 2 massörer, en naprapat och 3 sjukgymnaster. Efter 1 slätröntgen, 2 MR och tusentals knäbölj. Efter otaliga ögonbrynsveckningar och frågande ansikten...

... så träffade jag Stina Hedin på IFK Kliniken. Hon bad mig att ta det hela från början och jag gjorde det för 98 gången. Men denna gång så mottogs jag inte med skepsis
Popliteus (knä), baklår, ländrygg... Efter en liten stund säger hon bara "det är inte muskulärt" och där vann hon över mitt totala förtroende.

Hon gör undersökningen och börjar förklara. För första gången, så stämmer diagnosen. Symptomen finns med i rätt sammanhang. Hon tycker på punkter som gör ont så in i helv...
Efter allt detta, säger hon "men jag är inte så bra på det här" (och jag tänker, jo, det är du) och hon kallar in gurun inom detta område, kollegan Agneta.

Äntligen, 9 månader efter första läkarbesöket, 15 månader sedan problemen startade finns diagnosen. Sacroiliacaledsdysfunktion (SI-leds dysfunktion). I mitt fall gör den att bäckenet är instabilt och att bäckenhalvorna roterar åt olika håll. Inte speciellt bra. Muskelfästena kring bäckenet är inflammerade. De försöker jobba på att dra allt rätt... Falsk ischias är med i matchen. Piriformis står och krampar och kniper åt ischiasnerven, för att toppa till smärtan lite extra;)

Till Agneta blir man ofta remitterad ryggskada som inte läker alternativt inte svarar på behandling. I många fall (inklusive mig) så sitter inte problematiken i ryggen utan någon annanstans. Jag undrar givetvis om skadan kommer från graviditeterna (SI leden). Bidragande faktor, kanske, svarar hon. Skadan klassas som en utmattningsskada. De sju patienter som hon har för tillfället med SI-ledsdysfunktion är samtliga män (förutom jag, dock) och antingen löpare eller fotbollspelare. Men skada är svårdiagnostiserad (kan skriva under på det) och därför så finns det inte speciellt mycket forskning att tillgå.

Jag undrar givetvis om jag kommer att bli bra och väntar mig ett positivt svar. Ett svar som inte kommer. "Det vore oprofessionellt av mig att säga det, säger hon och fortsätter "du kanske inte kommer att kunna springa långdistans. Du kommer kanske att vara dålig i två dagar efter tävling, men förhoppningsvis ska du kunna springa igen. Men det går inte att säga i vilken omfattning. Inte nu."

Ingen löpning, ingen träning, ingenting förrän allt är stabilt. Inga lyft av barn (vilket är svårt när man har småbarn). Endast tre övningar ska göras, varannan timma. Inget annat. Nytt besök på tisdag.

De tråkiga i det hela är att all den tunga styrketräningen som jag gjorde hos min förra sjukgymnast har varit kontraproduktivt och har med stor sannolikhet förlängt skadetiden väsentligt. Men nu är jag i alla fall på rätt väg.

Om man har en blogg

2009-03-13T13:12:00.004+01:00

... då är tanken att man kanske ska updatera den. Om man har en träningsblogg och inte tränar, ja, då finns det sonika inte mycket att delge.

Men nu tar jag små snubblande steg framåt. På baklårsfronten inget nytt. Benhinneproblematiken är troligtvis en följd av att jag numera springer mer på framfoten (för att "spara" baklåret). Suck...

Den sex veckor långa ickelöpningsperioden har i alla fall tagit slut och debuten med löparskor utomhus blev i lördags. En överviktig bankdirektör med ickebonus springer fortare än vad jag gör nu. Att man kunde falla så djupt, så fort...

Så för att pigga upp mig själv (och er andra) så delger jag er denna bild från Brisbanes flygplats.

Australiensisk blygsamhet...

50 % ökning av träningen

2009-02-18T21:40:00.003+01:00

2 km igår, 3 km idag.
Suck...

Kravlar mig upp ur träsket

2009-02-15T17:41:00.003+01:00

Första steget för att ta mig ur träsket togs idag. Vilket träsk? Alla faktiskt. Jag är härmed inte med i någon dold audition till "Du är var du äter". Anna Skipper du kommer aldrig att träffa mig. Skönt är det i alla fall, att äta som vanligt. Vad som är som vanligt, återkommer jag till. för det är så präktigt...

Träskt 2: Infektionsträsket. Börjar släppa greppet. Ljuset i tunneln skådas.

Träsk 3. Skador och andra vedermödor. Passar på frågan och återkommer på tisdag efter läkarbesöket hos den nya ortopeden (spec på rygg, tack för det)

Men för för första gången på 21 dagar kan jag äntligen notera ett löppass i den mentala träningsdagboken. 6 km, blygsam tid och lite hög puls. Men det gick. Första steget har äntligen tagits;)

Citerar även jag, som Berglund, virtuosen från Trollhättan "Det är så gott att må gott igen"

Då kör vi;)

Karamellkungsskidåkning

2009-02-08T19:44:00.005+01:00

Eftersom jag inte kan springa just nu, så tänke jag att skidåkning blir bra. Skidåking i Göteborg? Jepp, jag bor 3 km från ett konstsnöspår. Det må bara vara 814 meter (I love Garmin) men det är i alla fall ett spår i snön.

(Tack för att ni jobbar nätterna igenom så att vi kan åka skidor i Göteborg)

Vad jag hade förträngt var att jag inte var riktigt frisk, eller rättare sagt, i bland vet man inte det förrän det är skarpt läge. Därför gjorde jag det rätta, och avbröt efter 30 min och 7,6 km. När ska den här segproppsinfektionen släppa. Aldrig, säger Karamellkungen...

"TV shops träning"

2009-02-07T22:53:00.007+01:00

För några veckor sedan sålde ICA Maxi en DVDbox för 99 kronor. Titeln var Wellnessbox och redan där börjar man ju med rätta ana oråd. 4 skivor, med Pilates och Yoga och javisst, den åkte ner i den stora, stora vagnen.

(Dagens "pass", inte många coolhetspoäng där inte)

I och med skadeläget så var det idag dags att testa. Det blev Power Yoga och även Pilates. Att kalla detta träning, är att ta i. Det är snarare någon form av styrkestretch. Det är knappt att instruktören själv kan hålla sig för skratt när hon på slutet säger "If you do this routine 3-5 times a week you will see the differance". Det krävs mycket mer än bara göra det här, 3-5 gånger per vecka. Det är ungefär som att gå stavgång 3*30 min per vecka och tycka att man tränar mycket...

Men nu ska jag inte vara så negativ, jag gillar bara inte när man "lurar" folk att tro att de verkligen tränar. Fördelen var ändå att jag "tvingades" stretcha och till viss del coreträna i drygt 90 min. Och ja, jag fick stretchat och stärkt muskler som är svåra att komma åt. Men träning, nej, det kan det inte klassas som.

Trendigt skadad

2009-02-07T22:35:00.004+01:00

Jag ansluter härmed till Nix, medeldist och Benets i deras benhinnesmärta. Jag hade ju glömt att jag hade ont där (en vecka i sjuksoffan gjorde inte heller att det försvann). Så nu läser jag med intresse de olika tipsen om hur man får bukt på eländet. Ironiskt nog så tror jag varje dag att imorgon är jag nog bra, men nej du.

På det positiva kontot sätter vi att jag i alla fall skaffat mig den trendigaste skadan i löpbloggvärlden, eller vad säger du Nix?

Sent om sider - frågor och svar

2009-02-04T15:49:00.007+01:00

(Sista veckan som icke löpare - augusti 2007)

1. Vilken typ av löpare är du?
Den bästa beskrivningen är tyvärr - skadad.

2. Hur länge har du löpt?
Yngste sonen är född i augusti 07, så jag testade under hösten. Satte igång "på riktigt" i feb 08, men fick ett skadeuppehåll maj-juli. Tränade 2-3 gånger per vecka under hösten och sedan november minst 40 km per vecka. Så jag är på rätt väg;)

3. Hur mycket löper du per vecka?
Se ovan. Planen är att öka till 60 km.

4. Vilket är ditt “feelgood”-tempo?
4.52-5.02 på böljande grusväg.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Tränade längdåkning som liten, orientering som junior och sedan i stort sett inget under ett decenium. Fyller 34 i augusti.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?
Sjukgymnastik. 3 gånger per vecka. Är fortfarande imponerad vilken skillnad styrketräning gör på kroppen. Nice... Jag har upptäckt att jag älskar skidåkning igen. Nike har inspirerat mig, så nu funderas det på att pussla ihop lite simning och cykling också och triathlondebutera i juli. Multisport testades under 08 och det var urkul. Skulle mycket väl kunna tänka mig mer av det...

7. Vad springer du ogärna utan?
Garmin 305 tog min löpning till en ny nivå. Springer mycket ogärna utan den. Min röda lilla Ipod Shuffle vill jag gärna ha med mig också.

8. Varför springer du?
För att överleva småbarnsåren. För att få egentid. För att få tänka. För att slippa tänka. För att få uppskatta naturen och asfalten. För att bli snabbare och bättre. För att bli grymt vältränad;)

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nja, men jag berättar inte alltid hela sanningen...

10. Hur ofta köper du skor?
Kanske tre gånger per år. Om jag bara hittade skor som passade oftare, så skulle det bli oftare.
Brooks Infinity är numera trotjänaren, Pumas Trailfox är nice, men slits snabbt. Snabbisarna är röda och fina.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Så ofta som jag hittar något som passar. Kombinationen S och 178 cm lång är inte alltid så lätt. Adidas på outfiten, Craft på underställen och X sockarna. Hade gärna haft Pumas löpkläder, men de är för sub170. Damn.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
På Runnersstore, Stadium, Intersport och på Lidingöloppet, GBG-varvet.

13. När föredrar du att springa?
När som helst, förutom på morgonen. Morgonjoggar gör jag bara på tjänsteresor. Så jag har sett Paris i gryningen, joggat i ett snöigt Central Park, ett disigt Milano, på Hawaii, längsmed operahuset i Sydney, på stranden i Fort Lauderdale, på Kungsholmen och Söder (tack Nix för tipsen), vid Lugnet i Falun och runt, runt, runt i parken i Malmö.

14. Hur ofta tävlar du?
Jag älskar att tävla. Älskar de mindre och familjära tävlingarna och avskydde Tjejmilen (do not get me started...). Det blir 8-15 tävlingar i år, allt beroende på skadeläget.

15. Vilka distanser?
Terränglöpning och asfalt. 5-10 km. I år även Göteborgsvarvet.

16 Vilken är favoritdistansen?
10 km stadslopp. Flacka gatlopp rockar.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nope.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Amarone, Taittinger och Ramlösa Naturell. Dock ej under träning/tävling.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Jag tränar gärna tillsammans, men av praktiska skäl så blir de flesta passen ensampass.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Förhoppningsvis hinner man duscha, innan verkligheten hinner i kapp.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Har mycket begränsad erfarenhet av det. Måste säga det enda pass som jag sprungit mer än en gång, Tusingar. Man får springa fort, man blir trött. Äckelskönt.

22. Vart blir du oftast skadad?
Vart blir jag inte skadad? Opererad för compartment - två gånger. Haft stressfrakur i foten, snapping hip, knäskadad, baklår, ländrygg. Men jag har aldrig haft ont i hälsenan. TA I TRÄ.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Drömmer inte om sådant.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Madonna. Vill veta hur snabb hon är, för shit vad hon tränar.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Jogga med Radcliff hade varit nice.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Katie Holmes. Småbarnsförälder, shysst style och springer.

27. Vilka löp-/träningsbloggare utmanar du?
De flesta har redan varit duktiga och svarat, så jag passar på den frågan;)

Dansar aldrig nykter...

2009-02-01T21:57:00.000+01:00

... och bloggar inte när jag är sjuk... Igen.

Wedding pics 2004

2009-01-28T21:37:00.003+01:00

Marathon-Anna skickade enkätutmaningen till mig och jag började fundera. Hur länge har jag sprungit? Känns som jag alltid sprungit, men så är inte fallet. Under 2000-talet, undantaget det sista året, har jag nog snittar 4 veckor träning/år om jag räknar schysst.

Våren 2004 tränades det dock. Vi gifte oss den sommaren;)

Jag ska bara springa och hämta bilen...

2009-01-28T18:33:00.003+01:00

Gårdagens pass blev ett sådant där bra pass. Ett sådant pass som är bra för att det blir av. Ett sådant pass som det egentligen inte fanns tid till.

Maken skulle till Danmark på tjänsteresa. Jag skulle jobba halvdag och hämta kidsen. Däremellan behövde bilen hämtas i Mölndal. 22 min med kommunala färdmedel, eller 8 km trist asfaltslöpning eller omvägslöpning inkluderat en nice runda i Änggårdsbergen. Det blev det sista och 14 km löpning.

För övrigt kan jag meddela att Södermalm må vara en holme i huvudstaden. Mölndals Södermalm är en enda lång, lång backe.

Skamgräns passerad - eller Sagan om 40 km på 34 timmar

2009-01-25T21:53:00.005+01:00

Alla har vi våra "skamtal", alltså vilken mängd man vill uppnå per vecka för att vara nöjd. Jag fick frågan under det allra första distanspasset i november. Ur munnen hoppar 40 km. Talet slår in en kil i mitt medvetande och innan jag vet ordet av, så har jag gjort det till mitt. Således har jag sedan den veckan i november sprungit minst 40 km.

Det har inte alltid varit så lätt att få ihop distansen. Vecka 1 inleddes med sjukdag, sjukdag, Sylvesterloppet, distans och sedan skidåkning i Matilla. Så på söndagen var det bara att ta på sig skorna, försöka hitta löpbara partier och avverka de sista 13 km för att få ihop dosen. Det gick.

Men det är denna veckan som har varit utmaningen. Efter att spenderat måndag-torsdag skidåkandes i Säfsen (11 mil på 7 pass, nice...) och vabbat make och barn i fredags, så återstod det 40 km när lördagen kom. Nu 34 timmar senare skamgränsen nådd.

Lördagens smått kuperade distanspass gav 22 km, vilket är 5 km längre än vad jag normalt distanslöper och det visst känns de där sista 5. Skönt att det är en stund kvar till maj...

Söndagfmpasset var segt som sirap, första halvan gick i en bedrövlig fart och enda sättet att bryta mönstret var helt enkelt att springa fortare, klart fortare. Så en oplanerade men nödvändig tempoökning i 3,5 km under det milslånga passet gjorde det hela till ett bra pass. Till slut.

Efter kvällsmat och när maken börjat nattningen av barnen återstod, förutom disken, 8 km. In i löprummet, upp på bandet, på med 2 graders lutning. Aj, aj, aj, baklåret strejkar, får dra ner farten rejält och funderar på om detta överhuvudtaget kommer att gå. Under hela den första km håller jag mest på och micklar med farten. Inser att om jag inte ska dö av tristess så måste farten upp. Det blir åter igen, oplanerade tempoökningar, denna gång 1+2,5 km i 15.0 km fart. Men hela passet handlade om att lura sig själv. Speciellt när det gällde den långa tempoökningen, "jag springer fort under den här låten, sen kan jag dra ner farten" och så shufflade Ipoden fram ytterligare en låt som passar för tempolöpning "kanon, då tar vi den med". Eftersom Springsteens låtar ibland är av det längre slaget, så avverkades 2,5 km i 4.00 fart. Tack för det! Passet blev väl helt enkelt ett fartlekspass, men 8 km var det och klockan stannade på 34.40 min.

Veckosummeringen blir således prydliga 4o km (och 112 km skidåkning, men det räknas ju liksom inte)

Smart att springa veckodosen på 34 timmar? Troligtvis inte. Bra för skadeläget? Vem vet? Värt det? Jepp. Men mest av allt är jag glad att jag inte sa 60 km istället, den där dagen i november...

Återfunnen glädje

2009-01-23T11:19:00.003+01:00

Jag slutade åka skidor för länge sedan. Jag tröttnade helt enkelt. Träna, tävla, ångest... Skidåking var bara förknippat med negativa tankar och då kan man lika gärna skita i det och det var det jag gjorde, någon gång på 90-talet...

2000-talet har till stor del varit inaktivitetens årtionde. Karriär, barn, hus och alla andra bekvämma ursäkter kom i vägen. (Om man räknar bort de 7 veckornas träning som föranledde Stockholm Marathon 2004) så hände det inte så mycket på träningsfronten, i alla fall inte fram till för ungefär ett år sedan. Men jag återkommer till detta vid ett annat tillfälle, för nu ska de handla om skidåkning.

Under det senaste deceniumet har jag ändå stått på skidor. Men det är en stygg sport. Det kräver teknik och den har jag. Men tekniken bygger på kraft, fart och uthållighet. Den har jag inte haft. Då blir således längdskidåkning skittrist och jobbigt.

Men nu... Ett par dagars skidåking vid nyår och nu ytterligare ett par dagar i Säfsen så kan jag nu konstatera att jag älskar längdskidåkning. Så detta är en kärleksförklaring till den sport som jag avskytt och skytt i många år. Kärleken är åter - välkommen tillbaka!

Summa summarum; januari har bjudit mig på 20 mils skidåkning. Och jag vill ha mer;)

Back on track - eller rättare sagt terrängspår

2009-01-14T20:04:00.002+01:00

Sjukdomen lämnade kroppen, så måndagen inleddes med tuff stryketräning. Mest fokus på ben, mage och rygg. Träningsvärken kom med posten... Äckleskönt.

Tisdaglunch bjöd på styrketräning samt underbar cirkelträning.
7 stationer, 1 min vardera. 3 set. Det är kul att springa i tjockmatta:)

På tisdagkvällen fick jag sällskap på passet, av en Göteborgsvarvstränande orienterare. Tiden gick fort och hon när avvek efter 11 km terrängspårslöpning, så hade jag bara stegringsloppen kvar. Har aldrig sprungit sådana tidigare. Kan inte påstå att jag sprungit dem nu heller. Bäst bekskrivet var det nog korta repetioner och inget annat. Men 6 stycken 130 metare i 3.43-3.58 (hoppsan....) fart blev det i alla fall.

Undrar om jag ska ta en kilometersamlarrunda efter att Tröskelkungen kommit hem från Hälleträningen?

Målsättningsparadox

2009-01-12T21:58:00.007+01:00

Jag är inte så road av att sätta mål. Däremot är jag definitivt driven och målmedveten. Så en paradox finns tydligen.

Måste man ha ett mål? Sätter ni mål? Och hur viktiga är de?

Sjuk - det är faktiskt inte kul

2009-01-09T15:12:00.003+01:00

Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk. Skador, det klarar jag, men en vanlig hederlig infektion, nej, nej, nej, det är inte min grej.

Normalt sett "unnar" vi oss barnvakt när vi ska tävla eller i vissa fall träna. Idag hämtade farmodern barnen och jag ska bara vara sjuk. Det krävdes lite övertatalning från Tröskelkungens sida, för att jag skulle gå med på det. Kändes ju så onödigt på något sätt. Nu när jag sitter här i soffan själv, så inser jag korrektheten i beslutet. Barnen klarade den här sejuren med bavur. En kaskadkräkning och sedan var det över. Skönt.

Om det bara kan ge med sig nu, så kanske jag kan jogga i morgon. Eller i alla fall gå en längre sväng. Faktum är att nu håller jag nog på att bli bättre, för att jag är sugen på att läsa bloggar och börja fundera på nästa veckas träning. För 24 timmar sedan så var inte träning något som jag ens funderade över. Än mindre läsa om andras träning, något som jag normalt sett älskar. Konstigt, eller hur!

Och visst äter man lustiga saker när man är sjuk. Idag är ändå den mest normala dagen, bananer och apelsiner i mängder samt toppat med chokladbollar till lunch. I alla fall klart bättre än allt godis som jag ätit de andra dagarna. Jag äter aldrig godis annars, men när jag är sjuk, vojne, vojne. Har i alla fall inte lidit av något energiunderskott under den senaste veckan. Men visst är det intressant att när jag är i zonen, då tränar jag bra och äter bra. När jag är sjuk verkar mina vanor hämtade ur någon deprimernade TV3dokumentär om kraftigt överviktiga.

En mindre trevlig debut

2009-01-07T09:02:00.003+01:00

Och så skulle man börja jobba igen efter julledigheten (som innefattat 70+40 km löpning, 16 km rullskidor och 77 km skidåking). Tröskelkungen är på väg till Helsingfors på tjänsteresa och är inte hemma förrän sent på fredag, så planeringen skulle åter igen sättas på prov. Hade nog hittat ett fungerande koncept för veckan.

Kliver in på förskolan i morse och mindre än en minut senare har Oscar kräkts. Över hela golvet. Vinterkräksjukan har gjort debut, så snart är träning ett minne blott...

Sylvesterloppet - eller varför stämmer inte Garmin?

2009-01-01T11:34:00.004+01:00

I bilen till tävlingen ägnade sig våra barn åt att testa sina lungor. Samtidigt. Och inte i sång. Helt plötsligt kändes det som att tävla skulle vara det mest lättsamma under dagen. Efter upphämtning av nummerlapparna, så tog barnens morfar och mormor över ansvaret för barnen. Nice...

Tröskelkungen och jag började värma upp. Tävlingscentrum hade två toaletter så om man ville se kissande män i centrala Göteborg på blanka förmiddagen, då skulle man varit där. Istället styrde vi joggstegen mot Bergakungens sal, den stora biografen. Tack för lånet;) och vi såg inte direkt ut att passa in i miljön, bland popcorn, läsk och nyvakna besökare. Hälleöverdraget är inte direkt diskret med sina loggor och reflexer. Men vad gör man inte, för att få kunna slippa kissa utomhus?

Uppvärmingen gav mig svar som jag inte ville ha. Pulsen gick upp omdelbart. Till 171, stax under tröskelpuls. Av att jogga. Beslutade mig för att starta, men att hålla koll på pulsen. Det visade sig vara ett korrekt beslut. Starten var däremot helt oorganiserad. Trång, ingen uppdelning och varför ställer sig folk längst fram som går efter 1,5 km. Suck.

Första km passerades på 3,58. Shit, 17 sek snabbare än plan. Det är aldrig bra. Normal tävlingspuls är 177 för asfaltslopp och upp till 183 för terränglopp (uppförsbackar passar inte mig). Gårdagens lopp fick en snittpuls på 173 och det kändes inte befogat att försöka pressa på mer. Vet inte om det hade gått heller, för den delen.

Garmin 10 km passerades på 42.04. Målgång blev 42,36 och en preliminär 14 plats. Men varför säger Garmin att loppet är 10,18 km, när det är kontrollmätt till 10 km? Så mycket kryssade jag inte... Har ni några teorier?

Road to hell?

2008-12-30T18:25:00.005+01:00

Jag började springa i februari 08. (Smygstartade under hösten 07, N är född i augusti 07)
Första veckan i maj, passerade veckostatistiken för första gången 60 km. Dagen därpå inleddes det skadeuppehåll som berövade mig både Göteborgsvarvet och två månaders träning. Efter att ha micklat med uppläggen under hösten har vi nu beslutat om ett upplägg, som förhoppningsvis ska fungera. 40 km under de inledande 4 veckorna, som blev 54 under vecka 5 och förra veckans träningsmängd blev 70 km, inklusive 11 km i fart.

70 km. 7 mil. För mig är det mycket. Jag har aldrig sprungit så mycket på en vecka i hela mitt liv. Men det är ju lätt att få till träning när man är ledig! Det har för övrigt känts bra också. Båda intervallpassen gick relativt lätt. Om man nu kan säga intervall och lätt i samma mening. De fem tusingarna gick i 3 [58, 55, 54, 58, 59]. Således orkade jag en mer än veckan innan, farten var marginellt högre och vilan kortad till 90 sek. Jag tillhör inte de snabba, jag är snarare seg.

Så igår kom det, bakslaget alltså. Sjuk, lätt feber. 24 timmar senare känner jag mig frisk, dock inte direkt snabb... Om inget halsont uppenbarar sig under natten, så blir det start i Sylvesterloppet i morgon och det vore ju roligt;)

Inte tillräckligt hårt pass...

2008-12-28T17:45:00.003+01:00

Ni vet sådana där tillställningar som man ibland bara måste genomlida. Vi har varit på en sådan. Tröskelkungen hade fått i uppdrag att designa ett pass som skulle göra mig så mör så att jag skulle "överleva" tillställningen.

12 st intervaller, 90 sek löpning, 60 sek ståvila. Farten på intervallerna 16 km h, 1 grad motlut.
Det blev 15 stycken, de första 10 i 16/km h, den nästa 4 i 16,5 och den sista i 17. Inte speciellt jobbigt och definitivt inte tillräckligt urlakande, för kvällen blev seg. Kolaseg...

Är det någon annan som "laddat" på liknande sätt?

2008-12-26T09:37:00.002+01:00

Träningsvecka 5 resulterade i 54 km, en "ofrivillig" ökning från de planerade 40 km per vecka. Men får man möjlighet till långpass med sällskap så tar man ju alla chanser;)

Den 23 var det dags för det månatliga avstämningsmötet med sjukgymnast J. MR på baklåret visade just ingenting. Det visste vi ju i och för sig, eftersom det kommer från ryggen... Men å andra sidan, var det ju alltid bra att veta att baklåret ser normalt ut, typ. Röntgenbilderna på ländryggen var borta(?) Så där kom vi inte längre...

Sedan maj har jag gjort mer eller mindre det mesta för att komma till rätta med skadeläget. Förutom ortoped, sjukgymnast, naprapat, kiropraktor och en styck sjukvårdsförsförsäkring, så har följande testats och utvärderats.

Total vila - gav ingen effekt alls på skadeläget. 10 bortkastade veckor, således.

Sjukgymnasik + tävlingar. Det gav ingen påvisad effekt. Vissa veckor bättre, vissa veckor sämre. Det är däremot inte skönt att tävla otränad. Inte skönt alls. Inte på något sätt. Men det är roligare än att inte göra något alls. Att det blev sjukgymnastik + tävling, istället för s+träning är att jag gillar faktiskt att tävla och ska jag springa så lite som möjligt så kan jag ju lika gärna springa tävlingar.

Sjukgymnastik + 40 km vecka. Det är de sista 6 veckorna. Fakum är att jag blir inte sämre av att träna mer.

Vi diskuterade det fortsatta träningsupplägget och till och jag blev förvånad när hon rekommenderar en tämligen brant stegring av träningen. In med ett intervallpass per vecka(gärna tusingar, med 90 sek vila. Helst minst 6 st, jovisst tjena...) och om tre veckor ytterligare ett intervallpass per vecka. Då ska korta intervaller in på schemat. Därutöver ett tröskelpass per vecka. Ett bulkpass ytterligare in på schemat, i långsam, långsam fart. 5 löppass per vecka. Veckodosen blir således 60 km. Plus den alternativa träning. Plus styrketräning (sjukgymnastik) 2-3 gånger per vecka. Hinner du det, undrar sjukgymnast J. Hinner ja, det handlar ju endast om att planera in det. Och det kan jag;)

Att träna med smärta är helt OK. Förhållningsordern är att allting som inte förvärrar skadeläget lska genomföras och att lyssna på kroppen och modifiera utifrån dagens förutsättningar. Here I come!

Träningsdejt med Tröskelkungen

2008-12-20T18:06:00.004+01:00

5 grader, regn, blåst och på schemat stod distanslöpning på stig/obanad terräng med orienterarna. Och eftersom vi hade barnvakt, great, kunde både jag och maken träna. Samtidigt och delvis tillsammans.
Första timmen var jobbigast (Tröskelkungen drog upp farten...) men under de sista 50 minuterna bedarrade tempot och farten blev angenäm, på gränsen till långsam. Efter 17,3 km var passet över. Nästan lite snopet. Hade varit skönt att fortsätta, för att komma över 2 h. Men om sanningen ska fram, så kändes det lite extremt att föreslå förlängning av passet när alla de andra (killar) inte ville fortsätta. Tröskelkungen valde givetvis att förlänga (och skruva upp farten igen) och kom tillbaka ytterligare en timme senare.

Så idag har jag och maken träningsdejtat? Är det någon annan som gör just det? Träningsdejtar, alltså?

Intervallflykt

2008-12-18T17:29:00.003+01:00

Om cirka en timma blir det dags för det första intervallpasset. Tusingar. Kommer att bli jobbigt. Men definitivt lättare än att ha hand om en ettåring och en treåring. Intervallpasset kommer att kännas som semester. Även om det regnar ute...

Ny form av träning efterlyses

2008-12-16T20:45:00.003+01:00

Ok, nu är jag inne på träningsvecka 5. Det går bra. Det är underbart. Jag är helt enkelt i zonen. Äntligen.

Träningsveckorna består numera av 40-42 km löpning, 2-3 timmar på gymmet med PTn (läs sjukgymnasten) och kompletterande styrkeövningar hemmavid, allt beroende på hur ryggen känns. Men nu räcker det inte längre. Vill ha något ytterligare. Men jag behöver inspiration. Hjälp mig, vad mer kan man hålla på med och varför?

Kliande känsla av sjukhus

2008-12-14T17:55:00.006+01:00

Det var en ovanlig torsdag. Jag anländer till kliniken sent på eftermiddagen. I lobbyn ser man att det inte är någon landstingsinrättning. Jag möts av tidskrifter i solfjädermönster på bordet, kaffemaskin modell bättre, sobra färger på väggarna och växter i olika former och färger. Jag skulle väl inte sträcka mig så långt som att det var som en hotellobby, men ni fattar grejen.

Sedan var det dags för själva sjukhusdelen. På med den vita framknäppta rocken. Senast jag hade en sådan på mig var för 16 månader sedan, vid yngsta sonens födelse. Konstig berg-och dalbana känsla. Lite äckelgott på något sätt.

In i magnetröret. 39 min senare är låret klart. Men jag vet ju redan att problemet inte finns i låret, utan i ländryggen. Men saker och ting ska tydligen tas i denna ordning Sedan slätröntgen på ländryggen. Vis av mitt förra läkarbesök, så var jag nu lite mer taktisk. Efter åtta bilder, så frågar jag lite käckt om hon ser något. Förutom att din ryggrad är sned, säger sköterskan och sedan kommer hon på att det är hennes jobb att diagnostisera, så hon skrattar lite förläget och fortsätter bara "men att den är sned visste du säkert redan". Jo...

Jag får alltid en kliande känsla av sjukhus, även privata. Sjukdom. Klinik. Lysrör. Inga vackra ord. Inga vackra känslor. Det finns bara en bot. Löpning. Sagt och gjort, bilen styrdes mot Göteborgs löparmecka, Skatås. Två varv på grusåttan avhandlades. På 76 min. I lätt fallande snö, mötandes löpare och rullskidåkare. Långa backar och långa raksträckor, inandning och utandning. Ordningen är återställd.

Hennes dåliga samvete...

2008-12-09T23:03:00.002+01:00

Jag såg det i hennes blick, fastän att vi bara möttes som hastigast. Jag i snabba kläder, med tassande steg. Hon, med två kassar från Hemköp och en aura av trötthet runt sig. Vi var båda lika gamla, vanligtvis likadant klädda och vår dag fram tills då, hade nog sett ungefär likadan ut. Blicken hon gav var av av uppgivenhet och irritation. "Ännu en sak jag borde göra" såg det ut som hon tänkte. Jag ville stanna, säga att det sista jag ville var att lägga mer ok på bördan. Säga att om jag vetat att du skulle gå här så skulle jag valt en annan väg. Men istället andades jag bara ut och fortsatte. Fortsatte springa.

Men å andra sidan var ovanstående pass fött ur ytterligare en "nu eller aldrig" situation. Vilodag i går och i morgon finns det inget utrymme. Så det var idag, då eller aldrig. Mellan jobbet och luciamiddagen hos vännerna så fanns det en liten lucka. Maken som hämtat barnen, hämtade mig på jobbet och släppte sedan av mig av mig ett par km innan slutdestinationen, vilket möjliggjorde ett 7 km långt snabbdistanspass. Att man sedan samlar på sig en hög käppispoäng (när det första man gör är att duscha när man kommer hem till någon) är det faktiskt värt...

Vem desigade elljusspåren?

2008-12-05T22:22:00.002+01:00

Och varför gjorde vederbörande dem likadana. Jag menar för kuperade, för korta och för trista. Det främjar inte direkt löplusten hos någon som precis börjat med att springa. Hur många har inte börjat och slutat med löpning vid samma tillfälle? Mitt i en uppförsbacke på ett elljusspår...

Nu var dock inte poängen enbart att gnälla, utan jag vill höra om det finns några bra elljusspår där ute i mörkret?

Cross dressing, del 2

2008-12-04T16:12:00.002+01:00

It comes down to planning...

Det är min hämtningsvecka, vilket betyder att jag hämtar barnen på förskolan kl 14 och att jag jobbar halvtid. Tröskelkungen är i huvudstaden på tjänsteresa och kommer inte förrän sent i kväll. Så skulle det bli någon träning, så skulle det bli tight...

I går gjordes förberedelserna, idag utfördes det.
12.37 Lämnar jobbet
12,56 Anländer Jennylund (byter om i bilen, därav sport BH och funktionslinne, för er som minns cross dressing del 1)
13,06 8 km terränglöpning
13,48 Anländer till bilen igen, byter om till det mest "civila" överdragskläder jag äger (supersnyggt med överdragsbyxor från Puma och kappa, jag lovar)
14,02 Anländer till förskolan. Rodnaden på kinderna har precis lagt sig och jag hämtar barnen precis som vem som helst. Jag ler i smyg åt mig själv;)

OK, det blev ingen lunch, eller rättare sagt, ingen lunch förrän kl 14.30. Men stod ju färdig i kylskåpet. Förberedd igår.

Jag hade ju kunnat springa hemma istället för "på vägen" och på så sätt haft lite lättare att byta om;) men alltid är det någon som ser mig och jag har ingen lust att förklara varför jag springer på dagtid. Det räcker att man behöver förklara varför man springer överhuvudtaget. Är inte det självklart;)?

Cross dressing

2008-12-04T08:56:00.003+01:00

På ytan ser allt ut som vanligt. Ingen kan ana vad som döljer sig under de vanliga kontorsoutfiten. Sport-BH, funktionslinne och löparsockar är redan på. Vad ska egentligen hända?

Troligen diskbrock...

2008-12-02T18:24:00.004+01:00

Kul... Not. Men å andra sidan så har jag inte fått diagnosen bekräftad. Det är ju min och sjukgymnastens arbetstes numera. Röntgen är ju inte förrän nästa vecka. Men nu gör det ont. Det värsta är att det är själva disken som gör ont. Blä... Det enda som är bra är att den privata vårdförsäkringen jag har (tack arbetsgivaren) tar kostnaderna för MR och att man får tid snabbt. Fast just nu känns 11 december långt borta.

Jag har även fått frikort idag (tack landstinget) så nu blir mina "PT" gratis. Klen tröst.

Nog gnällt. När maken kommer hem från sitt rullskidspass, så är det kanske jag som går ut. Eller ställer mig på löpbandet och trycker på start.

Eller kanske går jag loss på Campolieti, en urgod ripasso (6792 på systemet) och tycker lite synd om mig själv;)

Långpass *2

2008-11-30T20:01:00.002+01:00

Nej, jag har inte blivit skogstokig. Jag har inte sprungit två långpass idag. Jag refererar till mitt långpass (underbart pass med E i Skatås, 80 min 16 km) och makens kvällspass. Makens pass var snarare en flykt;) Det blir lätt så när man haft ansvar för fyra barn (1-1-3-3 år gamla). Själv. Förstår att han går ut och springer... fast han egentligen tänkt att inte springa idag.

För att summera veckan; skadeläget är som det är. Fokus nu är att samla km. Förra veckan (första mängdveckan) resulterade i 36 km. Denna vecka summeras till 4 pass, 2 pass styrka (sjukgym) och totalt 42 löpta kilometrar. En mara på en vecka... Marathon är långt, men så ska jag inte springa några sådana heller;)

"Pinsamt att ta av sig kläderna..."

2008-11-30T00:13:00.005+01:00

Ett av världens bästa motivationstips lärde jag mig av en av mina skidtränare. Han själv hade motivationsproblem, men han brukade lösa dem med att alltid byta om till träningskläder;

"Det är så pinsamt att ta av sig kläderna på kvällen om man inte har tränat"

Idag levde jag efter denna devis. Vi skulle ut med grabbarna för att leka på lekplats, köpa chokladtomtar och se till att de inte rivde huset under ett par timmar. Eftersom motivationen kunde återfinnas i den nedre skalan, så åkte träningskläderna på. Jag kan meddela att Garminbandet skaver lite när man går omkring i det i ett par timmar utan att träna.

Men tränat blev det. Skulle ju bara ut och samla kilometrar. 6,8 stycken blev det. Första halvan var direkt smärtsam, andra halvan bättre. Det var en fuktig, rå kyla som övergick till hällregn. Mysigt. Inte direkt. Att bara ena hörluren fungerade gjorde inte saken bättre. Men ändå - det är ändå skönare att faktiskt träna, än att inte göra det. Eller vad säger ni?

Ortoped, sjukgymnast, kiropraktor - I have them all...

2008-11-28T15:29:00.004+01:00

Idag var det återbesök hos ortopeden. Förra besöket i juni var mycket bra. Dagens besök, var däremot inte lika klockrent. Varför? Jag var inte läkarstrategisk. För er som inte träffat så många privatpraktiserande ortopeder så kan jag meddela att det gillar inte när:

Patienten har en egen diagnos. Han frågar "hur är det med knät" och jag svarar "ok, men jag har ont i låret och det beror på något från ländryggen". Detta är snabbaste sättet för att bli idiotförklarad av en läkare.

De gillar inte heller när de inte kan ställa någon diagnos. Draglåda hit och test dit. Inget exakt. Inget enkelt. Ingen trasig menisk eller bristning i baklåret. Något annat? Men vad?

De gillar inte heller att göra som sjukgymnasten remitterat, MR på baklåret och vanlig röntgen på ländryggen. Men så blev det.

Kiropraktorn säger att det sitter i bäckenet. Ordinerar vila. Sjukgymnasten noterar de lokala svagheterna och när de uppkommer. Ordinerar styrketräning. Ortopeden vet inte. Beställer röntgen.

Så här är vi nu. Det enda som jag vet är att det gör ont, inte bara när jag springer utan även när jag går. Men jag vet också att de mirakulöst kan försvinna (om dock för en dag) och att då försvinner även den lätt molnande värken i ländryggen. Vad händer nu? Jo, jag och kroppen har bestämt oss för att det just nu är grundträningsperiod, så kilometer samlas och styrka byggs. Jag gör helt enkelt en "Runheim", jag hör vad de säger, men bestämmer själv. Punkt.

10 km tisdagkväll

2008-11-25T21:58:00.004+01:00

Det finns tisdagskvällar och det finns tisdagskvällar. De bästa är de som förenas med träning. Det blev 10,07 km, snittfart 5,10, således 52 min. Variation blev det, allt från platt asfaltslöpning till backigt, backigt terrängspår.

Hade en temporär mp3 idag. En sådan där ful give away pryl. Den shufflade fram My way med Il Divo som startlåt. Kändes faktiskt lite mäktigt att springa i den kalla stjärnklara natten till opera light. Nästa låt fick tankarna att gå till Berglund, Le Marc med Så gott att må gott igen.

Funderade på vad jag vill med löpningen. Blev inte klokare. Behöver snart en plan. Och 2 ben. Punkt.

Bäst att passa på

2008-11-25T18:43:00.002+01:00

... att träna alltså. För yngste sonen är inne på vabvecka 3. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan man själv åker dit. Har lärt mig detta den hårda vägen...

Så även om motivationen inte är på topp, baklår och rygg värker, så är det lika bra att ge sig ut. Springa. Det blir nog skönt. Bara maken kommer hem snart...

Att springa tillsammans

2008-11-22T22:02:00.006+01:00

Skatås är vacker om hösten, men framför allt är det underbart att springa med en vän

Hade nästan glömt hur underbart det är att springa tillsammans. Jag har den stora förmånen att en av mina allra bästa väninnor, E, springer. Vi är dessutom jämna löpmässigt, vilket är en stor fördel när man just ska springa tillsammans. E är däremot en ettrig terränglöpare så hon trippar ifrån mig uppför och jag dundrar på nerför;) Vi har lite och lära av varandra. Eller rättare sagt, jag har massor att lära av henne. Sjukgymnast, Mamabootcamp-instruktör och grym på styrkeövningar är vad hon är. Man kan ju tänka sig att vi springer ihop jämt, men nej. Båda är småbarnsföräldrar och vi bor 3 mil från varandra så hittills har det inte blivit av speciellt ofta. Skäms på oss. Vi har lovat bot och bättring.

Men idag hade E en lucka mellan 14-16 och då tog vi chansen. Distanslöpning i Skatås. 14,5 km, tämligen kuperat på slutet och en tid på 1.16,53 för att vara exakt. Ger en snittfart på 5,18. Har inte sprungit så långt sedan i början på maj. Skönt att springa längre igen, även om baklåret åter igen krånglar. Men det är bättre och inte sämre, så vi väljer att se det som om det hela har vänt.

Vi sprang för övrigt om två tjejer som var ute och sprang tillsammans. Det förvånansvärda var

att de hade båda mp3 spelare på sig. Hade synkat musiken? Först tar vi Justin Timberlake och sedan... Eller drog hon som hade det mest tempofyllda låtvalet? Jag fattar inget. Grejen med att springa tillsammans är ju för att kunna prata, eller mot slutet i alla fall, kommentera saker, skeenden och händelser. Eller?

Nytt "problem" - mp3 är död, måste ha en ny...

2008-11-20T18:34:00.003+01:00

Den dog i lördags och den går inte att återuppliva. Den har varit bra (dock lite klumpig). Men nu går Sonyn i graven. Behöver således en ny. En lätt, smidig och manöverbar i löpläge. Ge mig lite tips! Vad har ni? Tacksam för all input;)

Från turistjogg till tröskel - 6 km utan smärta

2008-11-18T23:28:00.004+01:00

Tjiihoo! I dag har jag sprungit. Utan smärta. Utan smärta - smaka på det. Utan förvarning kom det också. Sjuk igår och hade tänkt att turistjogga 6 km idag. Börjar springa och noterar direkt att det inte gör ont. Stelt, men igen direkt smärta. Passerar 150 meter, passerar 400 meter och konstaterar redan där att det är nytt rekord i hur långt man kan springa innan det gör ont. Tittar på Garmin, snittfarten är bra. Passet har ändrat karaktär, från turistjogg till ett potentiellt tröskelpass. Intressant.

Banan som löptes är exakt 3 km, två varv och således 6 km. Första varvet 13,54, andra 13,14. vilket ger en snittfart på 4,31 totalt, andra varvets snittfart blev 4,25. Var tvungen att konsultera jogg.se för jag vet att jag har sprungit rundan förut och ja, totaltiden var då 29.16 (mot 27.08). Visst, jag tappade styrka i högerbenet mot slutet, men vilken skillnad. Jag har ju sprungit 6 km med 1,9 ben, istället för med ett och ett halvt. Tjihoo! Varför nu? Analysen kommer senare, nu ska jag assistera maken i IKEAskruvandet. Han har precis kommit tillbaka från sitt pass, 10,3 km terränglöpning. Fullt normalt att gå ut och springa kl 22.30 på kvällen;)

(Maken - bloggar ) Sunda, orunda köttbullar

2008-11-14T13:45:00.003+01:00

Idag var det VAB-dag numera 4 för mig den här veckan.

Både igår och idag försökte jag fjäska med Oscar 3, som inte är lika matglad som Noel genom att bjuda på hemlagad mos, äkta hemagjord gräddsås och Köttbullar. Igår fuskade jag genom att köpa och laga sådana där Mamma-scans varianter, visserligen ekologiska men likförbannat illaluktande. Till min stora glädje fick jag båda barnen att sluka i sig rejält med mat igår av denna halvt hemlagade maträtt men idag då jag ansträngde mig genom att på nytt upprepa maträtten fast denna gång med hemlagade köttbullar innehållande förutom högkvalitativ svensk köttfärs även riven palsternacka, morötter, lök samt kryddor. Jag var nöjd med rätten och åt med god aptit. Äldste sonen dock petade bara i maten och bad om en morot.......
Jag har vidare fått reda på att felet med dagens lunch var att mina köttbullar inte var tillräckligt runda...... d v s DE PÅMINNDE INTE OM DE DÄR VIDRIGA TALGFETTSFRITERADE, MASSPRODUCERADE FUSKVARIANTERNA som jag bjöd på igår...Så kan det gå.
Han var iallafall ärlig.

Från grumpy till jumpy på 70 min

2008-11-14T13:31:00.004+01:00

De senaste dagarna har man kunnat placera mig i kategorin "grumpy". Båda barnen är sjuka, maken vabbar, mycket på jobbet och inte ens tävlingen i tisdags kunde ändra på känslan.

Men nu har det vänt. 70 min tung träning i gymmet med sjukgymnast J har fått kroppen på andra tankar. Hel plötsligt är jobbgrejorna acceptabla osv... Vad det är underbart att träna! Träna ordentligt alltså. Har bara fått denna känsla av löpning tidigare, så vad skönt att även styrketräning kan ge dessa kickar. Äntligen back on track, lagom till helgen;)

Maken bloggar - Dubbelseger skall alltid firas med tårta!

2008-11-12T12:48:00.003+01:00

Äldste sonen älskar kalas och han älskar tårtor, ballonger och allt annat som gör att det känns lite festligt. Igår fanns det något att fira å vi passade på. Mamma och Pappa hade vunnit "kvantumserien" - en lokal terränlöpningstävling som jag varit trogen i många år men bara en gång tidigare lyckats vinna (för 8 år sedan). Konkurrensen i damklassen var i år sämre än vanligt men Lenas bästa tid på 22.25 är det inget att skämmas för, tvärtom. Tårtan bakades av en före start segerviss Pappa och tårtspecialisten Oscar. Idag är man hemma förVAB då båda barnen åkt på ögoninfektion.

Vill inte springa idag

2008-11-11T16:34:00.003+01:00

Är inte sugen på att tävla idag längre. Vadå labil, var ju sugen för typ 2 timmar sedan.

Men om jag inte kommer till start, så blir det ju ok för mig själv att inte starta och den pandorianska boxen vill jag inte öppna. Så jag får väl helt enkelt springa. Punkt.

Att göra en "halv Masse"

2008-11-11T12:57:00.006+01:00

Grundträningssäsongen har inletts och då tävlar man inte. Men i kväll är det sista deltävling i terrängserien. Ska jag helt enkelt fuska?

Ja, jag tror det. Jag springer.

Tänker nog göra "en halv Masse". Och vad är då det? Jo, persa på tävling med musik i lurarna. Halv Masse? Helt enkelt, så tänker jag ha musik i lurna på andra varvet. Första varvet har jag draghjälp av alla småttingar som springer ett varv. Andra får jag göra själv och då bedarrar farten. Så i kväll blir Mary´s Place med Springsteen x 2 och förhoppningsvis ett prydligt rekord. Maken anser att jag springer för långsamt om jag hinner mickla med mp3n under tävling. Multitasking, darling, säger jag bara;)

Det ofrivilliga leendet

2008-11-10T12:24:00.008+01:00

Gårdagens pass var bra på många sätt.

Första gången över 10 km på träning (10,02 km)

Vacker mark att springa i, så fint att jag tog ur mp3n de första 4 km. Sedan trött och då åkte lurarna in igen.

Vid 9,5 km springer jag på en liten stig, med bäcken brevid mig. Och då kom det. Det ofrivilliga leendet. Ren och skär löplycka.

Visst, baklåret är inte med på banan. Men det är ju inget nytt. Så det struntar vi helt enkelt i.

Distans: 10,02, Tid: 49,51, Snittfart: 4,58, Snittpuls: 164

Det enda rätta. Det enda lätta.

2008-11-08T18:59:00.004+01:00

Inspirerad av Berglunds start av säsongen 2009, bestämde jag mig för att nu startar jag säsong 2009 också. Nu ska jag börja träna igen. Löpträna, alltså. Den uppmärksamme noterar kanske att jag springer tävlingar och det gör jag, men löptränar nej. Sjukgymnastik och tävling, låter som en oortodox kombination. Kanske inte att alltid rekommendera, men vad göra när kroppen bråkar.

Så nu tänker jag bråka tillbaka med den;) Det är ju inte konstigt att jag blir skadad, det är ju 10 år sedan jag tränade sist (om man exkluderar de 7 veckornas träning inför Stockholm Marathon 2004).

Eftersom det gör ont när jag går, så kan jag ju lika gärna springa. Kanske inte så långt och inte fullt så ofta. Men springa. Träna. Andas in, andas ut. Lycka.

Det är således dag 1 idag och det höll på att inte bli något pass. Kollegan med flickvän hade varit här på lunch och när de åkte var dagens "måsten" avklarade. Maken erbjöd mig att träna först, varvid jag svarade "jag har ont i låret" (what else is new...). Men sanningen var att jag var mer sugen på barnens lördagsgodis och soffan. Däremot är det ingen picknick att vara inne med våra barn. De lever helt enkelt loppan, hela tiden... Helt plötsligt tedde sig löpning som det enda rätta. Det enda lätta.

Skorna på. 6,15 km löpning på grusvägar och på golfbanan. The rising med Springsteen i mp3n och 31 minuters återkomst. Ont, ja. Värt det, ja. Säsong 2009 har inletts. Äntligen.

Maken bloggar - 2 x 9km perfekt dag

2008-11-07T23:35:00.001+01:00

Idag är jag rätt nöjd med mig själv alltså. Skulle in med bilen på service 9 km från arbetet. Perfekt då att kombinera med löpning båda vägarna. Hade jag haft 9km från hemmet till jobbet istället för 35km så hade det blivit 2 x 9km minst 2 gånger i veckan tänkte jag när jag sprang. Lustigt bara att vi faktiskt bodde på just det avståndet från samma arbetsplats i 8(!!) år utan att jag en endaste gång nyttjade den möjligheten. Då kan man snacka om att vara "utanför zonen" vilket vi var både jag och min fru under i stort sett hela den perioden. Nej det skulle till 2 barn och fel avstånd till jobbet för att man skulle ta varje tillfälle att träna.. :-) Nu njuter jag alltid av lyxen att kunna ägna mig 100% åt mig själv under den aktuella löprundan. Såå underbart att känna ansträngningen och att kunna tänka på väldigt väldigt lite.

Maken bloggar - Löppass med spykänsla vid tid för läggdags

2008-11-06T23:46:00.001+01:00

Löppass med spykänsla vid tid för läggdags Satt i bilen upp på väg till kvällstävlingen i terränglöpning som startar klockan 19 i tisdags och konstaterade att det hade funkat att somna istället. Undrar egentligen hur mycket man påverkas av en sådan känsla rent prestationsmässigt. Tycker själv att jag presterar bäst mitt på dagen då kroppen är allert. Nu gick tävlingen riktigt bra och 39.20 på banan som mäter 10300 meter är helt OK. Detta var den femte av 6 deltävlingar och jag har kopplat ett litet grepp om totalsegern. Nästa tisdag blir eventuellt den sista tävlingen för i år. Säsongen 2008 hade bl a följande höjdpunkter.
Göteborgsvarvet 21,1km 1.17.59
Stockholm halvmarathon 21,1km 1.17.20
DM 10 000 meter GBG 34.27
Lidingöloppet 30km 2.02.19
Nu ser jag fram emot att grundträna i 3 hela månader, bränna bort några kilon och planera träningar och tävlingar för 2009.

Vem stal mitt skåp?

2008-11-06T12:05:00.006+01:00

När man tränar med sin PT på dagtid (läs sjukgymnastik) så är det mycket, mycket lugnt i gymmet. När jag i går klev in i omklädningsrummet noterade jag att det fanns ett par skor där. Således borde ett skåp vara upptaget. Och det var det. Mitt skåp. Nr 37. Intaget. Blev ställd, vad göra nu? Kom dock till sans och balans och insåg att det fanns exakt 103 skåp kvar. Tog ett nytt. Kändes inte likadant...

Själva träning gick däremot mycket bra. Jag gillar verkligen sjukgymnast Js inställning att även om baklåret är problemområdet, så krävs det övningar för rygg och mage. Men även för bröst, axlar och vader. Fokus ligger givetvis att försöka få bukt med skadan, men även stärka andra delar av kroppen som behöver bli starkare för att kunna springa fort på sikt. Great;) jag kommer att bli farlig 2009 (intalar jag mig själv)

Post race depression - kommer snart, eller?

2008-11-05T09:56:00.006+01:00

Snart är tävlingarna slut. Vad ska man göra då? Inte för att jag tävlar jämt och ständigt, men maken gör det. Tror att han är uppe i 25 tävlingar i år. Det har liksom blivit vår helgrutin att springa/heja/leka på nya lekplatser runt om i riket. Det finns många coola platser där ute, eller vad sägs om Stenshult, Baldersnäs och Lidingö. Bara för att nämna några favoriter. Man kanske skulle börja träna? Jo, snart så struntar jag i vad baklåret säger och börjar träna ändå. Kanske blir det då äntligen bra.
Lyckades i alla fall sätta personligt rekord på Kvantumserien igår. 22,25 på den kuperade banan, elljusspåret i Dammekärr. Garmin sa 5,12 km, låret envisades med att leka att det var en stock och pulsen var 176 (jämför med lördagens 183) så det finns kanske lite mer att ta;)

Bara 8 minuter från att bli uttagen till nordiska terrängmästerskapen...

2008-11-03T08:48:00.003+01:00

Klart att jag sprang K elit på Finalloppet. Det var svinjobbigt. Fort i början (man dras ju lite för lätt med när gasellerna stormar iväg), duktigt trött redan halvvägs och tappade tempo sista 3 km. Men annars - kanon! Hade som målsättning att gå under 40 min, på den kuperade banan, men fick nöja mig med 40.20. Helt ok. Hade jag sprungit motionsklass hade jag vunnit, men jag hade sprungit minst minuten långsammare och det hade ju varit onödigt. Så devisen håller. Man tävlar inte i motionsklass. Punkt.

Har numera finalloppet som referenslopp. Ska bli intressant att se hur jag kommer att utvecklas de närmsta 10 åren. Jo, jag menar 10 år. Har inte tänkt att sluta springa. Ska bara vinna över kroppen först;)

Maken bloggar

2008-11-02T20:29:00.004+01:00

Gör ett gästspel på bloggen. Kommer bli fler sådana framgent.
I helgen sprang jag finalloppet i Göteborg och det var skönt att avsluta säsongen med ett lopp som som jag faktiskt rankar som årets bästa prestation. 72.03 minuter på den 18,8 km långa banan var jag riktigt riktigt nöjd med. Nu har den tävlingsintensiva delen av hösten tagit slut och det är tid för summering, analys och planering inför vinterns mängdträning och vårens tävlingar.
Egentligen är november en rätt härlig månad. OK det är kallt, man får börja skrapa bilrutan och vinterdäcken skall på men det är en rätt så kravlös månad. Inte lika fylld med stress inför julen som december och det är ju faktiskt lite ljusare...
Resultatmässigt har jag tagit ett stort kliv under året jämfört med 2007. 5 minuter snabbare på halmarathon och 12 minuter snabbare på lidingöloppet är några exempel som visar att träning ger färdighet. Hur skall jag nu göra för att förbättra mig ytterligare och ta ytterligare ett stort steg?
Jag har ett stort intresse för träningslära och har plöjt en hel del faktaböcker i ämnet senaste halvåret. Efter att ha lärt mig det mesta om Anaerob tröskel och maximal syreupptagning o s v så blev jag sugen på att undersöka hur mina egna värden är med nuvarande form.
två veckor innan lidingöloppet gick jag så till Aktivitus i Göteborg för att utreda vid vilken hastighet jag börjar bilda mjölksyra och vid vilken hastighet jag pressar min kropp maximalt syresättningsmässigt (VO2 max).
Resultatet bekräftade mina antaganden. Anaerobisk tröskel på 17 km/h (3.34 min/km) och VO2 maxvid 19 km/h (3.10 min/km). Det var riktigt kul att testa detta och man fick ett diagram som visade hur syrahalten i blodet ökade i takt med att löphastigheten ökade. Kan varmt rekomendera detta.

I den efterföljande diskussionen drog Mattias på Aktivitus att en viktnedgång på 5-6 kg skulle ge stor effekt på VO2 max och att jag skulle tjäna på att springa otäckt långa intervaller (typ 5-6 minuter med puls på 95% av max...). Mattias visade också liknande diagram från ett par andra löpare som han haft som kunder i våras. De hette Japhet Kipkirir (tvåa lidingöloppet 2008) och Sylvester Teimet (1:a GBG varvet 2008). De rackarna kom aldrig upp i mjölksyratröskelfart ens vid 21 km/h....kusligt. Små var de också typ 50 kg.
Med detta som bakgrund har jag bestämt mig för att gå in i en defperiod från och med idag och fram tills jag når min idealvikt 69 kg. Det handlar om 6-7 kg så det borde ta c:a 12 veckor. Först därefter skall jag lägga om träningen och fokucera på kvalitetsträning. Tror att detta kommer att göra det möjligt för mig att nå mitt mål att vara max 5 minuter efter på Terräng-SM (långa banan). Det kommer krävas strikt kost och en hel del morgonpass. Ser fram emot att ta detta första steg mot målet för vårsäsongen 2009.

Att starta eller inte starta - det är inte frågan

2008-10-31T08:44:00.011+01:00

I morgon är det dags för Finalloppet. Och jag kommer att få äta upp mina fina ord. Vadå kan man undra?

Jo, jag har en devis som säger att om man tvekar inför att tävla eller inte - då ska man tävla, för det är alltid roligast. Kanske inte skönast, eller bäst ur skadesituation, men på något sätt ändå bäst. Min andra devis är att alltid komma förberedd. Numera är jag bra på att uppfylla den första, men usel på den andra. Fram tills nu så har det inte gjort någonting. I morgon ändras det. I morgon är det Finalloppet. 8,8 km backig terränglöpning. Jag springer huvudklass som i detta fall kallas för elitklass, vilket gör att inga andra "vanliga" löpare väljer detta alterntiv.

I ett svagt ögonblick så övervägde jag att byta klass till Motion. Men då hade jag ju gått emot min tredje devis, som lyder att motionera gör man inte på tävling. Tycker att det är trist med benämningen motionsklass. Det är väl ingen som har nummerlapp på sig och som motionerar och skulle man göra det så är man på fel ställe. Man försöker väl att göra sitt bästa, eller? Nåväl, hellre sist i huvudklass än först i motionsklass, försöker jag boosta mig med. Det går sådär... Men jag kommer att starta och jag kommer att fullfölja.

Varför gör jag det då? Faktiskt, för att jag egentligen vill. Och om jag drar mig ur för att jag inte kan prestera, då är jag ju patetisk. Vanligt i löparkretsar, är det dock att man ger upp på förhand. Ta Göteborgsvarvet, 45 000 anmälda och drygt 30 000 kommer till start. Så mycket halsont finns inte... Och har man en gång gjort det, dragit sig ur alltså, så är det lätt hänt igen. Och det alternativet ska inte vara spelbart. Någonsin.

Tillbaka - men inte på banan

2008-10-30T08:26:00.003+01:00

Jaha, då var man tillbaka från Kina. Stackars de som springer marathon där. Blä... Ok, jag medger jag är partisk i målet. Peking, eller rättare sagt, Beijing är ingen ren stad. På ytan är det rent, för det sopas och fejas, men luften... Jag har aldrig varit med om något liknande. London framstår som en alptopp i jämförelse.

Baklåret fortsätter att bråka med mig. Nästa steg är ultraljud... När slutar det, kan man fråga sig. I alla fall inte nu. Men skam den som ger sig.

Beijing International Marathon 2008 - FULLT?

2008-10-13T15:47:00.003+02:00

Jag är sur. Efter att ha bestämt mig för att springa så säger hemsidan att det är fullt. Vadå fullt?

Nu återstår att försöka charma de kinesiska arrangörerna (läs muta) för att få starta. För starta kommer jag att göra. På ett eller annat sätt. Utmaningen blev nu med ens ännu mer intressant... Eftersom planet går om ett par timmar så återkommer jag med rapport från mittens rike.

Från löpförbud till marathon på en vecka?

2008-10-10T22:38:00.006+02:00

Ska ju till den kinesiska huvudstaden nästa vecka. Har inte varit speciellt sugen på det, varvid jag idag begav mig till biblioteket för att låna en resguide (vilket fick mig att känna mig ungefär 65 år gammal...) Hur som helst, efter middag med goda vänner och alla barnen åkte boken fram och vad hittar jag då under kategorin "Motion" jo, följande;

"kommer du under den tredje helgen i Oktober så kan du tillsammans med 20000 andra deltaga i Beijing International Marathon. Du startar på himmelska fridens torg..."

Helt plötsligt kändes tjänseresan lite mer intressant. På med datorn, in på hemsidan och javisst, söndagen den 19 oktober. Maken frågar lite försynt om jag inte har löpförbud just nu. Svarar något i stil med att detta är ju en chans man inte kan missa. Kollar vidare på hemsidan och de har även ett 10 km lopp och ett halvmara lopp, men dessa har inte officiell tidtagning. Damn, som amerikanen på jobbet skulle säga.

När jag inte kan bestämma mig så brukar jag ta till plus och minuslistor.

Plus

Jag är där. I Beijing. Just då.
Hade varit lite coolt att springa ett marathon i Kina.
Kul sätt att se staden på?
Jag har sprungit marathon förrut med minimal träning (7 veckors träning, Stockholm Marathon 2004)
Alla bloggare får ju marathon att låta så kul.
Maken tillägger att "om man ändå ska göra något och riskera att bli skadad, så då är den bästa tiden nu, innan vilofasen" Det sätter vi på pluskontot;)

Minus

Löpförbudet som kiropraktorn förlagt mig med.
Senaste långpasset var i 8 maj 2008.
Förra gången hade jag åtminstånde sprungit långpass innan.
Jag gillar ju inte när människor gör saker utan att vara förberedda. Förberedelsen är ju hela grejen. Inte direkt förbered just nu.
Ett marathon är långt...

Shit, nu blev det svårt. Det hade varit lättare att bestämma sig för typ 21 km eller 10, men de har inte officiell tidtagning och man vill ju ändå ha sitt namn i resultatlistan... Hjälp!

Vad vad det som bet mig i duschen?

2008-10-09T12:58:00.005+02:00

Gårdagens sjukgymnastik innehöll ett 4 x 4 min intervallpass på roddmaskinen. Tempot var bra och jag slet duktigt på roddmaskinen. Efter ytterligare några övningar var det dax att hoppa in i duschen. Sätter på duschen och börjar duscha och då är det något som biter mig i rumpan. Tittar mig förvånat omkring (glad att jag var ensam i duschen då...) och inser att jag har fått två brännsår runt svanskotan.

Kan meddela att det inte är superskönt att sitt ner och nu fasar jag lite för min 13 timmars flight till Peking på måndag.

Att träna med PT - för 80 kr gången!

2008-10-07T12:17:00.003+02:00

I fredags började mitt nya liv. Vadå nytt liv? Det är ju varken nyår eller direkt-efter-semestern tider. Nej, i fredags började jag styrketräna. Eller gå på sjukgymnastik. Jag väljer att se det som funktionell styrketräning med PT. Heja Sverige, tänk vad man får för 80 kr/gång!

Hur som helst, passet var grymt, men det beror nog på att jag har Sveriges bästa sjukgymnast (ok, jag utnämnde henne själv till det, men ändå).

Två olika program har jag fått, hon är vid min sida HELA tiden när jag tränar. Ser till att jag gör rätt, korrigerar och pushar. Att hon själv har varit god för runt 35 på milen under sin aktiva karriär gör ju att förståelsen för löpning är minst sagt god. Att hon sedan tar fram övningar som inte bara som gör mig skadefri nu, utan som ska göra mig snabbare i framtiden är ju en sådan bonus;)

Herr och fru polkagris

2008-10-03T13:06:00.006+02:00

Tackar fadern för bilderna;)
Tack Masse för utvärderingen av strumporna i våras. Ovärdelig info;)
Det är bara husvagnen som saknas...

Ingen löpning på 3 veckor...

2008-10-03T08:40:00.003+02:00

...sa kiropraktorn igår. Jag tittade på honom som han vore från en annan planet. Du kan gå långa promenader (fnys) och träna styrka (ok, det kan jag göra). Det betyder ingen tävling i morgon...
Men jag måste ju ge kiropraktor Leif rätt, för smärtan har redan börjat lägga sig, så jag blir väl tvungen att lyssna... Sedan åker jag ju ändå till Peking om en vecka och där hade jag ju inte direkt tänkt att gå ut och springa själv på kvällen (i avgasernas mecka). Så jag kanske faktiskt lyder hans råd... Däremot kan man ju redan nu gratulera sig själv till ett kommande sunkigt resultat på Finalloppet den 1 november.

Att bli kär - råd från "gurun" Puma

2008-10-02T13:21:00.004+02:00

Jag älskar faktiskt löpning. Så är det. Det är den klart bästa träningsformen. Punkt. Men som sagt, jag har passerat 30-strecket för ett tag sedan, blir ju hela tiden skadad och har insett att jag behöver träna styrka. Jag har i många år halvhjärtat försökt, eller rättare sagt, jag sponsrade SATS i ganska många år...

Nu är det ju så att det finns ett bra gym 100 meter från kontoret. De har till och med en sjukgymnastikklinik;) Faciliteterna finns således och jag inser att jag behöver. Förra veckan hade de "gratisvecka", så jag gick dit glad i hågen. Men vad hände... Inget, hade tänkt att köra 4 x 2000 intervallet på löpbandet. Men löpbandet var knepigt, musiken låg, inspirationen 0, så jag klev av efter 700 meter...
Nåväl, styrka ska jag ju köra. Sagt och gjort, jag drog lite i någon maskin här och någon maskin där. Kände på någon hantel, putte lite på någon boll. Tänkte när jag var där. Jag skulle vilja känna som Puma. Hon älskar ju löpning och gymmet. Hur bär hon sig åt.? Varvid jag helt enkelt ställde frågan till gurun. Hur blir jag kär i styrketräning?

Här kommer svaret;)

Apropå hur man blir kär i styrketräning så beror det ju lite på vem man är som person. Jag är en sådan som tröttnar snabbt och avskyr rutiner. Det måste gå snabbt helt enkelt.

Jag står aldrig och gör 3 set på 15 reps. 12 reps max. Då går det snabbt!

Allt i mitt liv handlar om variation. Jag har lite förskräckt insett att jag till och med byter stad med 3 års mellanrum!! Därför tränar jag väldigt sällan exakt samma sak i samma sammanhang. Jag försöker variera övningarna, variera dagarna, variera gym, variera om jag kör på bänk eller pilatesboll - variera allt vad jag kan.

Viktigast av allt är nog att jag splittar kroppen. Jag skulle dö av tristess av tanken att träna hela kroppen vid ett och samma tillfälle. Numer kör jag max 2-3 muskelgrupper och typ 2-3 övningar per muskelgrupp. Det känns lättare mentalt.

Ett till tips är att ha en plan inför varje styrketräningspass. Att skriva ner exakt vad jag ska göra och hur många reps/set gör mig fokuserad, och när jag är fokuserad tränar jag bättre och när jag känner att jag tränar bra tycker jag dessutom att det är roligt. Man måste lura sig själv lite! :-) Snygga kläder och bra musik hjälper också! :-)

Det slog mig, när jag läste svaret. Det är ju precis som med löpningen. Inte fan går jag ut och springer samma runda, på samma hastighet, vid samma tidpunkt, i samma kläder;) Inte heller går jag ut och joggar, utan en plan. Är det så lätt att bli kär? Räker det med en plan, kunskap om olika övningar och rätt inställning? Det återstår att se, men i morgon har jag i alla fall bokat in mig på en genomgång på det nya gymmet kl 10.00. TACK PUMA!

Snabba grabbar på Lidingö

2008-10-02T12:04:00.002+02:00

Maken ser ut som en jätte brevid Musse. Men snabba var de, nytt svenskt rekord för Musse och lagseger till Hälle IF;)

Vi kan inte ens se på tv som folk...

2008-10-02T09:33:00.003+02:00

Sprang igår kväll, benen var som stockar. Det känns som om jag inte har stabilitet i fotled och knäled och höften känns ihopsjunken. Sanningen är nog att jag är inte tävlingsvan och säga vad man vill om tävlingar, men sliter - det gör de.

Hur som helst, kom tillbaka igår 21.02, vilket var perfekt timing för att stretcha framför TVn. Så det blev stretch under hela Oskyldigt dömd. Serien hade inte varit något speciellt utan Persbrant, men nu så... Jag ligger på golvet, på sonens filt och stretchar och maken gör sina övningar sjukgymnasten gett honom för hälsenan. Då slås jag av hur komiskt hela situationen är. Vi kan inte ens se på TV som folk...

Futtigt pass

2008-10-01T13:51:00.004+02:00

Man kan bara konstatera att det sliter på benen att springa runt en sväng på Lidingö. Gårdagens pass var tungt för benen, men lätt för sinnet. Träningsdagboken blev knappast imponerad heller, 6,92 km på 37 minuter. På något sätt känns det alltid lite futtigt när man har tränat mindre än 45 min. Eller vad säger ni?

Lidingöloppshelgen - lagguld för maken:)

2008-09-30T13:41:00.004+02:00

På fredageftermiddag packade vi in barnen i bilen och drog de 50 milen till Stockholm. Första anhalt blev Lidingövallen och nummerlappsutdelningen. Många klagar på att mässan är dålig och det är lite försäljning och visst, jag kan hålla med, men eftersom endast Adidas (och till viss del Craft) gör kläder som passar mig så är jag ändå ganska nöjd. Eller rättare sagt, jag lyckades spendera mig till en start på Göteborgsvarvet enbart genom att använda det guldiga kortet. Kidsen lekte en sväng ute på löparbanan och sedan blev det avfärd till det boende som klubben hade fixat.

Lördagen startades med frukost och en treåring som numera inte är lika road av att vara på ön, som föräldrarna. Men efter att ha lekt en stund vid vattnet börjar dock äldsta sonen att vekna och det är dags för fadern att bege sig till Grönsta. Väl på plats möts han av en alltid lika leende Musse, som undrar om de är sugna på lagseger. Själv ska han gå för det svenska rekordet. Båda målen uppnås. Maken tar den sista platsen i laget och går i mål på 2.02. Maken ser ut som en bjässe bland alla dessa finlemmade löpare. Finns lite att slipa på där...

För egen del blev det 10 km på söndagen. Skulle kunna skylla på att någon måste ju ta hand om barnen när maken springer, men faktum är att jag är inte tränad för att springa 30. Jag är inte ens tränad för att springa 10.
Hur som helst, får stå i det seedade fältet, starten går och folk tokrusar. Jag funderar på om folk fattat att detta är ett 10 km lopp och att det är tämligen kuperat ute i skogen på Lidingö. Man kan notera att första km sitter fel, för där passera jag efter 3.47... Garmin säger att första km går på 4.37 vilket är rimligt, med tanke på den saftiga backen. Här ligger jag tydligen runt placering 150. Efersom styrkan inte finns så får man göra det bästa av det man har. Så jag ligger på på flacken, står stilla i uppförsbackarna och tokrusar nedför. Låret gör ont, det är stelt och det göra det svårt att springa. Men målgång blir det, 45.28 och en 57 plats. Helt ok, faktistk. Men nästa år, då får vi nog ha barnvakt med oss, för då ska nog 30 km attackeras...

Hur man kommer ut och springer när tröttheten slagit till

2008-09-25T10:30:00.004+02:00

I tisdags var maken inte hemma förrän efter kl 21, varvid träningen skulle bedrivas på kvällen. Den stora trötthetsklubban hade även slagit till, så hela dagen var en kamp bara för att hålla sig vaken (är dock svårt att somna när man har en 1-åring som mest vill äta och en 3-åring som mest inte vill äta...) Hur som helst, efter att ha lagt N så var det vid 21 tiden dags för O. Shit, jag kommer ju att somna när jag lägger honom insåg jag. Vad göra? Jo, på med tightsen och Crafttröjan, ner i sonens säng, läsa saga, prata, slumra till... Lätt yrvaken vaknar jag av att maken kommer hem. Och har man träningskläder på, så kan man ju inte ta av dem för att gå och lägga sig. Sagt och gjort, 6 km på behagliga 29,14 och så var det passet slut. Enda nackdelen är ju att man inte kan somna. Men å andra sidan så blev ju tvätten gjord...

Lidingöloppsbanan - sista 10

2008-09-11T08:58:00.004+02:00

Var på tjänsteresa i huvudstaden förra veckan och förutom jobb i stort sett dygnet runt, så kunde det slutligen klämmas in lite träning. Sagt och gjort, efter utcheckning på hotellet, så styrdes bilen till Lidingö för att testa "sista milen". Nu är det ju så att jag bara ska springa den, maken springer 30 km och jag springer dagen efter (någon måste ju se till grabbarna...) Hur som helst, det är ingen snäll historia, den där milen. Tekniskt krävande och när det väl går utför så går det brant nedför... Hur som helst, sprang igenom banan utan att förta mig (hade 2 st fartlekskm). Klockan stannade på 47.44 men då sa Garmin även att jag endast sprungit 9.85 km. Översatt blir det ca 48.33 på 10 fulla km. Så målsättningen blir att ta sig under 46. 45.59 är helt ok;)
Om bara baklåret ger med sig så ska det inte vara ouppnåeligt...

Tjejmilen, nja...

2008-09-01T12:40:00.002+02:00

Jag är en sann förespråkare för träning och brukar säga att "jag älskar alla som springer". Men efter Tjejmilen måste jag kanske revidera detta.

Jag skulle verkligen vilja gilla detta lopp. 25 000 tjejer som springer, det borde vara coolt, men...

Arrangören tar inte tag i problemet med tränseln och att folk är i fel startgrupp. Själv startade jag i första startgrupp och passerade mållinjen dryga 43 min senare och en 110 plats, men även jag fick kryssa mig fram. Så jag klarade mig ok, men jag såg ju hur det såg ut längre ner i fältet. Att tjejerna som springer där accepterar det. Tror ni att killar hade tolererat detta? Och att det är så här år efter år? Knappast...

Loppet i sig hade ju lyckats locka dit hela Sverigeeliten - kul! Så det sätter vi upp på pulskontot.

Folkfest? Knappast. Inga som hejar. Bara ett ganska trist Djurgården...

Sedan borde IPOD vara förbjudet på tävling, för det gör ju folk helt ouppmärksamma på sin omgivning (eller rättare sagt, på sinda medtävlande).

Men däremot så kommer jag tillbaka nästa år. Varför, jo jag måste ge det hela en chans till och så ska jag knäcka den där banan...

På väg till Stockholm...

2008-08-30T11:11:00.002+02:00

I morgon blir det Tjejmilen. Har aldrig sprungit det tidigare och har blandade känslor inför det. Gillar egentligen inte rena tjejlopp, utan tycker att det är kul att trängas med grabbarna. Det som jag gillar är att hela svenska eliten kommer att finnas på plats. Och att det är närmre 25000 som kommer att springa. Har nu tävlat 3 gånger på 10 km och haft tiden 42.19-42.24, så nu ska jag försöka kommar ur komfortzonen och springa fortare (under 42,tack). Men eftersom det är 3000 löpare i min grupp så gäller det väl att vara offensiv redan innan start...

Dagens träning - Rullskidspasset som inte blev av

2008-08-25T22:04:00.007+02:00

Eftersom vi skolar in yngste sonen på förskolan nu så blir veckan lite konstig, rent tidsmässigt alltså. Idag jobbade jag och R var hemma.

R fick till 9 km på löpbandet när yngste sonen sov och den äldste byggde tågbana vid sidan om löpbandet.

Själv skulle jag köra ett rullskidpass, eftersom benen är lite slitna efter helgen. Men idag kände jag inte för att träna och således blev det inget pass för min del. För mig själv, motiverade jag träningsvilan med att jag hade fått skoskav av att gå i höga klackar hela dagen...

Man vet att man är småbarnsförälder

2008-08-25T21:56:00.004+02:00

När man har glömt mp3-spelaren hemma och har "sudda, sudda, sudda bort din sura min" och "mera Mora" (introt till "Mora träsk på cirkus", info för er som inte har barn...) på hjärnan

Åter på banan

2008-08-25T21:38:00.006+02:00

Då var man åter på banan igen. 4 veckors löpträning har nu kunnat genomföras.
Skönt. Nu kör vi;

Pinsam vinst

2008-07-28T11:52:00.002+02:00

För ganska många månader sedan bestämde vi oss för att springa femdagars i orientering, eller O-ringen som det egentligen heter. Jag gillar att springa fort i skogen, men eftersom jag har mycket bristfällig orienteringsteknik så brukar jag mest bli ståendes i skogen, kartan i hand och undra var katten jag är någonstans. Men nu fanns ju den förträffliga klassen Vasaloppsklass 9 km. Lätt orientering och 9 km fågelvägen skulle betyda 11-12 km löpning och troliga tider på kring 60 min. Såg framför mig fjällen och myrmark (tävlingarna gick i Sälen) och saken var klar. Vi drar till fjällen;)

Sedan kom knät och en sjukgymnast som sa nej. Sedan kom dock ortopeden och sa "smärta som inte förvärrars till dagen därpå är ok". Sagt och gjort, knät håller för löpning i exakt 27 min. Konstigt, jag vet. Det blev till ett klassbyte på femdagars och istället för långa pass på fjället, blev det korta och intensiva tävlingsdagar i klassen Vasaloppsklass 3 km.

OK, orienteringen var stundtals för lätt för mig. Ibland kunde det liknas med terränglöpning med stämpling vid kontrollerna. Men kul var det och fort gick det. Lite pinsamt var det, för jag vann. Alla etapperna. Stort. Så är det när man springer i "fel" klass...

Tillbaka-till-högstadiet-lunch

2008-07-16T13:16:00.000+02:00

Precis tillbakakommen från en lunch med ny tjej som eventuellt ska jobba för oss. Valde fisken (vit fisk med tapernad, kanongod) och so far, so good.

Beställer maten och så beger vi oss till salladsbordet. Helt plötsligt har jag förflyttas till högstadiet. Du vet, den tiden då man gjorde allt för att vara precis som alla andra. Så när de andra tar bröd till salladen, vad gör man då? Jo, du gissade rätt - sätter i sig bröd som till råga på allt är sött och sliskigt.
Det är ändå 17 år sedan jag slutade högstadiet, men ibland så tar denna konformitetskänsla över.

Däremot kan jag inte skylla chokladen efter lunchen på högstadiet. Chokladen vill jag idag faktiskt bara ha.

Alternativträning från helvetet

2008-07-16T09:33:00.000+02:00

I går var ingen bra dag. På många sätt.

Eftersom knäskadan inte har gett med sig, så har jag nu "tvingats" till att uppskatta alternativa träningsformer.

Vvattenlöpning och vattenträningen med sjukgymnast Chris har varit kanon. Men nu är badet stängt (är inte det typiskt Sverige...) och Chris har sin välbehövliga semester.

Promenader, det funkar, men det är bara att konstatera att det inte är träning. Det är bra för att hålla sig i zonen. Det är bra som en påminnelse om att jag faktiskt kanske kan springa snart igen och något ska man ju göra. Lite bättre träning blir det ju eftersom vagnen och de två gullungarna väger närmre 50 kg tillsammans...

Cykling, det trodde jag fram tills igår att det skulle bli min nya grej. "Alla" skadade löpare cyklar, så då får man väl konvertera till det under en period.

Sagt och gjort, jag, maken och de två små åkte således till den lokala cykelhandlaren i går kväll. Kom dit fem i sex... de stänger sex. Men för att göra en lång historia kort. En timme senare hade två cyklar införskaffats och 11 000 kronor hade lämnat kontot.

Supersugen som jag var på att träna, så fick jag äran att cykla de 10 km hem. De första tre km var gudomliga, fick lite puls och hade redan ställt in mig på en höst med mycket cykling. Vilka rundor s0m skulle kunna bli bra. Såg grusvägar och röda löv framför mig.
Efter halva sträckan börjar knät kännas och när jag kommer hem gör det ont. Måste erkänna att det känns lite tröstlöst. Taggad till tusen, men kan inte få utlopp för det. Suck...

Nej, nu är det dags att läsa några av mina favvobloggar så att jag inte går helt under isen...